Saknar det inte

Mina graviditeter måste räknas som rena drömmen för de flesta. Inget illamående. Ingen foglossning. Faktiskt har jag varit riktigt smidig i kroppen ända till slutet trots den stora magen. Har kunnat promenera i rask takt. Inga jobbiga förvärkar eller sammandragningar. Inga onda karatesparkar. Inga läckande bröst. Inga bristningar. Tyckte inte att kisseriet var jobbigt eftersom jag alltid springer på toa stup i kvarten i vanliga fall ändå. Dessutom blev vi ju gravida på första försöket både med J och med T!! Det enda jag råkade ut för – båda gångerna – var rejäl halsbränna. (Och med Micro var gravidhormonerna inte nådiga. Mådde inte bra inombords. Det var något som liksom skavde och det kändes obekvämt. Jag var gråtig, orolig, dämpad och kände inte igen mig själv.) Med Jack gick jag upp drygt 20 kg och med Tim lite mer än 10.

Hur som helst. Jag saknar inte graviditeterna ett enda dugg. Vet inte hur jag  ska uttrycka mig för att det inte ska låta fel för även om jag haft det oförskämt lätt kroppsligt kan jag inte påstå att jag njöt av varenda sekund som gravid. Det vore att ljuga. Jag var mest gravid för att det är det man är innan det kommer en bebis. Men jag gick verkligen inte runt och myste och svävade på moln och tyckte att allt var underbart hela tiden. Jo. Det är helt fantastiskt att man bakar en liten mini-människa i kroppen. Och ja. Det är ett mirakel och jag är såååå tacksam att jag har varit med om det. Två gånger dessutom. Det går inte att beskriva hur det känns när man känner buffar, sparkar eller hicka inifrån. Men. Jag tycker ändå inte att man verkligen måste älska att vara gravid och gå upp i graviditeten fullständigt. Vill man så får man såklart men alla vill ju inte det och jag gjorde inte det. Jag älskar resultatet av graviditeterna men själva graviditeten i sig, njeee….vet som sagt inte hur jag ska förklara…. Det finns många som skulle gett vad som helst för att bära ett barn. Men det handlar inte om att jag inte är tacksam, för det är jag, det handlar bara om att jag aldrig riktigt trivdes av att vara gravid. Eller trivdes gjorde jag. Men jag älskade det inte.  Nej. Jag trasslar bara in mig så jag slutar här….

Jag blir inte avundsjuk på andras graviditeter, jag blir mer glad för vad de ska få uppleva när den är slut. ❤️

Resultat från 2 förlossningar och namn på lillebror

Jessica undrade hur stor skillnad det var i vikt/längd mellan Jack och lillebror vid födseln och sånt kan ju vara lite roligt att veta och jämföra så here we go:

JACK
BF: 13-01-03
Föddes: 13-01-11, kl 02.49
Vikt: 3720 g
Längd: 51 cm
Huvudomfång: 37 cm

TIM
BF: 15-01-15
Föddes: 15-01-20, kl 18.34
Vikt: 3400 g
Längd: 50 cm
Huvudomfång: 35 cm

Jepp. Lillebror a.k.a micro-mannen ska heta TIM. Kallar honom dock Jack av misstag lite då och då ☺️. Namnet sitter inte riktigt ännu men vi tror att det ska bli bra.

(Rolig kuriosa från förlossningarna är att båda killarna faktiskt kom ut med en hand vid huvudet som Stålmannen. Och att båda var väldigt runda och fina i huvudformen, så pass att vi fått kommentarer om det.)

Kanske blir det bebis ändå?

Jippie! Det händer grejer även om det går långsamt. Vi är på förlossningen sedan inatt. Är ”bara” öppen 3 cm hittills men vi har fått stanna kvar ändå. Har onda värkar och längtar efter epidural. Men eftersom jag inte är inne i aktiv fas måste jag härda ut eftersom Eda skulle stoppa upp förloppet. Har fått akupunktur som faktiskt hjälper…. Håll tummarna för att det blir bebis idag….

…och dyrare blir det…

Jag skulle ju sluta shoppa?! Det gick inte så bra med det löftet, hehe. Idag skulle vi in på KappAhl och kolla efter en pyjamas i ett stycke istället för 2-delad åt mini-mannen som har en förkärlek för att gräva i blöjan när han ska sova. Men då visade det sig att affären skulle upphöra så det var brutal utförsäljning med 70% rabatt. Pyjamasar fanns det noll av. Men. Jag köpte en overall i storlek 104 som förhoppningsvis blir perfekt nästa säsong. 240kr istället för 800. Vaddå kap, det hade ju varit puckat att låta bli!

