Alfons-vakt

På Js avdelning på förskolan jobbar de med Alfons Åberg under terminen. Tidigare har de jobbat med att han är arg på olika sätt men nu har de nytt tema och då är Alfons glad. Tanken är att Alfons ska få följa med alla barn hem varsin dag och så ska vi ta kort på vad han blir glad av. J tyckte det var jättekul och var väldigt stolt. Vi inledde med att åka buss några hållplatser innan vi gick in. Sedan körde han biltrailer, satt med när vi åt middag och myste under en filt i soffan. Nu vaktar han när J sover. Kul grej. 

Snart ”jullov”

Söndag igen och för vår del väntar kortvecka. Vi är lediga allihopa på fredag – skönt. Och så låter vi kidsen få lite jullov så jag är ledig mellan jul och nyår och mannen mellan nyår och trettondagen. 

Idag när vi var ute på Hisingen blev det lunch på Sibylla. Deras barnmenyer var konkurrenskraftiga. Hamburgare, Nuggets, korv eller köttbullar. Och killarna slukade pimnesen. En till bra grej var leksaken. Tycker i ärlighetens namn att senigast är skräp på mcd och slänger den oftast. 🙈 På Sibylla får man välja och det var bra grejer. Inte bara skräp. Minimannen valde en kamera som han gått runt med exakt hela eftermiddagen. Han tar massor avbilder och framkallar kort. Linsen på kameran var riktigt skojig. 

Och den lille…. Han är så – tokig… Och rolig! Och när han säger ”mamma…älkar deeeej” kan jag inte annat än säga ”jag älskar dig också” och bli lycklig ända ner till tårna. Fast sen upprepade han ”älkar dej Tim, älkar dej Tim”. Haha. Han pratar och pratar och pratar. Har en vilja av stål. Humör som jag vet inte vad. Och så härmar han Minimannen med allt. Underbar med andra ord. 

Inte bra

Njäää. Idag startade dagen….mindre bra. Jag är den som brukar väcka kidsen och lämna på förskolan och vi har egentligen kommit in i en fungerande lunk där jag är effektiv utan att stressa. Hinner väcka i lagom takt, hinner kramas, hinner prata, hinner allt som behövs göras. Lite gnäll och förseningar har jag marginal för så vi håller oftast tiden. Alltid. 

Men idag. Idag var det mycket gnäll och allt tog tid. Lång tid. De ville inte gå upp. Inte klä på sig. Inte samarbeta. Inte gå till förskolan. Vantar skulle av och på och mössan var inte bra och sen bråkade de lite också. Puttades. Vi blev sena. Jag blev stressad. Och svettig. Tillslut blev jag tokarg. 

När jag blir arg på barnen (för det blir jag!) har jag tre lägen. Vanligt arg blir jag nog i princip varje dag. Då säger jag till på skarpen men klarar att lägga band på mig och bita ihop. Sen har jag ett mellanläge också. Blir tokarg och då ryter jag till ordentligt. Så att de stelnar till, blir ledsna och fattar att jag menar allvar. Det händer någon gång ibland men ändå inte så himla ofta.  Det värsta läget är arg-arg då jag helt tappar det och verkligen skriker. Högt. Arg-arg har jag blivit kanske 2-3 gånger och jag ångrar mig i samma sekund som jag brinner av men då är det försent. Idag blev jag ”bara” tokarg, mellanläget snäppet värre än arg. Ångrade mig såklart i samma sekund som jag röt ”nu lägger ni aaaaaav!!!, men alla små grejer hela morgonen byggdes på och tillslut fick jag bara nog. Båda killarna blev ledsna och jag kände mig som skit. Och kom ner på jorden. Sket i klockan. Sket i att vi blev sena. Vi satte oss i en hög i hallen och kramades och jag sa förlåt. Sa förlåt igen och kramades extra vid lämning som faktiskt blev helt utan tårar. Men usch. Dålig start på dagen. Lika underbara som de är ibland, lika jobbiga kan de vara när de absolut inte lyssnar och samarbetar. Livet som mamma. Livet i vardagen… 

