Bok – Marcoeffekten (⭐️⭐️⭐️)

Jussi Adler-Olsens ”Marcoeffekten” är den femte boken i en planerad serie på åtta böcker om Avdelning Q i Köpenhamn som tar sig an ouppklarade fall. Avdelning Q leds av Carl Mørck och han ackompanjeras av sina lite udda medhjälpare Assad och Rose.

Till att börja med har jag hela tiden trott att boken hetat ”MaCroeffekten”. Det var först när gav började läsa som jag fattade att den heter ”MaRcoeffekten”, efter bokens huvudperson som är en femtonårig, illegal invandrare som heter just Marco. Han har vuxit upp i en ”klan” där stöld och bedrägerier är vardag, men han bryter sig loss och vill bara vara självständig och leva hederligt. Samtidigt vet han lite för mycket om vad som hänt bakom kulisserna i klanen och jagas för att tystas för gott. Av en slump blir han inblandad i ett gammalt fall som avdelning Q jobbar med.

Jag har verkligen gillat Adler-Olsens tidigare böcker men ”Marcoeffekten” kom inte riktigt upp i samma klass och blev lite av en besvikelse. Den var ändå bra, men inte fantastisk. Dock är jag inte avskräckt utan vill läsa de tre sista böckerna i serien eftersom jag gillar den udda avdelningen Q. Speciellt Assad är en rolig karaktär och jag vill veta vad som händer och hur allt utvecklas. Så. Läs den om du läst de andra böckerna, men börja inte med denna….

Bok – De målande grottornas land (⭐️⭐️)

Jean M Auels böcker är för evigt förknippade med tantsnusk för mig. I flera böcker är det sida upp och sida ner med väldigt detaljerade samlagsbeskrivningar, typ ”hans stolta mandom”, ”smakade på hennes hala blomblad” och ”njutningen stegrades”. Men det är förvånande nog inte så mycket av den varan i ”De målade grottornas land”. Nästan ingenting faktiskt. På drygt 650 sidor är det kanske 1,5 sida snusk totalt, uppdelat på tre tillfällen. Hehe…

Förutom tantsnusket handlar Jean M Auels böcker om stenåldersflickan/kvinnan Ayla. ”De målade grottornas land” är den sjätte och avslutande boken i en serie som (jag tror) väldigt väl beskriver hur det var att leva för 35.000 år sedan. Auels språk är väldigt målande och detaljerat oavsett om hon skriver om sex eller något annat. Jag har haft lätt för att måla upp min egen bild av hur landskapet såg ut då, hur människorna bodde och vad de hade på sig likaväl som mat de åt, saker de tillverkade och hur de fick tag på mat genom att plocka diverse växter/bär/rötter eller jaga.

Ibland är det skönt att inte läsa en deckare även om det är min favoritgenre och eftersom jag läst de fem andra tegelstenarna var det självklart för mig att läsa den sista också. Nu var det några år sedan jag läste Auel senast. Mycket kommer jag ihåg, men jag blev ändå besviken på avslutningen. I boken får man tillbakablickar av vad som hänt i tidigare böcker och det är helt okej. Vad som inte är okej är att vissa tillbakablickar upprepas mer än en gång i den här boken och då blir jag mest irriterad. Svårt att förklara, men jag kommer ihåg vad jag läst för 100 sidor sedan… Avslutningen spänner över ganska många år och saknar nerv på något sätt, jag blir ofokuserad och har inte direkt längtat efter att läsa på kvällen. Ändå kommer jag framåt i handlingen, men som sagt, det blir en del onödiga upprepningar och lite utfyllnad.

Bok – Inferno (⭐️⭐️⭐️)

Njae. Jag köpte Browns ”Inferno” lite av gammal vana inför vår Rhodos-resa (hann inte läsa den där nere) men kände efter bara några sidor att det var fel val. Jag har läst flera Brown-böcker och speciellt ”Da Vinci-koden” och ”Änglar och Demoner” var riktiga bladvändare. Det är korta kapitel som alla slutar i ett utropstecken så att man bara vill läsa mer. Inget fel i det. Men har man läst en bok har man läst alla.

