Alfons-vakt

På Js avdelning på förskolan jobbar de med Alfons Åberg under terminen. Tidigare har de jobbat med att han är arg på olika sätt men nu har de nytt tema och då är Alfons glad. Tanken är att Alfons ska få följa med alla barn hem varsin dag och så ska vi ta kort på vad han blir glad av. J tyckte det var jättekul och var väldigt stolt. Vi inledde med att åka buss några hållplatser innan vi gick in. Sedan körde han biltrailer, satt med när vi åt middag och myste under en filt i soffan. Nu vaktar han när J sover. Kul grej. 

Inte bra

Njäää. Idag startade dagen….mindre bra. Jag är den som brukar väcka kidsen och lämna på förskolan och vi har egentligen kommit in i en fungerande lunk där jag är effektiv utan att stressa. Hinner väcka i lagom takt, hinner kramas, hinner prata, hinner allt som behövs göras. Lite gnäll och förseningar har jag marginal för så vi håller oftast tiden. Alltid. 

Men idag. Idag var det mycket gnäll och allt tog tid. Lång tid. De ville inte gå upp. Inte klä på sig. Inte samarbeta. Inte gå till förskolan. Vantar skulle av och på och mössan var inte bra och sen bråkade de lite också. Puttades. Vi blev sena. Jag blev stressad. Och svettig. Tillslut blev jag tokarg. 

När jag blir arg på barnen (för det blir jag!) har jag tre lägen. Vanligt arg blir jag nog i princip varje dag. Då säger jag till på skarpen men klarar att lägga band på mig och bita ihop. Sen har jag ett mellanläge också. Blir tokarg och då ryter jag till ordentligt. Så att de stelnar till, blir ledsna och fattar att jag menar allvar. Det händer någon gång ibland men ändå inte så himla ofta.  Det värsta läget är arg-arg då jag helt tappar det och verkligen skriker. Högt. Arg-arg har jag blivit kanske 2-3 gånger och jag ångrar mig i samma sekund som jag brinner av men då är det försent. Idag blev jag ”bara” tokarg, mellanläget snäppet värre än arg. Ångrade mig såklart i samma sekund som jag röt ”nu lägger ni aaaaaav!!!, men alla små grejer hela morgonen byggdes på och tillslut fick jag bara nog. Båda killarna blev ledsna och jag kände mig som skit. Och kom ner på jorden. Sket i klockan. Sket i att vi blev sena. Vi satte oss i en hög i hallen och kramades och jag sa förlåt. Sa förlåt igen och kramades extra vid lämning som faktiskt blev helt utan tårar. Men usch. Dålig start på dagen. Lika underbara som de är ibland, lika jobbiga kan de vara när de absolut inte lyssnar och samarbetar. Livet som mamma. Livet i vardagen… 

Ny min

Nu har Jack lagt sig till med en ny min som han gör när han är frustrerad och arg. Han rynkar ihop näsan så att han får rynkor i pannan och skrynklar ihop hela ansiktet på något vis. Ser ut som en liten djävul.

Det är inte riktigt såhär han ser ut, men nästan. Oftast gör han den när han inte klarar av att krypa. Eller när han ålat ett tag och det inte går tillräckligt fort. Han börjar andas högt genom näsan och sedan är han igång. Och jag bara skrattar åt honom och försöker fota. Sicken mamma jag är

Gubbhelvete!

Jag är en glad person som nästan alltid är pigg och positiv. Men när jag blir arg, då blir jag ordentligt förbannad. Idag smällde det till.

När jag handlar med Jack på Ica Maxi på Mölndalsvägen ställer jag mig gärna på en av fyra familjeparkeringsplatser. (Det gör jag överallt det finns, de är superbra!) Tyvärr finns det finns sällan plats men idag gjorde det det. När jag håller på och lyfter över min sovande son från bilstolen till vagnen kommer en gubbe på 70+ i en stor suv och ställer sig på den sista platsen.

– Ursäkta, säger jag snällt.
– ????, gubben vänder sig frågande om.
– Du har ställt dig på en familjeparkeringsplats….
– Jaha????
– De är till för föräldrar som handlar med sina barn, som jag gör nu…
– Ja, men det tar bara 3 minuter.
– Det finns bara fyra platser och de är alltid upptagna, oftast av sådana som inte har barn med sig. Som du…
– Nu får du lägga av!!! Jag är här 10 gånger i veckan.
– Men det finns ju massor av lediga parkeringsplatser, måste du ställa dig här?
– Skärp dig! Mummel, mummel och så gick han iväg och typ bimboförklarade mig.

På Maxi gick jag först på toaletten, sen köpte jag mjölk, smör och lite barnmat. Sen träffar jag gubbfan igen och kan inte hålla mig.
– Du skulle ju bara vara inne 3 minuter, men nu har det gått mer än så.
– ???? Vad är ditt problem egentligen?
– Du står på en parkering där du inte ska stå!
– Har du ärligt talat inget bättre för dig än att klaga på mig? Jag har 400 anställda och ställer mig vart jag vill!!!! Nu får du lägga av!!!

Då gick jag bara därifrån och var så jävla förbannad på gubbhelvetet att jag darrade. Ska han läxa upp mig? Kunde han inte bara insett att HAN ställt sig fel och ställt sig på en vanlig parkering nästa gång?

När jag betalat och kom ut till bilen igen stod han självklart kvar. Jag lassade in min sovande mini-man i bilbarnstolen och barnvagnen i bagaget. Sen övervägde jag faktiskt på fullaste allvar att göra en fet repa i hans bil längs hela långsidan, hehe. Men även om det var frestande så besinnade jag mig. Andades lite och funderade på att vänta ut honom och ta dust nummer 3. Men när jag såg honom gå ut ur entren, ångrade jag mig, hoppade raskt in i bilen och körde därifrån. Han var ett hopplöst fall. Varför lägga mer energi på honom än jag redan gjort? Men jävla gubbhelvete alltså, ojojoj, vad förbannad jag var. Och annars är jag en sån där mjäkig svensk som sällan säger till. Och när jag gör det så sker det för döva öron. Jäjä….

(En kompis var helt säker på att man fick stå på familjeparkeringen om man hade familj som man handlade till. Hennes sambo sa att man såklart måste ha barnen med sig för att stå där. Hon var så säker på att hon hade rätt att hon skrev på FB och frågade sina vänner. Hon fick typ 30 svar där alla höll med hennes sambo, hihi…)