”Hejdååå”

En dag i veckan brukar jag få både hämta och lämna på förskolan. Jag och mannen jobbar en timme mindre varje dag men eftersom jag har närmare till jobbet kan jag köra dubbelt en dag och ändå gå plus minus noll i flexen. Även om lämningarna går riktigt bra nu är det bra mycket roligare att hämta. På morgonen brukar det bli gråt. Antingen en eller båda. Men vid hämtning är det bara glada miner. J kommer springande och kastar sig i famnen och T vill bli buren. Mys!

Micros språk tar sig hela tiden och det poppar upp nya ord varje dag. Nu senast har han lärt sig att säga ”ejdåååå”. Låter supergulligt och vi tycker stt han är det mest bedårande som finns. Innan har han vinkat och sagt hej, men inte hejdå. Imorse var han på väg att börja gråta när jag skulle lämna men när vi sa hejdåååå några gånger glömde han bort sig. Hehe…

Nya pjucks

Någon var mycket nöjd igår morse och poserade gärna. Både mini och jag tycker att nya ”vardags”skorna är skitsnygga! Jag tycker nog faktiskt att de är så snygga (och prisvärda, 199 på hm) att jag nästan vill köpa ett par i större storlek och ett par åt Micro att växa i. Men detta var alltså på morgonen. På eftermiddagen var de inte lika snygga längre 😥 Förskole-skor får verkligen veta att de lever direkt. Och därför skulle jag aldrig köpa dyra skor dit utan det får bli slit-och-släng. Jaja…

Hur går det till?

Alltså. Varje dag efter förskolan är killarna sååååååå smutsiga, speciellt den lille. Jag fattar inte vad de gör där som de inte gör hemma? Vi är ändå ute och leker mycket men tydligen leker vi försiktigt, mesigt och snällt? Det måste vi nästan göra eftersom kläderna inte ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig efter en hemmadag men alltid efter en förskoledag. De är smutsiga om både kläder och på kroppen och även om det låter så har jag inget emot det. Jag vill att de ska testa och upptäcka och kladda men det är sååååå stor skillnad på där och här hemma. Erbjuder inte vi dem att upptäcka världen eller gör de bara allting mer grundligt på förskolan? Micro brukar ha härliga, odefinierbara fläckar över minst halva magen på tröjan. Och framsidan av byxorna. Det händer ofta att Micro har andra kläder vid hämtning än vid lämning faktiskt eftersom han blivit så smutsig eller blöt att byte varit det enda rätta. Båda killarnas rumpor ser typ ut som om de släpat sig runt runt i sandlådan eller liksom gnuggat sig i en sandhög eller något. Härligt ändå och tuuuur att vi har tvättmaskin hemma. 

Högt och lågt

Första riktiga jobb- och förskoledagen kunde inte börjat bättre. Ingen stress hemma utan lugnt men ändå effektivt. Väckte killarna och på med kläder. På med ytterkläder och ut till vagnen. Bara glada miner och barn som samarbetade. Det gick finfint ända tills vi var framme vid förskolan och skulle gå in. Lämningen slutade med 100% gråtande barn och svettig mamma. Mini-mannen gråter ju alltid och idag grät Micro-mannen för första gången. Mest berodde det på att ett annat barn som lämnades samtidigt smittade med sin gråt men ändå. Det gör ju ont i hjärtat. Dubbelt ont när båda gråter. 

Och sedan när jag skulle moppa till jobbet hade den laddat ur och startade inte. Så jag fick fick stresscykla i regn istället. Jag haaaatar att komma svettig till jobbet. Kläderna och håret och sminket känns helt fel hela dagen då. Ska jag cykla vill jag vara förberedd. Ha träningskläder på och byta om. Piffa till mig. Blä. Och jag kände mig jobb-ringrostig och inte i fas. Ont i skallen. 

