Etikettarkiv: bibliotek

Bok – Marcoeffekten (⭐️⭐️⭐️)

Jussi Adler-Olsens ”Marcoeffekten” är den femte boken i en planerad serie på åtta böcker om Avdelning Q i Köpenhamn som tar sig an ouppklarade fall. Avdelning Q leds av Carl Mørck och han ackompanjeras av sina lite udda medhjälpare Assad och Rose.

Till att börja med har jag hela tiden trott att boken hetat ”MaCroeffekten”. Det var först när gav började läsa som jag fattade att den heter ”MaRcoeffekten”, efter bokens huvudperson som är en femtonårig, illegal invandrare som heter just Marco. Han har vuxit upp i en ”klan” där stöld och bedrägerier är vardag, men han bryter sig loss och vill bara vara självständig och leva hederligt. Samtidigt vet han lite för mycket om vad som hänt bakom kulisserna i klanen och jagas för att tystas för gott. Av en slump blir han inblandad i ett gammalt fall som avdelning Q jobbar med.

Jag har verkligen gillat Adler-Olsens tidigare böcker men ”Marcoeffekten” kom inte riktigt upp i samma klass och blev lite av en besvikelse. Den var ändå bra, men inte fantastisk. Dock är jag inte avskräckt utan vill läsa de tre sista böckerna i serien eftersom jag gillar den udda avdelningen Q. Speciellt Assad är en rolig karaktär och jag vill veta vad som händer och hur allt utvecklas. Så. Läs den om du läst de andra böckerna, men börja inte med denna….

IMG_0123.JPG

Annonser

Bok – De målande grottornas land (⭐️⭐️)

20140729-121131-43891956.jpg
Jean M Auels böcker är för evigt förknippade med tantsnusk för mig. I flera böcker är det sida upp och sida ner med väldigt detaljerade samlagsbeskrivningar, typ ”hans stolta mandom”, ”smakade på hennes hala blomblad” och ”njutningen stegrades”. Men det är förvånande nog inte så mycket av den varan i ”De målade grottornas land”. Nästan ingenting faktiskt. På drygt 650 sidor är det kanske 1,5 sida snusk totalt, uppdelat på tre tillfällen. Hehe…

Förutom tantsnusket handlar Jean M Auels böcker om stenåldersflickan/kvinnan Ayla. ”De målade grottornas land” är den sjätte och avslutande boken i en serie som (jag tror) väldigt väl beskriver hur det var att leva för 35.000 år sedan. Auels språk är väldigt målande och detaljerat oavsett om hon skriver om sex eller något annat. Jag har haft lätt för att måla upp min egen bild av hur landskapet såg ut då, hur människorna bodde och vad de hade på sig likaväl som mat de åt, saker de tillverkade och hur de fick tag på mat genom att plocka diverse växter/bär/rötter eller jaga.

Ibland är det skönt att inte läsa en deckare även om det är min favoritgenre och eftersom jag läst de fem andra tegelstenarna var det självklart för mig att läsa den sista också. Nu var det några år sedan jag läste Auel senast. Mycket kommer jag ihåg, men jag blev ändå besviken på avslutningen. I boken får man tillbakablickar av vad som hänt i tidigare böcker och det är helt okej. Vad som inte är okej är att vissa tillbakablickar upprepas mer än en gång i den här boken och då blir jag mest irriterad. Svårt att förklara, men jag kommer ihåg vad jag läst för 100 sidor sedan… Avslutningen spänner över ganska många år och saknar nerv på något sätt, jag blir ofokuserad och har inte direkt längtat efter att läsa på kvällen. Ändå kommer jag framåt i handlingen, men som sagt, det blir en del onödiga upprepningar och lite utfyllnad.


Bok – Inferno (⭐️⭐️⭐️)

20140716-125312-46392218.jpg
Njae. Jag köpte Browns ”Inferno” lite av gammal vana inför vår Rhodos-resa (hann inte läsa den där nere) men kände efter bara några sidor att det var fel val. Jag har läst flera Brown-böcker och speciellt ”Da Vinci-koden” och ”Änglar och Demoner” var riktiga bladvändare. Det är korta kapitel som alla slutar i ett utropstecken så att man bara vill läsa mer. Inget fel i det. Men har man läst en bok har man läst alla.

Som vanligt handlar det om symbolik-experten Robert Langdon. Och som vanligt är det en invecklad story. Han blir jagad, har en ”medhjälpare” och kämpar mot klockan. Det är mycket beskrivningar och mycket fakta bakom vanliga byggnader och sevärdheter. Så där som det är i en Brown-bok.

I ”Inferno” handlar det om Florens, Dante och på sätt och vis också om genforskaren Zobrist, en Dantefantast som också är extremt rik och extremt begåvad. Zobrist har länge försökt få gehör för att världens befolkning ökar i en allt för snabb takt, så snabb att världen riskerar att kollapsa och gå under. Enligt Zobrist skulle en pest eller annat farsot som i ett svep utrotar 1/3 av befolkningen vara önskvärd istället för att ”bara” försöka begränsa ökningen genom preventivmedel och belöning för få barn. Typ. Ämnet är helt klart intressant och tempot är högt. Men jag kände genom hela bokens nästan 500 sidor att jag läst detta förut. Samma story, bara annorlunda. Boken är bra, men nu får det nog vara bra med Brown för mig.


Bok – Fågelskrämman (⭐️⭐️⭐️)

20140529-140351-50631747.jpg
Jag körde visst 2 connelly-deckare på raken. Lika bra. De har stått i bokhyllan sedan förra årets bokrea så det var dags.

