Amerikansk SKIT

Bild lånad från Wikipedia. 

Blä. Jag AVSKYR halloween. Utskurna pumpor är i och för sig fina, men hela bus-eller-godis-grejen är amerikansk dynga och jag (vi) vill verkligen inte vara med. Enda gången jag saknar att bo i lägenhet är exakt just den här tiden på året. Då kunde man bara välja att inte öppna dörren när någon ringde på. Nu är man så illa tvungen men jag känner att jag har fått nog. Nästa år blir det baske mej bojkott och inte öppna dörren! Dessutom ränner det folk och ringer på i flera dagar. Inte bara idag utan både i lördags och söndags. 

Idag blev det bara helt fel. Först kom en granne och hans kompis och det var okej, de småpratade och tackade. Men sedan… Tykna större ungar och öppnar man inte direkt så knackar eller ringer de på både en och två gånger till. Säger inte tack heller. Bara står där och kräver. Och föräldrarna som är med står bara och ser på. Vad är det för uppfostran?  En gång när vi öppnade dörren stod det kanske 25-30 ungar utanför i klump. Med 4-5 föräldrar. EN sa ”bus eller godis”. Resten var tysta. Inget småprat, ingenting. De bara stod helt tysta och räckte fram sina j-la hinkar. Typ 3-4 sa tack. Det var allt. Mini blev rädd. Micro delade ut godis först men sedan blev han också rädd. INGEN pratade med T. Han sa hej och tittade på alla i tur och ordning. Hur kan man inte prata med en 1,5-åring som vågar stå framför en stoooooor klunga utklädda människor? Varför ska vi öppna? Vad är det här för jäkla tradition? Varför fortsätter vuxna stödja det här så att eländet blir större för varje år. Efter megagruppen släckte vi ner huset för att slippa fler besök. Men när vi var uppe och la killarna var det två omgångar till som knackade på. De ena försökte två gånger. De andra tre. Och då hörde jag att det var vuxna med. Var precis på väg ner för att skälla ut dem när de gick. Nä. Nu räcker det. Nästa år sätter jag en skylt på dörren. Mannen är ännu mer anti än mig. Vi kommer inte låta våra killar gå runt. Aldrig! Vi kan köpa eget haloweengodis!

Trött söndag

Det här med att ställa om klockan sen jag fick barn – zzzzz 😴. Att behöva ta hänsyn till någon annan än sig själv när man går en timme minus eller plus är faktiskt kämpigare än jag trodde. Imorse vaknade killarna strax efter 07, alltså efter 08 med gamla tiden. Men sedan blev det knas med dagsömnen för Micro-mannen. Han somnade innan lunch = vanliga sovtiden. Då sov han bara 15 min och efter lunch försökte vi länge att söva om honom men det ville inte han. Då hoppades vi att han skulle hålla sig vaken men istället somnade han vid 14 och gick inte att väcka. Trodde att läggningen skulle bli katastrof men vi hade två sovande barn 19.30, alltså 20.30 gamla tiden. Helt okej. Men är trött idag. Hela dagen har känts evighetslång. Vid 14 varjag redo för läggning. Jaja. Vi ställer nog om oss. Men förr i livet sov man lite extra på morgonen och så vart man omställd utan problem. 

Dagen blev bra trots tröttman. Ikea-lunch, tyginhandling på stoff och stil och sedan fika på centralen kombinerat med tågtittande. Har ett projekt att sy en väska till min klädställning och jag har en plan i huvudet. Peppad på att se om det blir så bra som jag hoppas…

Enkel kärlek

Det behövs inte mycket för att göra mig glad. Behöver inte dyra presenter eller blommor varje vecka för att veta att vi har det bra, jag och min karl. Det enkla är oftast det bästa. Idag fixade mannen upphängning i garaget för mina klädställningar som jag har på Lola-visningarna. Himla skönt att kunna få dem ur vägen och himla skönt att slippa bära från bilen och hem mellan visningarna. Ett enkelt men uppskattat sätt att visa kärlek på. Jag är lätt och billig i drift 😂