Men eftermiddagen blev bra. Hemma hela familjen redan från 16. Glada barn som haft kul på förskolan trots starten. Lugn kväll med pratig J och busig T. Många skratt. Om det är så här dagarna ska se ut framöver så funkar det för mig. Upp och ner och mittemellan. Livet. 

Mycket i kroppen

Det är nog inte alltid så lätt att vara 3,5 år.  Och när man har varit sjuk och går på antibiotika, äter dåligt, börjat förskola efter en lång sommarledighet och dessutom bytt avdelning är det inte konstigt att humöret inte är på topp. Den här veckan har varit mini-mannens värsta trots-vecka ever. Ojojojoj. Vi som varit så förskonade innan. Nu har han fått flera skrikattacker varje dag där han blir så arg så arg. Han lyssnar inte på oss och går inte att resonera med och efter ett tag har han nog glömt varför han var arg från början, han vet bara att han vill göra tvärtemot. Trösta går inte heller. Inget är bra. Inget funkar. Så vi övar upp vårt tålamod här hemma tills det värsta lägger sig igen och han kommer in i en ”lätt” period. 

Idag har varit en bra dag. Glad mini-man typ hela dagen. Det är dessutom lördag och då får man lördagsgodis! 

Nu är det klart

Någon var pepp på förskola imorse och någon annan var mindre pepp…

Idag hade vi sista inskolningsdagen på förskolan. På måndag jobbar både jag och mannen så då är det skarpt läge. (Tills vi får vabba…) Och nu är det jobb och förskola som gäller i flera år framöver. Det känns – bra. Ett nytt vardagsliv liksom. 

För att summera har inskolningen gått overkligt bra med Micro-mannen. Inga problem alls. Till och med pedagogerna var impade över hur bra han anpassat sig till exakt allt utan en min. Mini-mannen har hadt det tuffare. Han gråter vid lämning, men det har han faktiskt alltid gjort (förutom några veckor här och där). Han blir glad snabbt när jag lämnar och har det bra men det är inte kul att gå när han blir så ledsen. Det känns nästan värre nu när han förstår varför vi lämnar och kan uttrycka att han inte vill stanna kvar. Innan, när han pratade mindre var det bara gråt, nu är det så mycket känslor och vilja och ord också. Förklarar och pratar med honom om lämningen varje dag och hoppas att han kommer in i lunken. Skönt att en är glad i alla fall. Hade varit jobbigt om båda grät. 

Så på måndag – jobb! 

Tröttsam upprepning

Tre timmar på förskolan – check ✅

Det gick – över förväntan. Typ. Eller som förväntat. Micro-mannen grät inte alls. Var glad och pillade på allt. Lekte inte så mycket med de andra barnen utan gick mest runt själv och kollade in allt. Åt med god aptit och pratade med ”sin” pedagog som har hand om inskolningen. Somnade på två röda när vi var klara för dagen. Mini-mannen hade det tuffare. Helt ny större avdelning men halvnya pedagoger och både kända och okända barn. Han var ledsen i början och ville ha mig där men det gick bättre och bättre efter hand. På slutet kramade han faktiskt två av pedagogerna när han sa hejdå. Det ska nog ta sig…. Men jag var mer med mini än med Micro fastän det är Micro som ska skolas in. 😍

Men. På eftermiddagen fick mini-mannen feber. IGEN! Gnällig, varm, vill inte äta och ser hängig ut. Känns det igen? Vi skojade här hemma om att tre timmar räckte för att han skulle bli sjuk. Tror ju inte febern har det minsta med förskolan att göra utan är mer rädd för att det är halsen igen. Att han inte blir av med vad det nu är. Eller att det ploppar upp igen och igen. Tyyyyypiskt. Ska ringa vårdcentralen imorgon och se om de kanske ska ta halsprov på hela familjen. Någon av oss kan ju bära på något som bara gör J sjuk. Lilla kraken.