Kategoriarkiv: Tim 0-1 år

Söndagslördag


Min Micro-man alltså 😍 Hur kan en sån pyttig person vara så himla gullig och så himla jobbig på samma gång? När han är på rätt humör är han en riktig solstråle och det går inte att värja sig mot hans leende. Men när han inte är på humör och bara gnäller – då funderar man på att sälja honom till högstbjudande (bara det att det inte skulle komma in några bud). Härligast i världen för oss ändå. 

Mini-mannens feber är envis som synden. Inne på femte dygnet nu och tidigare visade termometern 40 grader. Den brukar ligga precis under och trots att feber alltid är feber och temperaturen inte är så viktig känns det mer läskigt när det är en fyra i början än en trea. Min mamma a.k.a mormor är pensionerad sjuksköterska och även om hon jobbat inom geriatriken är det så himla skönt att kunna ringa och bolla allt och få några lugnande ord när hönsigheten slår till (alltså oooofta…). Idag sa hon en bra grej och det är att jag ska kontakta BVC när han är frisk igen. I och med att detta är tredje månaden på raken som han har feber trots att sommaren borde vara infektionsrisk och i och med att den håller i sig så länge som 4-5 dygn när han blir dålig och i och med att han bara har feber och inte är förkyld samtidigt (förutom senast då han faktiskt hade rosslig hosta). Kanske något som ska kollas upp? Vi får se. Men nu kanske det är sluttampen för den här omgången ändå? Han sover nu och svettas som aldrig förr. Alltså. Kudden var helt blöt så jag fick byta den. Pyjamasen hade blivit rejält fuktig och för första gången sedan i tisdags känns kroppen (nacken) sval och inte elementvarm. Hoppas hoppas..


Lördag förresten. Som känns som söndag. Långhelg är bra grejer. Och så bara en vecka till semester…


Det tar aldrig slut

  
Hej från en trött, blek och sliten mamma. Nej. Såklart är jag inte frisk ännu. Imorse var det dags igen. Mellan 04.30-10.30 blev det en del toalettbesök. Jäkla ränneskita! Faktiskt har jag mått som sämst idag och i torsdags. Och nu är jag trött på det här. Ringde 1177 för att kolla läget. Om det inte går över inom en vecka ska jag kontakta min vårdcentral. Det är på onsdag/torsdag och det känns som en evighet dit. Buhuuuu. Tar nästan tillbaka att influensa är värre än magsjuka. Om det nu är magsjuk jag är. Det kan ju vara någon bakterie eller virus också. Jaja. Skittråkigt (😂😂😂) men inget att göra mer än att vänta och hoppas att det går över. 

Något positivt med dagen är i alla fall att Tim verkar hyfsat återställd. Om han fortsätter som idag har han varit symptomfri i 48 timmar imorgon vid 11. 


Lite snabb slutsats

  

”Fobin är liksom att jag oroar mig. Nu kan jag inte oroa mig mer eftersom det hände.” Så skrev jag igår. Hehe. Tillåt mig att omformulera mig lite. Jag oroar mig! För att Micro ska kräkas igen (men peppar, peppar inget hittills) och för att Mini ska bli dålig. Så oron försvann inte hux flux, det var lite väl optimistiskt att skriva så. Jag är på helspänn och jag oroar mig. Sov bättre än jag vågat hoppas på men ändå inte mycket. Men det känns ändå okej. Det som händer, händer och jag försöker slappna av och är inte helhispig. Jag vill bara att de närmsta dagarna ska gå så att vi kan bocka av magsjukan. Nu är allt bara ovisst.  


Min största fasa

  

Min största fasa och fobi är ju att antingen Mini eller Micro ska kräkas. Jag oroar mig i förväg och tänker på det varje dag. Trots det känns fobin under kontroll och liiiiite på väg att mattas av. 

Idag har Tim varit lite kass i magen. Inte diarré men ändå lite dålig. Och så ville han absolut inte äta middag utan grät och gnällde. Han såg jättehängig ut, kändes varm och jag trodde att han skulle bli febrig och att det eventuellt var tandsprickning på gång eftersom han varit känslig de tidigare gånger en tand ploppat fram. Gnällandet fortsatte och han ville bara vara i famnen. Så han satt hos mig, mage mot mage, när han kräktes. Inte en gång, utan två.