Jag berättade ju sist att Poeten är min favoritbok av Connelly. Fågelskrämman är en fristående uppföljare till den och handlar om FBI-agenten Rachel Walling och journalisten Jack Mcevoy. De var med i första boken också och i Fågelskrämman får vi träffa dem några år senare. Jack har fått sparken från Times där han jobbar och Rachel ligger pyrt till hos FBI. Tillsammans kommer de en seriemördare på spåren, en mördare som undgått upptäckt eftersom han fått oskyldiga människor att fällas istället.

Boken får en stark trea. Vissa bitar är riktiga bladvändare och speciellt slutet är riktigt spännande. Återigen en gedigen och stabil insats av Connelly.


Bok – Nio drakar (⭐️⭐️⭐️)

Om man som jag gillar deckare är det väl oundvikligt att man INTE läst någon bok av Michael Connelly. Själv har jag nog nästan alla tror jag. Connelly håller en jämn och hög deckarklass och jag har aldrig blivit besviken, ingen bok är riktigt dålig, men samtidigt är det sällan han skrivit en riktig wow-bok. Han är helt enkelt stabil och jag gillar’t.

Den första boken jag läste av honom var ”Blodspår”, som senare filmatiserades med Clintan i huvudrollen. Fastnade redan då och det jag kommer ihåg bäst från den boken är Mr Noone (no-one). Min favorit är annars ”Poeten” som jag minns som en riktig bladvändare. Både de böckerna och flera andra är fristående, men Connelly har också skrivit ett femtontal böcker om polisen Harry Bosch. ”Nio drakar” är just en Bosch-bok. (Alla böcker om Bosch är i och för sig också fristående, men eftersom man följer med i Boschs liv är det bra att läsa i kronologisk ordning.)

Harry Bosch bor i Los Angeles och tack vare alla böckerna jag läst har jag nästan fått en känsla för staden, kan riktigt se den framför mig. Har fått en känsla för Bosch också på sätt och vis. Han är en nitisk polis som följer upp alla ledtrådar och hittar nya infallsvinklar. Ger sig aldrig och lever för jobbet. Han är en ensamvarg som ändå har många kontakter och människor han bryr sig om. Evig ungkarl som ändå har en del kvinnor. Han påminner mig lite om Jo Nesbøs Harry Hole faktiskt. Eller snarare påminner Hole om Bosch eftersom han var först. Hur som helst. ”Nio drakar” är en typisk Bosch-bok, det händer mycket hela tiden och slutet är oväntat. Den är stabil helt enkelt….

20140508-201854.jpg


Bok – Vecka 36 (⭐️⭐️⭐️)

20140420-140906.jpg

Min tredje lästa Sarenbrant-bok är alltså hennes första utgivna, vecka 36. Den handlar om Agnes som är höggravid och spårlöst försvinner på semesterns sista dag. Det handlar också om hennes man Tobbe, bästa vän Johanna och polisen Räffel som utreder försvinnandet.

Jag gillar verkligen Sarenbrant känner jag. Gillar hennes personbeskrivningar och sätt att skriva. Gillar hennes sätt att väva in små sidohistorier och att slutet inte alltid är väntat. Det enda dumma är att jag redan läst ”i stället för dig” som är en slags spin-off på ”vecka 36”. Hela boken igenom har jag hela tiden försökt minnas vad som händer i ”i stället för dig” och hur den slutar. Men det är ju mitt eget fel som började i fel ände. Slutsatsen är ändå att jag lätt kommer att samla på mig mer Sarenbrant-böcker till mitt bokrum!

För övrigt läste jag ut boken på vår soldränkta altan och det finns inget som säger somnar som att kunna läsa samtidigt som man solar. Ahhhh….


Bok – Vila i Frid (⭐️⭐️⭐️)

20140409-202145.jpg

Äntligen har jag kommit igång lite med läsandet igen efter den förra urusla boken. Nu har jag utan större problem tagit mig igenom ”Vila i frid” av Sofie Sarenbrant. För mig känns det bra att jag börjat längta till sängen och boken på kvällen och att jag har mycket lättare att lägga ifrån mig mobilen när jag går upp.

Har sedan tidigare läst ”I stället för dig” av Sarenbrant och gillade den så pass att jag köpt fler böcker. Men det blir lite avigt för mig. ”I stället för dig” är hennes andra bok, ”Vila i frid” den tredje och nu ska jag ge mig på ”Vecka 36” som är hennes första. Men samtidigt är ”Vila i frid” den första boken om polisen Emma Sköld så helt knasigt blir det inte.

I boken riktas mycket fokus mot Yasuragi Hasseludden. Först hittas en känd skådespelerska livlös, kort därefter avlider ett äldre par och sedan mördas ännu en man på hotellet. Det är för mycket för att bara vara en slump, men samtidigt är det inget som binder offren samman förutom att de varit gäster på hotellet. Emma Sköld jobbar för att komma framåt i fallen samtidigt som hon och sambon försöker bli gravida . Dessutom försöker hon reparera sin trassliga relation med sin syster.

Boken är välskriven och storyn går hela tiden framåt och man får små glimtar ur de olika karaktärernas liv. Upplösningen är oväntad, ganska lång och spännande. Jag var tvungen att läsa klart igår kväll. Kunde. Inte. Sluta. Känner av det idag, men det var det värt. Sarenbrant har helt klart seglat upp som en svensk deckarfavorit då jag inte är förtjust i vare sig Marklund eller Läckberg.