Mini-mannen är snuvig och hängig idag och jag har fortsatta förvärkar som fortfarande inte gör ont. 4 dagar över tiden and counting. Varför kan det inte sätta igång? Jacks kusin ska praoa på mannens jobb men om jag inte kan trycka ut ungen typ nuuuuu så kan de inte jobba ihop alls för då har mannen sina 10 pappadagar. Jag känner pressen, men det gör inte lillebror….

Att gå över tiden är dyrt

Ju längre vi måste vänta på lillebror, desto dyrare blir det. De senaste dagarna har jag ”råkat” shoppa lite, hehe… Först blev det en beställning till mini-mannen på House Of Lolas slutspurtsrea. Jag är ju fast för deras kläder till mig sedan länge tillbaka. De har barnkläder också, men jag är en sån som är så ”snål” att jag tycker att ca 500kr för ett barnplagg är väl dyrt eftersom de slits och smutsas så mycket. Men när plaggen kostar typ 120-250kr blir det genast mer okej och jag kunde inte låta bli. Jack fick en tröja och ett par byxor i julklapp från Lola och jag ääääälskar dem. Kvalitén och passformen och materialet. Slog till på ett par likadana byxor han redan fått fast annan färg och sedan två tröjor som dock får vänta ett tag på användning då de är i 110/116. Inte helt livsnödvändig shopping, men ändå ack så tillfredställande. ☺️

Sen har jag budat hem ett Babynest på Tradera också. Jag sydde ett till mini-mannen som vi använde myyyycket och såklart har kvar. Men det är lite mjukt och sladdrigt så jag har tänkt komplettera med ett ”fastare” länge. Fast de fina sticker iväg så himla mycket i pris att jag inte kommit mig för att köpa förrän nu. Istället för 400-600kr blev nestet på bilden mitt för 265. Då ingår ett litet täcke och en kudde också. Tänker att det vi har kan ligga i spjälsängen och att det nya blir ett sånt vi flyttar runt till dit vi hänger. Typ soffan, köket och mini-mannens rum…. Det ska nog funka. (Shoppingen kompenseras lite av att vi (äntligen) fick sånt vår gamla vagn idag. Den har varit ute i två omgångar på blocket och nu blev den köpt av ett jättetrevligt par som inte ens prutade. Pengar in och pengar ut till hushållet alltså….)

När det gäller lillebror är det som förut. Fast igår kväll fick jag lite hopp. Jag hade förvärkar/sammandragningar som kom regelbundet, höll i sig nästan 1 minut och kändes liiiite mer än de jag haft innan även om de inte alls gjorde ont på det speciella sättet. Hoppades att de skulle gå över i riktiga värkar men icke. Jag somnade och sov hela natten. Suck. Dubbelsuck. Nu är helgen slut och ingen förlossning i sikte. Imorgon och på tisdag har vi i alla fall kommit fram till att mini-mannen inte ska till förskolan. Han är snuvig. Inte superförkyld men lite hängig och då stannar han hemma med mig. Eller. Vi ska till svärisarna imorgon och mina föräldrar på tisdag. Lika bra att planera in och bra att ha back-up om det startar.

Vecka 41

Idag har jag är jag i vecka 41 (40+1) och har officiellt gått 2 dagar över tiden.
Graviditeten räknas som fullgången vilket är bäst för både mig och bebisen. Nu kan förlossningen sätta igång när som helst.

Jag hoppas verkligen att detta är sista magbilden! Att gå en vecka till och eventuellt bli igångsatt har jag aldrig föreställt mig eftersom det inte behövdes sist. 90% av alla som passerar 39+6 har fött sitt barn innan 41+6, så jag hoppas att jag tillhör den stora skaran. Det är bara att vänta och se. Det läskigaste nu är om något skulle hända bebisen… Så fort det har varit stilla länge i magen blir jag genast nojig och börjar fundera på att kontakta förlossningen för en kontroll. Det blir aldrig mer än tankar eftersom han ger livtecken ifrån sig regelbundet. Men på natten och morgonen är han som mest stilla och det är läskigt att fortfarande vakna och känna sig ogravid trots att jag verkligen inte är det… Komsi, komsi lillebror, vi är redo, tror jag?!

Besök på MVC (det sista?!?! Snälla, snälla!)

Haha, jag ville ju aldrig gå på det här besöket men eftersom jag fortfarande är höggravid fick jag snällt traska dit ändå. (Eller traska? Jag tog bilen….)
Mina värden såg ut såhär:
Blodtryck: 119/84 (ska vara max 140/90)
Hb: –
Socker: –
SF-mått: 35 (samma som sist)
Hjärtslag: missade jag faktiskt, men som vanligt gissar jag. Typ 130
Urinprov lämnade jag inte denna gången heller.

