Förlossningsberättelse

Varning för lååååångt inlägg men jag tar allt i ett svep istället för att dela upp det. Gillar själv förlossningsberättelser så här kommer min, alltid är det någon som vill läsa:

Jacks födelsedag den 11 januari kom och gick. BF den 15 januari kom och gick. Ingenting hände mer än att jag hade en del förvärkar. Inga som gjorde det minsta ont, bara det att hela magen blev alldeles stenhård och spänd. Ju längre tiden gick desto oftare och mer regelbundet kom förvärkarna. På kvällen den 19 januari började de helt plötsligt att göra lite, lite ont, typ 1-2 på 10-gradig skala bara. Vid 21.30 är det 5 minuter eller mindre mellan varje ”värk” och jag får världens adrenalinpåslag och blir alldeles darrig. Tänk om det ändå sätter igång? Mannen skyndar att duscha ifall ifall vi behöver ge oss av. Jag ringer förlossningen och checkar läget. Har ju inte det minsta ont men samtidigt kommer förvärkarna tätt och som omföderska kan förlossningen gå snabbare och lättare vilket jag inte haft något emot. På förlossningen är det inte fullt och relativt lugnt så de håller ett rum åt oss på Mölndals sjukhus men råder oss att vara hemma så länge vi (jag) är coola med smärtan. Om vattnet däremot går ska vi åka direkt för då kan det gå fort. Barnmorskan tycker att jag ska duscha/bada för att se vad som händer. Om värkarna avtar är det bara förvärkar. Om de istället ökar är det på riktigt. Vi ringer farmor som ska barnvakta och kommer fram till att hon kan komma över även om det känns lite onödigt eftersom det knappast kan vara på riktigt. När jag ställer mig i duschen trooor jag att vattnet går, har svårt att tänka mig att jag kissar på mig eftersom det aldrig någonsin hänt men helt plötsligt rinner det något längs benen. Och det var mer än lite läckage, det var så mycket på en gång, mycket mer än den vanliga strålen. Men samtidigt hörde jag inte det där knäppet och inget mer händer. Vi ringer förlossningen igen som säger att vi ska komma in. Preppar med binda och handduk i byxorna men det känns verkligen som om allt stannat av helt plötsligt. Inga värkar. Inget mer vatten. Är bara kolugn. På väg in till sjukhuset är vägen blockerad av en buss och en polisbil med blåljus. Mannen kastar sig ut ur bilen och säger att vi är på väg till förlossningen och polisbilen flyttar sig. Vi garvade som tusan efter det. Mannen är mer nervös än jag.

Framme på förlossningen träffar vi vår första barnmorska som heter Nimmi. Jag blir uppkopplad på ctg och sedan undersökt men instrument eftersom det är ökad infektionsrisk vid vattenavgång. Ctgt visar regelbundna förvärkar/värkar var 4:e minut men jag kan prata genom dem och är helt oberörd. Och det visar sig att vattnet INTE har gått. Det som runnit är flytningar. Eller så måste jag ha kissat på mig ändå, hahahaha…. Tyvärr visade undersökningen också att jag var öppen 0 cm och livmodertappen var helt opåverkad. Buhuuu. Falskt alarm alltså.

Undersökning pågår.

Jag räknas ändå som om jag är i latensfasen och vi blir erbjudna ett övernattningsrum om vi vill. Men eftersom det känns som om jag står på plus minus noll väljer vi att åka hem eftersom egen säng alltid är skönast. Räknar nu med att jag kommer att somna och som vanligt sova hela natten. Vi är hemma vid 00 igen, uppdaterar farmor som ligger i gästrummet och går och lägger oss. Har lite fler förvärkar och mini-mannen vaknar och gnäller så han får ligga mellan oss. När han somnat om ökar intensiteten i förvärkarna från inte ont till ont och något som kan kallas början till riktiga värkar. Poff säger det bara. Inte en chans att jag kan sova även om det inte är några problem att andas igenom dem. Klockar lite med hjälp av väckarklockan och inser att det bara är 2-3 minuter mellan varje värk. Eftersom jag inte var öppen ett enda dugg tänker jag härda ut ett bra tag så att mannen får sova lite men inser att jag vill tillbaka på sjukhuset eftersom det snabbt gör ondare och ondare och jag har svårt att ligga still i sängen. Strax efter 02 väcker jag mannen och vi åker in igen. Får några värkar innan vi satt oss i bilen, några på väg till sjukhuset och några på väg upp till förlossningen. De kommer tätt. Fortfarande hanterbara men ändå onda och nu vill jag inte prata under värken utan koncentrera mig.