Som vanligt handlar det om symbolik-experten Robert Langdon. Och som vanligt är det en invecklad story. Han blir jagad, har en ”medhjälpare” och kämpar mot klockan. Det är mycket beskrivningar och mycket fakta bakom vanliga byggnader och sevärdheter. Så där som det är i en Brown-bok.

I ”Inferno” handlar det om Florens, Dante och på sätt och vis också om genforskaren Zobrist, en Dantefantast som också är extremt rik och extremt begåvad. Zobrist har länge försökt få gehör för att världens befolkning ökar i en allt för snabb takt, så snabb att världen riskerar att kollapsa och gå under. Enligt Zobrist skulle en pest eller annat farsot som i ett svep utrotar 1/3 av befolkningen vara önskvärd istället för att ”bara” försöka begränsa ökningen genom preventivmedel och belöning för få barn. Typ. Ämnet är helt klart intressant och tempot är högt. Men jag kände genom hela bokens nästan 500 sidor att jag läst detta förut. Samma story, bara annorlunda. Boken är bra, men nu får det nog vara bra med Brown för mig.

Bok – Fågelskrämman (⭐️⭐️⭐️)

Jag körde visst 2 connelly-deckare på raken. Lika bra. De har stått i bokhyllan sedan förra årets bokrea så det var dags.

Jag berättade ju sist att Poeten är min favoritbok av Connelly. Fågelskrämman är en fristående uppföljare till den och handlar om FBI-agenten Rachel Walling och journalisten Jack Mcevoy. De var med i första boken också och i Fågelskrämman får vi träffa dem några år senare. Jack har fått sparken från Times där han jobbar och Rachel ligger pyrt till hos FBI. Tillsammans kommer de en seriemördare på spåren, en mördare som undgått upptäckt eftersom han fått oskyldiga människor att fällas istället.

Boken får en stark trea. Vissa bitar är riktiga bladvändare och speciellt slutet är riktigt spännande. Återigen en gedigen och stabil insats av Connelly.

Bok – Nio drakar (⭐️⭐️⭐️)

Om man som jag gillar deckare är det väl oundvikligt att man INTE läst någon bok av Michael Connelly. Själv har jag nog nästan alla tror jag. Connelly håller en jämn och hög deckarklass och jag har aldrig blivit besviken, ingen bok är riktigt dålig, men samtidigt är det sällan han skrivit en riktig wow-bok. Han är helt enkelt stabil och jag gillar’t.

Den första boken jag läste av honom var ”Blodspår”, som senare filmatiserades med Clintan i huvudrollen. Fastnade redan då och det jag kommer ihåg bäst från den boken är Mr Noone (no-one). Min favorit är annars ”Poeten” som jag minns som en riktig bladvändare. Både de böckerna och flera andra är fristående, men Connelly har också skrivit ett femtontal böcker om polisen Harry Bosch. ”Nio drakar” är just en Bosch-bok. (Alla böcker om Bosch är i och för sig också fristående, men eftersom man följer med i Boschs liv är det bra att läsa i kronologisk ordning.)

Harry Bosch bor i Los Angeles och tack vare alla böckerna jag läst har jag nästan fått en känsla för staden, kan riktigt se den framför mig. Har fått en känsla för Bosch också på sätt och vis. Han är en nitisk polis som följer upp alla ledtrådar och hittar nya infallsvinklar. Ger sig aldrig och lever för jobbet. Han är en ensamvarg som ändå har många kontakter och människor han bryr sig om. Evig ungkarl som ändå har en del kvinnor. Han påminner mig lite om Jo Nesbøs Harry Hole faktiskt. Eller snarare påminner Hole om Bosch eftersom han var först. Hur som helst. ”Nio drakar” är en typisk Bosch-bok, det händer mycket hela tiden och slutet är oväntat. Den är stabil helt enkelt….

Bok – Vecka 36 (⭐️⭐️⭐️)

Min tredje lästa Sarenbrant-bok är alltså hennes första utgivna, vecka 36. Den handlar om Agnes som är höggravid och spårlöst försvinner på semesterns sista dag. Det handlar också om hennes man Tobbe, bästa vän Johanna och polisen Räffel som utreder försvinnandet.

