Månadsarkiv: november 2015

Teknikens under

   
Alltså. När jag var liten fanns ju inte digitalkameror och smartphones. Nänänä. Kamera med 24- eller 36-bildersrulle var det som gällde. Först hade jag en kamera där man fick skruva fram efter varje bild till nästa men sedan avancerade jag till en som spolade fram sig själv. Och med bara 36 bilder på rullen kunde man inte ta hur många kort som helst. Nänänä.  Ett kort och hoppas på det bästa var det som gällde. Herregud.

Det här med att kunna ta hur många bilder som helst är verkligen en lyx. Och jag gör ofta det. Tar 10-15 kort. Bilderna ovan är från i morse när mini klädde på sig. Tänker att jag ska ha en klä-på-mig-själv-sida i hans fotobok och försöker fota honom så att jag får lite att välja på, olika dagar, olika kläder och olika ställningar. Sedan brukar jag kolla igenom bilderna ganska direkt och ta bort i alla fall hälften eller mer, typ de som blir suddiga eller dåliga. Till slut är det ändå bara en bild jag använder om jag ens gör det och jag ser inte meningen med att ha massor av halvkassa bilder som tar plats. Så jag rensar hela tiden. Tror inte att alla gör det dock. 

Men vilken grej det är egentligen. Förr kom man hem från en semester med 36 eller kanske 72 bilder och ni kan man utan problem ta flera hundra….

 

Annonser

Mor och son

   
Idag var det min tur att åka kollektivt med Mini-mannen. Pendeltåg, buss och spårvagn blev det och han var nöjd hela utflykten. Gött att det är så lätt att göra honom glad…

 
Det är dessutom så ROLIGT nu när språket kommit igång. Även om vi inte kan föra en lång konversation så pratar han hela tiden. Kommenterar allt han ser och lite vad han vill. Typ ”röda fina tåget” eller ”Jack gå dit”. Han härmar gärna också som ett litet eko. 😍 Vi har ställt in två logoped-besök eftersom mini fått feber båda gångerna men i december får vi förhoppningsvis till en träff. Ser fram emot det för att visa upp hur mycket som hänt och hur fint han utvecklar pratet. 

  


Far och son

  
För några månader sedan (runt årskiftet och lillebrors entré i familjen) hade Mini lite separationstendenser och grät länge, högt och förtvivlat när jag eller mannen gick någonstans. Det är borta sedan länge. Nu vinkar han glatt ”hej-ååå” och tittar sig inte om. (Förutom vissa förskolelämningar dådå.) Fick en riktig flashback i förmiddags när han och mannen gav sig iväg på utflykt. Mini skuttade glatt iväg och det är ju precis så det ska vara. 

Mannen har fått ett provåkarkort av Västtrafik som gäller överallt i 14 dagar och med en fordonstokig kille ska det utnyttjas. Så idag har de åkt buss, spårvagn och pendeltåg och fått kvalitetstid ihop. Samtidigt som jag och Micro fick egentid. Imorgon är det min tur med Jacktid och det ser jag fram emot. 

Ligger i soffan och ser på ”så mycket bättre” och tycker att Taube förstör ”himlen runt hörnet”. Men strunt samma. Det är lördag! 


Just my luck

   
De senaste jobbdagarna har varit….mindre bra…. I torsdags gick jag hem. I fredags när jag kom funkade helt plötsligt inte min laptop. Ringde supporten och tydligen hade hårddisken pajat enligt felmeddelandet jag fick upp. Bara sådär från en dag till en annan. Hankade mig fram den dagen ändå och blev lovad lagning på torsdag som var min nästa jobbdag. Trodde i min enfald att teknikern skulle komma tidigt men han dök upp vid 15, när jobbdagen typ var slut och jag fått hanka mig fram en dag till. Och när han väl var där kunde han inte laga datorn eftersom det behövdes mer delar. Blev lovad hjälp idag på förmiddagen. Men så var inte delarna beställda till idag ändå och när datorn ska lagas nu har jag ingen aning om. 

Skaffade fram en lånedator som reserv eftersom jag behövde sitta på kontoret och jobba. Då har nätverket lagt av. Enligt supporten lägger nätverksuttag av om de inte används på 3 månader. Vi använder våra varje dag och det som hänt är att it kapat våra uttag eftersom det finns för få. Nu ska detta ta några dagar att fixa. 

Jag. Orkar. Inte. Skit. Behöver både dator och nätverk för att kunna jobba och för att komma åt allting. Denna veckan hade jag inga möten inplanerade och hade verkligen sett fram emot att sitta vid skrivbordet och jobba undan sånt som jag inte hinner med ”vanliga” veckor. Har massor med dokumentation att göra, mail att skicka och grejer att skriva. 

Jaja. Nu är det helg. 
 


Bok – Andra andningen (⭐️⭐️⭐️)

  
Jag har skrivit förut att jag verkligen gillar Sofie Sarenbrant. Hennes böcker är spännande, välskrivna och handlingen går hela tiden framåt utan att det blir segt. Det är heller inte uppenbart vem som är mördaren och förutom huvudhandlingen finns det små parallella berättelser att följa. För mig är Sarenbrant lätt den bästa svenska kvinnliga deckarförfattaren just nu. (Jag har läst två-tre böcker av Läckberg men sen gav jag upp eftersom jag inte gillade dem.)

Andra andningen utspelar sig under några få timmar just när Stockholms maraton går av stapeln. Förutom att det är det kallaste och regnigaste loppet någonsin blir en löpare mördad strax efter start och några km senare ännu en. Polisen Emma Sköld blir inkopplad och jobbar mot klockan för att hitta gärningsmannen. Samtidigt som poliserna samlar ledtrådar och kollar upp misstänkta löpare kämpar Emmas syster Josefin för att klara av loppet trots ruskvädret. 

Bra och lättläst bok! Trean är stark.  


Uppför trappan

  
Micro har en ny hobby. Att klättra uppför trappan. Han provade första gången i måndags och var riktigt duktig direkt. Flyttar händer och knän som ett proffs ett trappsteg i taget. Det som kan gå fel är att fötterna glider ner ett trappsteg när han häver sig upp till stående. Men då gör han bara om proceduren. Vi lämnar honom inte ensam (såklart) utan står precis bakom beredda att stötta. Utvecklingen går fort….


Grått och trist

Blä. November månad är ingen favorit. Allt är bara mörkt, grått och regnigt. Är konstant trött och känner mig blek. Ligger i sängen och försöker värma upp mina iskalla tår under täcket samtidigt som regnet smattrar mot rutan. Det är i och för sig lite mysigt men vill ändå ha december och adventsbelysning nu för att piffa upp mörkret. Till helgen så. 

Tur att jag har dessa två (och deras far) som lyser upp tillvaron. Låter lite lökigt. Men det är sant. Det bästa jag har.