Min barnmorska gör inte hinnsvepningar, frågade sist om det, så det visste jag redan. Även om hon hade gjort det vet jag inte om jag hade velat göra en då min mammakompis gjorde en i måndags och tyckte att det var lite obehagligt och dessutom inte gav så snabb effekt (de fick ju barn igår). Jag trodde att lillebror var helt fixerad i och med att det huggit och ilat lite men huvudet är fortfarande ruckbart. Men det kan det vara ända fram tills det sätter igång så det var inget konstigt med det. Vi bokade en ny tid nästa fredag och när vi gjorde det insåg jag att det här kan ta ett tag. Jag villvillvill föda i helgen men jag har ju inget att säga till om. Just nu känner jag mig lite uppgiven och som om han aldrig kommer ut. Det gör han ju. Det vet jag. Men det känns avlägset ändå. Jaja….

Nääää, här blir inga bebisar födda…

…i alla fall inte min bebis. 😥 Men däremot fick min mammakompis och hennes man sin andra dotter imorse, de som var beräknade 10 januari. När jag såg bilden på den lilla blev jag inte mindre sugen själv…. Om de fick den 15:e istället för 10:e kanske vi får den 20:e då?? Läget med mig är som vanligt. På gång men ändå inte på något sätt. Imorgon ska jag på kontroll hos barnmorskan, vet inte om hon kollar om livmodertappen är påverkad då? Den här ovissa väntan om när det ska sätta igång alltså…

Nu är vi hemma hos min mamma och pappa då mannen har en jobbgrej idag på kvällen och jag inte riktigt ville uggla hemma ensam med mini-mannen. Mer spännande än så blir det inte denna BF-dag. Ja, jag vet, dagen är inte slut ännu, men jag har nog mindre förvärkar idag än tidigare…

Dan före dan?

Imorgon är det BF och då är det ju tänkt att jag ska föda barn. Vet inte om jag kan tro på det tyvärr även om jag gärna vill… Jag är nog dömd att gå över tiden med båda mina killar. Med mini-mannen kände jag ingenting förlossningsrelaterat fram tills värkarna startade vad jag kan minnas. Jag känner egentligen ingenting nu heller, men ändå känns det att hela kroppen laddar för något stort. Kan inte förklara det annorlunda än så. Dels är det det att lillebror verkligen sparkar och har sig där inne. Det känns som om han vill ut och gör allt för att lyckas även om han inte vet hur. Sen tror jag att huvudet som har varit ruckbart nu är fixerat för det liksom ilar och hugger till ”down there” ibland. Jag är lite öm i svanken. Och så blir hela magen helt spänd och stenhård av förvärkar med jämna mellanrum. Men det gör inte ont! Det är ingenting som gör att jag känner att det är dags! Igår kändes det som om han höll på att trycka ut en hand mellan benen och jag bara väntade på det omtalade knäppet när vattnet går. Likadant när vi la oss. Men så somnar jag alltid och sover utan en endaste värk. Det här är inget som inte går att leva med men jag väntar på the real deal. Kroppen förbereder sig kanske lite ändå, men ännu är jag inte där. Vill ju egentligen inte alls få värkar eftersom det gör så satans ont men längtar samtidigt tills det händer. Vill verkligen verkligen få ut lillebror så snart som möjligt.

Om det inte är pissväder går jag fram och tillbaka till förskolan för att röra på mig. Jag går långsammare nu helt klart, men vaggar ändå inte fram… Har lagt beslag på mannens stooora jacka också…

Vild bebis i magen

Igår (och delvis idag) har det varit full action inne i magen. Herregud vad det har bökats och sparkats! Jag har fått kickar långt ute på höger sida vilket inte hänt förut. När vi skulle sova igår och mannen la handen på magen undrade han om det inte var obehagligt. Nja. Lite läskigt, men coolt på samma gång tycker jag nog att det är. Samtidigt är jag glad att han inte alltid har jobbat runt som han gör nu utan har varit lugnare tidigare under graviditeten. Jag hoppas att han ska sparka sönder hinnorna så att vattnet går eller sätta igång värkarna, men det har han inte lyckats med ännu.

Tror nog att blivande storebror måste känna av att något är på gång för idag har han varit väldigt kramig och närhetssökande. Riktigt gosat in sig i famnen och ville inte alls att jag skulle lämna honom på förskolan. Det är hela mini-mannen-biten som känns jobbigast med det vi har framför oss. Att lämna honom för i alla fall två nätter och hur han kommer att reagera sedan. På lillebror. På att inte ha ensamrätt på oss. Idag var farmor och farfar med och hämtade från förskolan ifall ifall det sätter igång under en vardag. Hjälp, det kan hända när som helst!