Hälsar på barnmorskan Nimmi igen som gör en ny undersökning (vanlig eftersom vattnet inte gått). Och på bara tre timmar har det hänt saker. Jag har 1,5 cm kvar av livmodertappen, hinnorna är mjuka och jag är öppen 2 cm och nu väljer vi att stanna kvar och får ett rum. Värkarna kommer fortfarande med några minuters mellanrum och jag längtar efter Eda. Från ca 03-05 försöker vi slumra och vila på rummet båda två. Mannen knör ner sig i två fåtöljer och lyckas få till lite sömn. Jag lyckas inte lika bra eftersom jag får ta värk efter värk. Smärtan sprider sig blixtsnabbt från nedre delen av livmodern ända upp till toppen men det gör hela tiden jätteont i ryggen. En ny undersökning vid 05.30 visar att det inte hänt ett smack, fortfarande öppen 2-2,5 cm. Väldigt deppigt då varenda värk är på gränsen till för ond och jag har svårt att se det positiva med att ha ont till ingen nytta. (Precis samma som när mini-mannen föddes.) Det går låååångsamt och det här med latensfasen är verkligen inte min grej.

Bekvämt?!

Vid 07.30 får vi gå ner på BB och äta frukost och sedan ”tvingar” nya barnmorskan Anna-Maria ut oss på en promenad i 30 min. Jag har redan märkt att när jag ligger ner gör värken liiiite mindre ont och är lite lättare att hantera även om den håller i sig en längre stund. Om jag däremot står upp eller rör mig kommer värkarna tätare, men gör också ondare även om de klingar av lite tidigare. Försöker växla mellan att ligga och stå. Under vår halvtimmes promenad får jag 11-12 värkar. Att det gör så himla ont i ryggen varje gång är det värsta och det känns som om jag ska gå av på mitten. Ny ctg och undersökning vid 09.30 visar att tappen är nu bara är 0,5 cm och supersjuk och jag är öppen 3 cm. Det går seeeeegt. Anna-Maria undrar om vi vill åka hem och vila lite samtidigt som vi behåller vår plats men det vill jag inte alls, har ju asont! Känner mig tryggast här. Även om jag har ont kan jag inte få Eda ännu. Risken är att allt stannar av då, så jag behöver härda ut, helst tills jag är öppen 5-6 cm och det är igång på riktigt.

Frukost på BB.

Strax innan 10 får jag akupunktur. Får en avslappningsnål i huvudet och flera nålar i ryggen där jag har ondast. Helst sjukt, men det hjälper direkt och blir en väldig skillnad. När nästa värk kommer känner jag knappt någonting i ryggen längre. Jätteskönt. Istället flyttar smärtan till nedre delen av livmodern men får en värmedyna där för lite lindring. Jag kämpar tappert på och vid 11.30 får jag nålar i magen också men de hjälper aldrig helt mot smärtan. Jag får gå ner till BB igen för lunch medan mannen får gå ut och köpa egen mat. Försöker ladda på med energi men har svårt att få i mig mat, återigen är det precis samma som med Jack. Hade noll och ingen aptit. Efter lunch gör Anna-Maria en ny undersökning som visar att jag öppnat mig till 4 cm. Hon bökar med de sista kanterna och beordrar ut oss på 30 min promenad igen. Efter hennes bökande tilltar värkarna ännu mer i styrka och nu har jag nått min smärtgräns. Varje värk är tortyr och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Det gör så himla himla ont. Försöker andas, slappna av och rida ut värkarna men det går inte utan jag spänner mig och känner att jag förlorar kontrollen. Efter 20 minuter är vi tillbaka på rummet och jag säger till Anna-Maria att jag inte klarar mer. Jag måste ha någon form av smärtlindring.

Syns akupunkturnålen i huvudet?