Min fobi är ATT han ska kräkas. NÄR han väl kräks går det bra. För det gick bra. Jättebra till och med och jag är stolt över mig själv. Jag var lugn. In i duschen med oss. Mannen fick ta Tim när han var nyduschad. Jag sköljde upp kläderna och startade en maskin. Gjorde vätskeersättning och bäddade åt oss i gästrummet med handdukar om han skulle kräkas igen. Detta var vid 17.30. Nu har han precis somnat bredvid mig. Han har fått en klunk ersättning ungefär var femte minut. Inget mer kräk än så länge men jag ropar inte hej på några dygn. Jag räknar iskallt med att bli sjuk själv men det känns lugnt. Jag räknar med att Jack ska bli sjuk också men det känns också okej. Nu har det hänt och det är bara att gilla läget och hantera det. Inte kul såklart men det löser sig. Fobin är liksom att jag oroar mig. Nu kan jag inte oroa mig mer eftersom det hände. Efteråt var Tim sig själv igen, nästan gladare än någonsin. Tjoade och pratade och ville inte sova eller ta det lugnt.

Några vändor magsjuka till så att jag lär mig på riktigt att det går bra och inte är någon fara så kanske min fobi kan klassas som vanlig oro bara.  Heja mig och håll tummarna för att Micro kryar på sig och för att resten av oss slipper…


Dåligt minne?

  

Jag vet inte om jag har förträngt eller glömt hur Mini var när han var runt 1 år, men jag har absolut inget som helst minne av att han var så jobbig som Micro är nu. För han är faktiskt jobbig och det måste jag få tycka även om jag älskar honom till döds. 

Han har lärt sig klättra upp på Minis stolar och därifrån vidare upp på bordet. Livsfarligt. Han klättrar i trappan och är duktig men man måste ha koll. Han vill bara in på toaletten för att pilla i toaletten eller med toalettborsten och blir vansinnig när man lyfter bort honom. Eller så vill han pilla med laddare, mobiler, fjärrkontroller eller annat förbjudet och gråter när han inte får. Ibland gnäller han för att han vill vara i famnen men när han väl är det är det inte heller bra. Och så gnäller han för att han vill gå med gåvagnen men det är bara roligt en liten stund. Han gnäller i matstolen och han gnäller när han inte får ”leka” med Jack. Han hatar att ligga på skötbordet just nu. Kort sagt. Det är mycket gnäll och mycket hålla koll på honom hela tiden. Tror att lite är frustration av att han inte kan gå ännu och så är han mitt inne i ett utvecklingssprång enligt ”wonder weeks”. Sen var det länge sedan han sov en hel natt i sin säng. Han sover till 02-03-04 någon gång men sedan hamnar han mellan oss och då är det bara jag som gäller, mannen skiter han i. Han vill ligga nära nära och sover gott men det gör inte jag. Och nu har jag inga amningshormoner i kroppen längre så jag är trött och sliten. Men jag vet ju att jag ska njuta för han kommer inte alltid att sova mellan oss, inte alltid behöva mig och inte alltid vilja vara nära. 

Samtidigt som han är jobbig är han underbar och roligare än någonsin. Han vinkar. Kan stå själv utan stöd i några sekunder och blir så glad när han lyckas. Pratar och tjoar. Ger nappen när man ber honom. Pussas med hela munnen. Skrattar så härligt. Är så glad och cool. 

Det är intensivt kan man väl säga. Kommer ofta på mig själv med att längta framåt. Tills Micro är som Mini är nu. Alltså om drygt 2 år. Samtidigt lever jag i nuet och tar tillvara på det, men småbarnsåren är slitiga och inte bara underbara. 


Saknad

  
Idag och ikväll har den här lille herrn haft ensamrätt på både sin mamma och sin pappa. Storebror sover över hos farmor och farfar. 

Med våra mått mätt är det längesedan Mini sovit borta. Senast var i mitten på november vilket betyder drygt två månader. Idag hämtade farmor på förskolan och enligt rapporter har han lekt, busat, sett på Thomas tåget och haft superkul. Såklart. Jag unnar honom det men jag saaaaaaknar honom. Jag började typ sakna honom redan igår kväll. Eftersom jag har jobbat har jag inte träffat honom i vaket tillstånd på hela dagen idag och så får jag inte träffa honom förrän imorgon eftermiddag igen. Det är nästan så att det värker i hjärtat efter honom. Fast det är så knäppt. För egentligen är det jättejätteskönt med bara ett barn. I vanliga fall önskar man inget hellre än lite barnvakt och lite andrum men så fort man får det kan man inte njuta ordentligt för att man saknar. Det är ju så varenda gång. Whyyy?


Inte konstigt

   

Inte konstigt att Micro lyckades smitta mig. Han vill vara i famnen många gånger varje dag och gärna mun mot mun och näsa mot snorig näsa. Det blir kletigt och dreggligt och ändå har jag inget emot det. Han görar in sig och gör speciella ljud. Det är mysigt. Hehe. Svårt att ta kort på dock men mysigt….