Jag gillar verkligen Sarenbrant känner jag. Gillar hennes personbeskrivningar och sätt att skriva. Gillar hennes sätt att väva in små sidohistorier och att slutet inte alltid är väntat. Det enda dumma är att jag redan läst ”i stället för dig” som är en slags spin-off på ”vecka 36”. Hela boken igenom har jag hela tiden försökt minnas vad som händer i ”i stället för dig” och hur den slutar. Men det är ju mitt eget fel som började i fel ände. Slutsatsen är ändå att jag lätt kommer att samla på mig mer Sarenbrant-böcker till mitt bokrum!

För övrigt läste jag ut boken på vår soldränkta altan och det finns inget som säger somnar som att kunna läsa samtidigt som man solar. Ahhhh….

Bok – Vila i Frid (⭐️⭐️⭐️)

Äntligen har jag kommit igång lite med läsandet igen efter den förra urusla boken. Nu har jag utan större problem tagit mig igenom ”Vila i frid” av Sofie Sarenbrant. För mig känns det bra att jag börjat längta till sängen och boken på kvällen och att jag har mycket lättare att lägga ifrån mig mobilen när jag går upp.

Har sedan tidigare läst ”I stället för dig” av Sarenbrant och gillade den så pass att jag köpt fler böcker. Men det blir lite avigt för mig. ”I stället för dig” är hennes andra bok, ”Vila i frid” den tredje och nu ska jag ge mig på ”Vecka 36” som är hennes första. Men samtidigt är ”Vila i frid” den första boken om polisen Emma Sköld så helt knasigt blir det inte.

I boken riktas mycket fokus mot Yasuragi Hasseludden. Först hittas en känd skådespelerska livlös, kort därefter avlider ett äldre par och sedan mördas ännu en man på hotellet. Det är för mycket för att bara vara en slump, men samtidigt är det inget som binder offren samman förutom att de varit gäster på hotellet. Emma Sköld jobbar för att komma framåt i fallen samtidigt som hon och sambon försöker bli gravida . Dessutom försöker hon reparera sin trassliga relation med sin syster.

Boken är välskriven och storyn går hela tiden framåt och man får små glimtar ur de olika karaktärernas liv. Upplösningen är oväntad, ganska lång och spännande. Jag var tvungen att läsa klart igår kväll. Kunde. Inte. Sluta. Känner av det idag, men det var det värt. Sarenbrant har helt klart seglat upp som en svensk deckarfavorit då jag inte är förtjust i vare sig Marklund eller Läckberg.

Bok – I det sista regnet (-⭐️)

Äääääääääntliiiiiiiiigen!!!
Det tog mig typ 3 månader att ta mig igenom en av de sämsta böckerna på länge. Janesh Vaiydas ”i det sista regnet”. Fyyyy säger jag bara. Egentligen borde jag slutat redan efter några sidor, men knäpp som jag är måste jag avsluta det jag påbörjat. Har helt tappat läslusten nu och hoppas att jag hittar tillbaka till den illa kvickt nu.

Egentligen borde jag inte slösa en sekund mer energi på eländet men ska bjuda på ett smakprov:
”Som en rastlös mor stickar himlen oformliga mössor av molnen och räcker dem till solen. Efter varje provning kommer solen fram bakom mössan och försöker med nästa. Så brukar himlen alltid uppföra sig under monsunen: hon stickar många mössor, men likt ett trilskande barn förkastar solen dem alla efter att ha provat dem. Till slut blir hon rasande, repar upp alla mössorna och kastar dem ifrån sig, och de faller över jorden som regn.”
Alltså. Ni fattar ju. Det är så målande och övertydligt och omständigt att jag aldrig kommer in i historien. Bara stycken om ingenting. Snacka om att ta en mening och göra om den till tio. Och så är det hela tiden, om allt, boken igenom.

Läs inte!!!!