Lugnare tider väntar

De senaste veckorna har varit rätt så hektiska. Mycket på jobbet, Lola-visningar, trötta/gnälliga/sjuka(/underbara) barn och så har det blivit mörkt ute! Hösten är min favoritårstid på dagtid men det känns ändå deppigt att dagarna snabbt blir kortare och kortare och att löven inte får fortsätta spraka överallt utan ska falla av och lämna träden kala. Har faktiskt varit inne i stan för möten – två gånger på två veckor – och måste säga att Göteborg klär riktigt bra i höstfärger. Se bara:

En sak som är kul med att jobba är att jag kan klä mig lite ”finare” än när jag var mammaledig. Klär mig i och för sig gärna casual och bekvämt på jobbet också men brukar varva med kavaj ibland och kjol/klänning ibland, någon gång per vecka sådär, just för att jag kan vara lite uppklädd utan att riskera kladd- eller snorfläckar. Jag har många favoritplagg från House Of Lola, men en absolut toppkandidat är min ocean robe long. Gillar att den är lite längre och lite fyrkantig i modellen istället för figursydd. På mig är alltid kavajerna snyggast uppknäppta, när jag knäpper ser det mest korvigt ut. 

Sicken kille

Micro-mannen alltså. Han är en sån liten filur. En riktig spelevink och det är helt omöjligt att inte bli glad i hans närhet. Vi både skrattar med honom och åt honom, det kan inte hjälpas. Han är en tok, en underbar liten tok. Just nu sprutar det ord ur munnen på honom. Han kommenterar allt och sätter allt oftare ihop både två och tre ord i stöten. Vill alltid prata i telefon och kan ”fävl”, alltså själv. Det är otroligt vad den lilla människan förstår mycket, nickar och mmm-ar hela tiden. Han verkar vara inne i en tillväxtfas för just nu äter han stora portioner. Eller så har han omfördelat intaget och äter massor till lunch och middag men mindre av mellanmål och frukost? Svårt att veta. Hans vilja är inte att leka med och han blir så arg så arg när han inte får som han vill. Eller ledsen. Och tror att det hjälper att skrika och kasta sig. Jag tror att vi kommer att få en mer märkbar trotsålder med den här. Ämdå måste jag skratta när han säger ”nejjjj”, med tydligt j. Innan har han sagt nääää, men nu nej alltså och det låter så näpet. Min älskade plutt. 

Mini-mannen kämpar på och verkar faktiskt inte bli sjuk-sjuk den här gången heller. Han har varit risig söndag och måndag kväll och natt med hög feber. Men relativ pigg på dagarna. Igår kväll väntade vi på en febertopp som aldrig kom. De är ändå hemma idag men kanske blir det förskola torsdag och fredag? Näää, han kanske inte har problem med mandlarna för då borde han blivit rejält dålig igen känns det som. Säger ett försiktigt hurra…

Inte borta

Nä. Febern är tyvärr inte borta. Mini-mannen och jag hade en tuff natt. Han sov oroligt, vaknade många gånger och var supervarm. Fast lagom till morgonen var han sval (med lite hjälp av Ipren). Och sedan höll han sig pigg nästan hela dagen. Nästan. Vid 17 smög sig febern tillbaka igen och han blev trött och glansig i ögonen. Nu sover han jätteorolig och jag undrar om han yrar. Säger ”jag vill inte” igen och igen men jag får inte kontakt med honom. För någon timme sedan hade han frossa, nu är han supervarm. Lille gubben 😥

Så feber som går över på ett dygn är det inte denna gången. Återstår att se om det är halsfluss… Just att han är som sämst vid middagsdax känner jag igen. Och att han är varm på nätterna. Jaja. 

Nu tar mannen över vabbandet. 

Nu då?

Falskt alarm (igen) eller är det dags för halsfluss nu då? Två gånger har mini-mannen haft feber i september och oktober. Två gånger har vi varit beredda på penicillinkur. Och två gånger har han sovit bort febern på ett dygn. Nu är han febrig igen och i skrivande stund ligger han bredvid mig och sover lite flämtande och ryckigt och känns varm. Vi får se hur det utvecklar sig men det blir i alla fall vab imorgon. 