Eftersom jag har kräkfobi har jag varit skeptisk till lustgas och den funkade inte alls sist då jag bara ville prova två värkar men blev helt snurrig. Nu har jag så ont och är så desperat att jag bestämmer mig för att försöka ändå. Det kan liksom inte bli värre och jag behöver hjälp mot smärtan nuuuuuu. (Hela tiden vi var på förlossningen hörde vi andra gravida som verkligen vrålade och skrek och hördes. Jag är inte den sorten. Istället möter jag smärtan tyst som en mus. Det betyder inte att jag inte har ont, det bara hörs inte.) Anna-Maria peppar mig att smärtan är bra och att detta visar att det går framåt. Hon säger att jag ska ge lustgasen minst 5 värkar. Hennes plan som hon gjort upp under tiden vi promenerat är att hon har beställt eda till mig och när den kickat in ska hinnorna tas så att förlossningen går framåt. Hon bedömer att jag gått in i den aktiva fasen. Jag provar lustgasen (på svagaste styrkan) och upptäcker att den inte är så farlig som jag trott. Vi blir inte bästa vänner men den räddar mig faktiskt. Jag blir lite snurrig och dimmig men jag kan fokusera på att andas i masken och det hjälper mot det allra värsta. Nu gör värkarna så ont att jag får panik oavsett. Men tar jag lustgas överlever jag, om jag missar att andas lustgas innan en värk börjar är det nästan outhärdligt. Fy fasen vad ont det gör. Och fy fasen vad sur jag blev på mannen när han lånade masken och spelade in en video på sig själv just när en värk kom, haha. Anna-Maria sammanfattar att jag är rädd för smärta och spänner mig och att det nog är därför det tar tid för mig att öppna mig. Håller med till fullo!!! Men vad gör man åt det? Är så tacksam att vi fick vara på sjukhuset hela natten och fram till edan sattes även om de lika gärna kunde skickat hem oss. För mig hjälpte det ändå att vara övervakad….

Andas, andas, andas…

Strax innan kl 14 får jag äntligen Eda och ser fram emot att få lite lindrig av den värsta smärttoppen. Jag känner direkt en klar förbättring. Andas lustgas någon värk till men sedan lägger jag ner den då jag inte behöver koncentrera mig på att överleva varje värk längre. Blir pånyttfödd och denna gången händer det. Jag ser att jag har regelbundna värkar på monitorn men jag känner det inte! Nja, kanske lite, men det är knappt någon smärta kvar. Fantastiskt! Passar på att sockerchocka mig med kexchoklad och socker-Cola. När man får Eda kan man få blodtrycksfall men mitt håller sig stabilt.

Nu är det dags för barnmorskebyte igen. Våran tredje barnmorska heter Kristina och hon har med sig eleven Jannike. Först tänkte jag att det skulle bli jobbigt med en elev, men tänkte snabbt om. Klart att det var okej och jag blev väl omhändertagen. Kristina förklarade mycket för Jannike och eftersom edan var så fantastisk fick de gärna göra sina undersökningar två gånger och ta lite mer tid på sig. Var dock noga med att säga att jag inte ville bli sydd av Jannike, men det var aldrig aktuellt eftersom det var hennes första dag. Jag är nu öppen 5 cm och de tar hål på hinnorna kl 15.35. Har suttit och studsat på en pilatesboll för att hjälpa bebisen neråt men nu när jag inte har ont längre kommer tröttheten ikapp mig och jag blir jättejättetrött, nästan så att jag somnar sittande. Kristina säger att jag gärna får ligga och vila och att kroppen kan jobba ändå. Om jag inte öppnar mig och förloppet stannar av kommer jag att få värkstimulerande dropp. Lägger mig i sängen och slumrar av och till fram till ca kl 18. Underbart. Under hela tiden har jag starka och täta värkar men det känns så lite att jag inte störs. Så det är så här det känns med Eda…..

Vid 18.15 börjar jag känna ett tryck neråt. När jag blir undersökt har jag har öppnat mig till 7 cm och huvudet har börjat sjunka neråt men är fortfarande ovanför spinae. Det går alltså äntligen framåt, jippie. Kristina säger att trycket neråt jag känner är avföring. Vill jag kan jag gå på toaletten, annars fixar det sig när jag krystar. Eftersom jag vet att jag bajsade på mig förra förlossningen försöker jag gå på toaletten men inget händer. (Det vaaaaaar verkligen inte hela världen, men hade gärna sluppit….) Tillbaka på rummet märker jag att värkarna kommer med bara någon minuts mellanrum. De gör fortfarande inte ont, men nu känner jag att livmodern spänner sig och jobbar. Trycket neråt ökar och blir nästan obehagligt. Ringer på klockan och kollar läget igen. Det är ingen fara, bebisen är fortfarande för högt upp, men Kristina lovar att det ska nog hända grejer innan 20 januari är över.