Lättare börda

Min läsning går helt åt helvete just nu. Dels läser jag en sjukt seg bok och dels har jag varken tid eller ork. Kvällarna går till annat helt enkel. Lovar mig själv att bättra mig, jag tycker ju om att läsa.

Hur som helst. Internetshopping is da shit! Speciellt när det gäller bokrea. Jag saknar INTE ALLS att gå på en fysisk rea. Inte alls. Gå runt och spana böcker, kanske missa någon man verkligen velat köpa, kanske är något slut och så får man trängas med folk. Och sen det värsta. Att släpa hem sina tunga fynd.

Nej. Internet slår bokhandeln med hästlängder. Sitta i lugn och ro lite i förväg, kolla igenom hela utbudet, läsa recensioner, hitta gamla favoriter, hitta nya förmågor och så är det lättare att se olika typer av böcker. Välja mellan inbundet, pocket och kartonage. Och det bästa av allt. Fraktas hem till dig eller i alla fall till ditt postombud. Bara fördelar.

Tror att min beställning landade på näääästan 20 böcker. Ujujujuj. Kunde inte låta bli. Det blev en mix av inbundet och pocket. Mycket deckare och lite chick-lit. Lite gammalt, lite nytt. Brukar bunkra upp för resten av året på rean förutom lite kompletteringspockets då och då. Ser mest fram emot Jonas Gardells omtalade ”Aldrig torka tårar”-serie. Men längtar efter Adler-Olsens femte bok, efter Nesbøs senaste, efter Backmans nya. Längtar efter alla. Så nu måååååste jag läsa ut tråk-boken. (Och så har jag några böcker från förra årets rea kvar…..)

Bok – En man som heter Ove (⭐⭐⭐⭐⭐)

Jag har medvetet hållit mig undan från Fredrik Backmans ”En man som heter Ove” eftersom jag fått för mig att den skulle påminna om ”100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann”, en upphaussad bok jag verkligen inte tyckte om. Men eftersom alla, verkligen alla, verkar älska boken gav jag efter. Köpte den för några veckor sedan, började på den så fort jag blivit klar med ”Pythians anvisningar” och läste ut den igår.

Tur att jag ändrade mig, för vilken fantastisk bok! Den är allt som 100-åringen inte är och jag älskade den från första sidan. Tragisk, rolig, hemsk, sorglig, fantastisk, målande och alldeles, alldeles underbar. Jag hade ingen aning att det i botten var en vacker kärlekshistoria. Handlingen flöt framåt utan att vara förutsägbar och slutet var oväntat men ändå inte. Jag gråter sällan när jag läser, men kan ofta få en klump i halsen och blinka bort lite tårar. Så var inte fallet nu utan jag grät så att jag knappt såg texten och det är verkligen inte alla böcker som får mig till det. Jag var väl sist i Sverige att läsa den, men om du inte heller gjort det ännu – gööör det!!!!

Ett stycke i boken gillade jag särskilt mycket. Det stycket när Oves fru förklarar hur det är att älska: ”Att älska någon är som att flytta in i ett hus”…”I början förälskar man sig i allt det nya, man förundras varje morgon över att det är ens eget, som om man är rädd för att någon ska rusa in genom dörren och påtala att det skett ett grovt misstag och att det inte alls är meningen att man ska få bo så här fint. Men som åren går nöts fasaden, träet spricker här och var, och man börjar älska det där huset inte så mycket för alla sätt det är perfekt på som för alla sätt det inte är det. Man lär sig alla dess vinklar och vrår. Hur man undviker att nyckeln fastnar i låset när det är kallt ute. Vilka golvplankor som sviktar lite lätt när man kliver på dem och exakt hur man ska öppna garderobsdörrarna för att de inte ska knarra. Det är det, alla de små hemligheterna, som gör det till ditt hem.” Tyckte så mycket om stycket igår att jag läste om det och gillar det lika mycket nu när jag skrivit ner det.

Har hört att Robert Gustavsson ska spela Ove i den kommande filmen. Jag tycker inte att det känns klockrent. Min känsla är att Ove kommer att bli lite platt och att alla hans lager inte kommer att komma fram, bara surgubben. Fast boken är ju alltid bättre än filmen…..