Babyrytmik

Idag provade vi på babyrytmik på öppna förskolan jag och Micro. (Vanliga öppna förskolan känns lite väl stimmig och stökig och jag hänger hellre hemma hos kompisar när Mini inte är på förskolan.) Babyrytmiken är till för barn under 1 och känns både lugn och mysig. Kul att göra något tillsammans bara vi två. Micro skrattade och log som vanligt och kollade sig nyfiket omkring. Gillade nog musiken på sångstunden också. Men efter att vi hängt en stund blev han ledsen precis som min mammakompis dotter så vi drog slutsatsen att de fått tillräckligt med intryck på en gång och gick. Små utflykter i lagom dos är nog bäst. Men det blir garanterat rytmik fler gånger längre fram. 

Nu efteråt är han så trött så trött. Och sover så gott så gott. Passar bra då det är dags att hämta storebror från förskolan…  

Micro firar

Idag har den här lille funnits i familjen i en hel månad. Hur klyschigt det än låter så känns det som om han föddes igår OCH som om vi alltid haft honom hos oss. Ser framemot att lära känna honom allt eftersom dagarna, veckorna och månaderna går.

Den lilla

Alltså. Även om jag gärna vill att tiden ska gå så att Tim blir lite större så är det samtidigt såååå mysigt med en bebis. En liten Micro-man som bara ligger där man lägger honom, låter sig bli kramad och pussad på och bara är så liten och göllig. Den här första tiden går fort och jag passar på att njuta så mycket jag hinner. Är bättre på njutandet den här gången eftersom jag är mer avslappnad. Analyserar inte varje liten grymtning, varje amning och varje bajsblöja. Det gjorde jag väl i och för sig inte med Jack heller men jag tar allting mer med ro nu än då. Jag vet att det mesta är normalt.

En grej jag gillar lite extra är grimaserna som ser ut som leenden. Idag har han ”lett” jättemycket och jag ler såklart tillbaka.

Ämnen att skriva om

Just nu känns det som om det bara blir Jack-inlägg här för just nu är det det som är lättast att skriva om även om jag gärna skulle vilja variera mig mer. Samtidigt ser jag att allt om Jack får flest sidvisningar i bloggen så helt fel är det väl inte ändå. Och därför kommer lite mer i ämnet nu. Närmare bestämt två iakttagelser.

1.
Min son gillar att se på sig själv. Så fort vi visar filmer eller bilder på dator/padda/iPhone lyser han upp och tittar koncentrerat. Händer varje gång. Det har han inte ärvt av mor sin eftersom jag avskyr att vara med på foton och filmer.

Mormor visar film.

2.
Plötsligt händer det! Vet inte hur länge Jack har ställt sig mot möbler. Länge. Men det där med att gå längs med möblerna har han inte fattat alls. Förrän nu. Hurra! Trodde nästan att han helt skulle missa den biten men när vi var på vår trip började han ta några försiktiga små steg. Det har han utvecklat varje dag och nu går han runt vardagsrumsbordet som ingenting och jag sitter och ler stolt åt honom.

Lilla fantastiska mini-människa!

Dagens ros går till min BVC-sköterska

Är det inte det ena så är det alltid det andra. Länge var vårt största problem med Jack nätterna. Han åt var tredje timme dygnet runt. Ibland ville han äta varannan timme på natten. Han var glad, men jag var trött. Detta pågick till strax innan han blev 8 månader. Nu (peppar, peppar) sover han jättebra. Vi lägger honom runt 20 och sen sover han till 07, plus minus någon timme. Ofta sover han hela natten, ibland får jag gå upp en eller två gånger för att stoppa in nappen. Känns så fantastiskt att jag fortfarande inte kan tro det.

Men nu när nätterna funkar har han börjat strula med maten istället. Innan har han suttit som en liten fågelunge och gapat efter allt. Ätit snabbt och bra. Typ så att mina mammakompisar blivit lite avundsjuka. Vi har länge kört fasta mattider och det funkar finfint:
08-09 frukostgröt (beroende på när vi går upp)
11 mellanmål (1 burk fruktpuré)
13 lunch (1 burk mat, oftast hemlagat)
15 mellanmål (macka, turkisk yoghurt eller mer fruktpuré)
17.30 middag (samma som lunchen, men annan smak)
19.30 kvällsgröt
Vi erbjuder vatten till varje måltid, men det har han i och för sig aldrig varit sugen på, men han har druckit lite i alla fall.

Men nu. Gnäll och gnöl och protester. Visst äter han upp ibland, men ofta ger vi upp när han fått i sig 75% av burken. Gröten är svårast och man ska helst hälla på lite fruktmos och ändå vill han inte ha. Ibland gråter han så mycket att vi måste sätta på babblarna för att få i honom mat. Det tar lång tid också och man får verkligen truga. Fågelungen är ett minne blott. Vatten dricker han knappt längre. