Engångsgrej

Och så har vi gått på jullov. Sköööönt. Ikväll handlade jag och hämtade ut paket och konstigt nog gick det både smidigt och fort. Hade räknat med hysteri och mycket folk men icke. Skönt att ha klarat av det tråkiga, för nu har vi en morgondag utan måsten, bara lite fix med mat inför dopparedagen. Och förhoppningsvis blir det lite sovmorgon också. Eller inte? Behöver inte ställa klockan. 

Imorse var det kors i taket vid lämningen på förskolan. Micromannen går nästan alltid smärtfritt att lämna medan Minimannen alltid är ledsen. Det skär i mig att lämna när han inte vill och när pedagogerna får hålla om och nästan fast för att han inte ska springa efter mig. Lämnar snabbt för att inte dra ut på det och vet att det går över på någon minut. Men ändå. Det är inte kul. De senaste veckorna har det successivt blivit bättre. Han blir fortfarande ledsen och vill fortfarande inte att jag ska gå, men han gnäller mer än gråter. Idag upplevde jag ett nytt scenario. Jack skuttar in och säger ”gomorron, gomorron” till pedagogen och pratar och visar halvmånen. Jag säger hejdå och han vinkar glatt och pratar vidare med henne. Inte ett uns ledsen. Bara glad. Och så glad jag blev av det! En helt annan känsla i magen att lämna två glada barn. Typiskt då att vi är lediga nu och Minimannen kanske återgår till att bli ledsen nästa år. Men nu vet jag att han kan….

Jobbiga avsked

Min förstfödda är inte bra på det här med avsked. Det spelar ingen roll om vi haft besök eller varit hos någon i en kvart eller flera timmar, att säga hejdå gillar han inte. Han säger inte ens hejdå. Tittar bara ner och gömmer sig. Blir arg och tyst. Och när vi åker hem eller besöket väl går blir han så ledsen, så ledsen och kan gråta länge. Tror att han har svårt att få ihop det med tidsuppfattningen. Att varje hejdå just nu blir som ett slut. Vi förklarar att det bara är hejdå just nu och att vi ses en annan dag men det är inte alltid greppbart. Och när någon ”försvunnit” pratar han om den personen och vill träffas igen. Tur att nästan alka i släkten bor nära så att vi kan ses ofta och att FaceTime finns. Det är fint ändå. Att han tycker om folk så mycket att han vill ses hela tiden. 😍

Stackars liten

  
Den här lelle är förkyld. Inte dödssjuk men snörvlig. Och när Micro är krasslig är det väldigt synd om honom (något han ärvt av sin far). Under dagen har han varit en krypande liten olycka och inget har varit riktigt bra. Snoret har runnit och tårarna sprutat. Inatt när det bröt ut ville han helst sova under min hud och nu ligger han tätt, tätt intill igen. Stackarn… Jag gör självklart allt för honom men ujujuj vad jobbig han är!  Tycker ändå att förkylning är lättare att hantera nu när han snart fyller 1 än när han var en liten spädis. Han är inte så ömtålig längre…

Hos örondoktorn

Idag fick i ställa klockan och gå upp lite tidigare än vanligt då vi hade tid hos örondoktorn kl 09. Vi var ju på undersökning för 1,5 månad sedan och där bestämdes att en läkare skulle kolla upp så att Jack inte har vätska i vänster öra. Ooooom han hade det skulle det tas beslut om att eventuellt operera in ett rör. Sist när han undersöktes sa han inte ett knyst men vid dagens dito grät han. Han skulle ligga på en brits men vägrade. Mannen fick lägga sig istället och så fick mini-mannen ligga på mannens bröst. Mannen fick hålla i hans armar och en sköterska höll huvudet under tiden doktorn kollade i öronen. J grät så att tårarna sprutade 😥. Men någon vätska hade han inte, så hörseln är godkänd men ska visst kollas igen i vår. Som jag skrivit förut:
Vår son pratar inte, men han hör och förstår så talet får komma när det kommer!

Från moll till dur

I helgen har jag och min familj varit i Värmland tur och retur. Med familjen menar jag mini-mannen, syrran, mamma och pappa. Vi åkte i lördags morse och kom hem igår kväll igen. Först sov vi över hos min faster och igår var vi på min lilla mommos 90-årskalas. Kul att träffa släkten eftersom det inte blir så ofta men det var lite jobbigt med mini-mannen. Stundtals var han i sitt esse och hur glad som helst. Men samtidigt åt han dåligt, sov dåligt, gnällde och grät en del och var blyg och väldigt mammig. Och även om jag hade fin-fin stöttning av min familj så känner jag ändå att han ändå är mitt barn, mitt ansvar. Jag känner att det är mest upp till mig att se till att han har det bra och är nöjd. Och nätterna är mina och jag får ju ta konsekvenserna även efter att familjehelgen är över. Låter det som klagomål är det inte meningen. Mer bara att belysa att även om jag har massor av hjälp så slappnar jag inte av. Jag är mamma på heltid forever and ever liksom…

Trodde att det skulle bli gnäll och gnöl idag också som sviter efter helgen. Hade helt fel. Jag har umgåtts med världens mest underbara kille. Han har ätit bra, sovit bra och varit på ett fantastiskt humör. Typ noll komma noll gnäll och massa bus och skratt. Mammig är han fortfarande men idag känns det bara gulligt.

Och imorgon. Imorgon kommer mannen hem. Min kärlek, min sambo, min bästa vän och Js pappa. Herregud som jag längtar efter honom nu. Samtidigt har veckan ensam med J gått jättebra. Men bäst är det när vi är tillsammans.

Prickigkorv

Jag tror att det kanske håller på att vända nu på vattkoppsfronten…. Hoppas på det. Natten var inte den bästa. Många uppvak med ledsen mini-man och upphuggen sömn. Tidigt på morgonen åkte mannen till Cura apotek och köpte en lindrande gel med aloe vera. Den verkar hjälpa lite mot kliandet. Det och att det värsta nog är över. Han är ändå rödprickig hela han. Idag har det synts ordentligt i ansiktet också. Ser man honom från sidan ser det inte så farligt ut, men rakt framifrån är det värre. Vid ena ögat har han koppor både på ögonlocket och vid ögonvrån. Och massor i ett band över näsan. Och runt munnen….Idag sov han en timme i min famn och det är ett tecken på att allt inte är som det ska. Passade ändå på att njuta varenda liten sekund av att ha honom på bröstet även om det bara är för att han är sjuk.

Lämnade hemmet och sjuklingen några timmar på eftermiddagen och hejade på pappa (och min kusin) som sprang Göteborgsvarvet. Pappa har sprungit ALLA varv vilket betyder att det var 35:e gången nu. Det gick inte så fort och han drog på sig en sträckning, men runt kom han. Respekt. Min kusin lyckades ta sig runt på den mest retfulla av alla tider: 2.00.01. Och tänk. För några år sedan sprang min jobbarkompis på 1.59.59. Tänk att två futtiga sekunder kan vara så milsvitt skilda ändå. 2 timmar är en slags magisk gräns….

Stackars liten

Jack har varit feberfri hela veckan men han har blivit väldans förkyld istället. Vet inte vem i familjen som har smittat vem och det kvittar egentligen. Vi är krassliga allihopa. Jag och mannen har klarat oss från feber men vi är ändå ursliga och snörvliga hela bunten.

Mini-mannen är väldigt snuvig, men värst är hostan. Gissar att det är samma onda hosta som jag har. Så att det river och skär i halsen. Han börjar ofta gråta när han hostar och jag vill bara att det ska gå över. Lelle göbben. Han är verkligen en liten mini-man ändå. Tycker vääääldigt synd om sig själv. Gråter och vill vara i famnen.

Tyckte att jag skymtade en kindtand i munnen förut, men är inte säker. Det är ju inte direkt så att han gapar och visar på beställning. Men när jag kände efter kändes det nog lite misstänkt ändå. Tänderna gör ofta den sista växtspurten när det är en infektion i kroppen har jag märkt. Vi får se.

När man är ynklig är det extra okej att se på stadens hjältar.

Sur- och grinpelle

Jag vet inte om det är ett utvecklingssprång eller separationsfasen eller bara en svacka men Jack är inte den roligaste eller gladaste bebisen i stan just nu. Han gnäller och ”gråter” hela tiden. Inte hela tiden såklart, men mycket och oftare än innan. Speciellt i matstolen. Förut var han nöjd och glad och satt nöjt kvar medan jag åt. Inte nu. Nu får jag slänga i mig frukosten ackompanjerad av Js fejkgråt. Han är liksom inte ledsen på riktigt, han bara gnölar för att han inte är nöjd. Han gnölar när jag klär på honom också. Och krumbuktar för att slippa. Han gnäller när jag säger nej och tar bort honom från saker han inte får pilla på. Han gnyr på skötbordet. Han är jobbig helt enkelt.

Men så fort vi är iväg är han (nästan) som vanligt. Idag gick hela morgonen i mörkaste moll. Sen träffade vi en arbetskamrat och hennes lilla dotter i några timmar och då var han ett litet charmtroll. Väl hemma igen förvandlades han till ett oväder igen.

Vet inte om bilden funkar? Det är en stillbild från en film jag spelade in…

Han är såklart glad mellan utbrotten och jag skulle inte byta ut honom mot något annat, men jag vill bara visa att allt inte bara är positivt och gullegull och perfekt hela tiden.