Månadsarkiv: oktober 2015

Hur mycket som helst och ogillande

  
Hur mycket kan man älska en liten Micro-människa och en Mini-man? Uppenbarligen hur mycket som helst och mer därtill. Det tar aldrig slut….

Vi har tagit efter mycket bra från US Of A men två högtider har jag svårt för. Alla hjärtans dag och halloween. Bus eller godis? – Inget av det tack! Vet inte riktigt vad jag har så svårt för. Att klä sig skrämmande och få godis för det? Att riskera ett ägg på rutan? Att hysterin blir större och större varje år? Bo i hus är toppen men just den här dagen saknar jag verkligen att bo i lägenhet och bara kunna skita i att öppna dörren om någon mot förmodan ringer på. Nu syns det ju att vi är hemma. Nej blä. Hoppas att våra nöjer sig med lördagsgodis när de blir större och inte vill gå runt. När helgen”bara” var allhelgona var det bara mysigt….


Lilla olyckan

  
Det är inte lätt att vara Micro just nu. Han vill så mycket men får inte riktigt till det. Han är precis på gränsen till att krypa och kunna ställa sig upp obehindrat men är inte helt där ännu och därför blir det en del gråt. Lite av frustration och lite för att han slår sig. 

Han militärålar ungefär hur fort som helst och drar sig upp på knä i en handvändning.  Men även om han har stått i krypställning flera veckor har det inte lossnat. (Mini var exakt likadan men började krypa framåt ungefär i den här åldern). Och igår gjorde micro faktiskt sina första kryp där han flyttade händer och knän 3-4 gånger innan han ålade! Att ta sig upp från knästående till stående är inte heller helt enkelt. Fötterna viker sig eller så hamnar han för tight inpå det han ska stå mot eller för långt bort.  När han lyckas ställa sig är han sjukt nöjd. När han inte får till det frustrerad.
Han ålar och vänder och sitter och vrider och provar. Och han slår sig flera gånger om dagen. Dels för att vi inte kan passa på honom hela tiden eftersom vi har två barn att hålla koll på och umgås med. Men också för att han inte är så försiktig som Mini var. Det är mer full rulle. Han gör face-plants. Slår i näsan. Pannan. Kinden. Bakhuvudet. Ramlar bakåt, åt sidan eller rakt ner. Gråter hjärtskärande. Ibland lättröstad, ibland tar det tid. Lilla liv…

Ser fram emot att han ska komma på hur man gör och hamna lite mer i harmoni tills det är dags att knäcka lära-gå-koden. 

Bilden visar för övrigt ett riktigt Micro-signum. Hans tår! Han böjer och kniper och spretar med tårna hela tiden. 


I ett i ett

  
På torsdagar är vi några från jobbet som träffas kl 19 och tar en löptur. Himla bra och roligt att ha några att träna med och en extra push till att faktiskt komma iväg. Ikväll tog vi oss runt åttan i Skatås. Jag har kommit igång lite lätt och har inga planer på att sluta. Springer en eller två gånger i veckan och cyklar till och från jobbet de flesta dagarna jag jobbar. Det ska bli mer men det räcker just nu. Kör på med 5:2 också och känner mig stark. Vågen tickar sakta neråt. Bra där Jenny!

Men torsdagar är lite stressiga. Jobba. Hem fort. Umgås med killarna. Åka och träna. Duscha. Varva ner. Sova. Idag var dessutom Mini vaken när jag kom hem. Han har lite feber och sov på dagen vilket innebar superpigg kille som inte alls ville sova. Han somnade nu. Kl 22. Inte många lugna stunder för mig att hämta andan på idag alltså. Pjuh… 

Skönt med fredag imorgon. 


Rätt beslut 

   
 Mini har varit hostig några dagar, men bara på dagtid. I natt har han däremot fått flera hostattacker och sovit lite skruttigt. Efter lite hosta strax innan 06 var han vaken till strax efter 07 innan han somnade om. Och då hade jag inte hjärta att stressa upp och iväg till förskolan med honom för fem timmar. Så han fick vara hemma med mig och Micro idag. Det var ett lätt val eftersom jag ändå är mammaledig och inte behöver vabba. Vet inte hur vi hade gjort om vi jobbat båda två, förmodligen lämnat honom eftersom han inte var sjuk-sjuk. 

Men. Under dagen har han faktiskt inte varit helt hundra. Han har varit glad och sig själv men samtidigt lite hängig och ätit kasst. På eftermiddagen hade han 38,5. Han känns fortfarande inte sjuk-sjuk utan ”bara” lite krasslig men stannar självklart hemma inorgon också. Är nöjd att jag lyssnade på magkänslan och inte lämnade. 


Jag skäms

  
Idag var det bestämt att jag och Micro skulle hänga med farmor och farfar under tiden Mini var på förskolan. Igår ringde svärmor och undrade om jag hade något annat planerat på dagen, eller ville göra några ärenden. Jag kollade inte ens kalendern utan sa att vi inte hade något bokat. Idag 10.20 ringde min frisör och undrade vart jag var. Jag skulle varit där 10. Piiiiiinsamt! Jag var helt säker på att min nästa tid var 17 november men efter en koll i kalendern skulle jag såklart klippt mig idag. Det är Tim som ska till BVC 17 november. Usch. Jag har aldrig missat en tid så innan. Är alltid tidig till frisören. Och så missade jag detta helt. Kollade inte ens kalendern. Buhu. Fick en ny tid om några veckor. Hoppas att jag kommer ihåg den…


Hur gulligt?

  
Jag har ju skrivit förut att killarnas fem kusiner är ungefär hur bra som helst. Nu i helgen när mini sov borta fick han ”ärva” lite leksaker. Bland annat flygplanet på bilden som är nya favoriten. 

Men. Det finaste i helgen var att storkusinen som snart fyller 14 ville ha Mini lite för sig själv. På lördagen gick de två till mcd och åt och igår åkte de buss. Ingen annan fick följa med, bara de två. H ville det själv. Hur gulligt är inte det? J gillar alla sina kusiner, men H är nog den största idolen. Han följer honom som en skugga och H har inget emot det. Det är fint det…


En dålig men fantastisk läggning

  
Kvällens läggning var egentligen inte bra. Faktiskt näst intill katastrofdålig sett till tid. Trodde att mini skulle vara trött. Dels för att han röjt med kusinerna idag och dels för att det är vintertid. Vi la oss i sängen strax innan 19 som vi brukar. Trodde att han skulle somna innan 19.30 som vanligt. Nejdå. Strax innan 21 checkade han ut. Trots det var det en fantastisk läggning. Vi läste. Kröp under lakanet. Gnuggade näsa. Höll handen. Pussades. Jag kröp nära honom. Han kröp nära mig. Vi tittade på varandra. Han kittlades. Jag attackpussade honom så att han kiknade av skratt. Han petade mig i näsan. Klappade mitt hår. Klappade min kind. Det var kvalitetstid när den är som bäst. Hela tiden vi låg där var jag inte stressad över att han inte somnade utan njöt bara av att han är så fin. Så fantastisk och så göllig. Ofattbart att han är min.