OBS! Varning för detaljerat stycke! ☺️
Jag traskar iväg till toaletten igen. Eftersom jag enligt mitt sätt att se det har 3 cm på mig tills jag är helt öppen tänker jag att jag får ge bajsandet lite tid och se vad som händer. Jag märker att under varje värk går det att trycka lite, så jag försöker några värkar och får ut någon liten klutt. Men helt plötsligt känns det på ett helt annat sätt, ett jätteobehagligt sätt. Typ som att en stor bajskorv är halvvägs ute men liksom inte klipps av. Eller som att jag har ett huvud mellan benen, men det kan jag ju inte ha. Även om jag fött en gång förut funderar jag länge på vad jag ska göra nu. Överlägger fram och tillbaka med mig själv. Trycka på alarmknappen eller inte? Pinsamt att behöva hjälp med att bajsa liksom, men samtidigt känns det inte som om det är så här det ska känns heller. Tillslut trycker jag ändå på knappen, tänker att de nog har varit med om värre saker. På en gång kommer tre barnmorskor sättande och jag ber om hjälp att kolla om det är bajs eller bebis eller vad som händer. De får fram en rullstol som de klär med skyddstyg/papper och där får jag sätta mig med nättrosorna nere vid knäna. Hahahaha! Jag tyckte faktiskt att det var jätteroligt när det hände och jag tycker att det är jätteroligt nu också 😂. Nu dyker Kristina och Jannike också upp i korridoren och jag blir i ilfart körd tillbaka till rummet av fem barnmorskor. Mannen kollade lite undrande när vi dundrade in på rummet allihop. Nu är kl typ 18.20.

Helt plötsligt råder febril aktivitet. Det sätter en skalpelektrod på bebisen, förkläden tas på och allt görs i ordning. Jag får varma handdukar över underlivet vilket är jätteskönt. Jag undrar och frågar flera gånger om jag har en bajskorv halvvägs ute men då säger Kristina att nu blir det bebis. Hjälp, vad hände med mina 3 cm och att bebisen låg en bit upp? 18.28 får jag krystvärkar och 18.34 föds Tim. Det är svårt att beskriva hur det känns just när man ska pressa ut huvudet, men det är verkligen inte behagligt. Hu, ryser bara jag tänker på det. Det bränns och svider och värker och gör ont. Och just när det känns som allra allra värst får man inte krysta utan måste slappna av för att inte spricka sönder. Och så känns det som om man gör just det ändå. Det var värre första gången helt klart, bättre nu, men det är inte skönt någonstans. Men sedan… När huvudet och hela kroppen glider ut med ett slurpande läte och det blir varmt mellan benen och allt det onda försvinner hux flux, det är också svårt att beskriva. Mannen som aldrig gråter har blivit alldeles tårögd både med Jack och Tim. Själv har jag inte gråtit eftersom jag varit så uppe i förlossningen. Tim torkas av och jag får upp honom på bröstet. Han luktar lite speciellt av fostervatten, blod och livmoder (urk) men är såååå fin. Jag och mannen tittar på honom och han på oss. Vi letar och jämför likheter och olikheter med Jack och försöker klura ut vad han är för en liten filur.

Alldeles ny! 😍

3/4 av vår familj.

Efteråt darrar jag i hela kroppen, men mest i benen. Det är ett adrenalinpåslag. Det känns lite konstigt att ligga och darra när man egentligen är helt lugn och avslappnad men det är inte obehagligt. Det är verkligen så att allt är okej under en förlossning. Inget är pinsamt eller konstigt. Under tiden vi myser med Tim har jag två personer mellan benen. Moderkakan kommer ut utan problem. Det städas undan en massa kladd och sedan ska jag undersökas. Precis som sin storebror kom Tim ut med en hand vid huvudet och på vägen rispade han en blygdläpp som behöver ett stygn. Och sedan behöver jag ett stygn till, men that’s it. Kristina visar och förklarar för Jannike hur man syr och vi förstår att hon är suuuuupernoggrann. Om hon inte är nöjd med stygnen gör hon om det och det är vad som händer med mig. Är bara tacksam för det och litar på att jag kommer att bli fullt återställd. Vi lämnas ensamma en stund innan vi får in den berömda brickan. Tim hittar bröstet och vi myser vidare. Efter två timmar vägs och mäts han och sedan bär det av till BB.

Den berömda brickan…

Nu i efterhand kan jag återigen konstatera att det här med latensfas inte är min grej. Det tar lång tid och gör ont, mycket för att jag spänner mig. Men från det att jag fick edan och framåt är jag jättenöjd med allting, till och med bajsincidenten på toaletten. Nu har vi två små pojkar och familjen är komplett och jag är glad att jag inte behöver göra om det.