Sket-väder

Ahhh-mehhhh, dagen blev inte som planerat. Idag har vi haft städdag och jag och mannen har liksom sett framför oss hur kul mini och micro skulle ha. Tänkt att de skulle hjälpa till att städa på sitt sätt och röja runt med grannbarnen och ha allmänt görkul. Städningen avslutas alltid med grillning också och hela förmiddagen brukar vara riktigt trevlig. 

But noooo – inte idag. Det regnade. Mycket. Så det blev liksom inget socialiserande. I vanliga fall brukar de flesta vara ute och umgås men nu var det bara en person per hushåll som städade fortast möjligt. Vi var ute en stund ändå. Det finns ju regnkläder… Men nä. Synd. 

Idag blev det mcd-middag. Lite för att vi inte orkade laga mat men mest för att man får böcker i happy meal nu och vi gärna vill ha några av dem. Idag fick vi bland annat pomperipossa, som jag minns från när jag var liten. Men nu när jag bläddrade i den med mini kändes den lite läskig… Bjuder på min lilla tok-Tim nedan. Löve him 😍

Förresten. Äntligen har det varit premiär för så mycket bättre. Och vilken bra premiär! Den här säsongen blir vass. Tycker att Tommy var överraskande soft och att Jills tolkning var magisk…

Det behöver inte vara färg

På Magasingatan 7 på väg konferenslokalen där jag har spenderat dagen. Det behöver inte vara färgglatt för att räknas som graffiti. Eller street art som jag nog vill kalla det. 

Effektivt heldagsmöte i en arbetsgrupp på jobbet idag. Göteborgsregn hela dagen. Städdag i vårt område imorgon. Plus en sväng till tippen för att bli av med skräp. Ohhhh, vilket spännande liv. ☺️

Näpp. Har inte mer än så att komma med denna fredag. Vill läsa min bok. 

Inte bra

Njäää. Idag startade dagen….mindre bra. Jag är den som brukar väcka kidsen och lämna på förskolan och vi har egentligen kommit in i en fungerande lunk där jag är effektiv utan att stressa. Hinner väcka i lagom takt, hinner kramas, hinner prata, hinner allt som behövs göras. Lite gnäll och förseningar har jag marginal för så vi håller oftast tiden. Alltid. 

Men idag. Idag var det mycket gnäll och allt tog tid. Lång tid. De ville inte gå upp. Inte klä på sig. Inte samarbeta. Inte gå till förskolan. Vantar skulle av och på och mössan var inte bra och sen bråkade de lite också. Puttades. Vi blev sena. Jag blev stressad. Och svettig. Tillslut blev jag tokarg. 

När jag blir arg på barnen (för det blir jag!) har jag tre lägen. Vanligt arg blir jag nog i princip varje dag. Då säger jag till på skarpen men klarar att lägga band på mig och bita ihop. Sen har jag ett mellanläge också. Blir tokarg och då ryter jag till ordentligt. Så att de stelnar till, blir ledsna och fattar att jag menar allvar. Det händer någon gång ibland men ändå inte så himla ofta.  Det värsta läget är arg-arg då jag helt tappar det och verkligen skriker. Högt. Arg-arg har jag blivit kanske 2-3 gånger och jag ångrar mig i samma sekund som jag brinner av men då är det försent. Idag blev jag ”bara” tokarg, mellanläget snäppet värre än arg. Ångrade mig såklart i samma sekund som jag röt ”nu lägger ni aaaaaav!!!, men alla små grejer hela morgonen byggdes på och tillslut fick jag bara nog. Båda killarna blev ledsna och jag kände mig som skit. Och kom ner på jorden. Sket i klockan. Sket i att vi blev sena. Vi satte oss i en hög i hallen och kramades och jag sa förlåt. Sa förlåt igen och kramades extra vid lämning som faktiskt blev helt utan tårar. Men usch. Dålig start på dagen. Lika underbara som de är ibland, lika jobbiga kan de vara när de absolut inte lyssnar och samarbetar. Livet som mamma. Livet i vardagen…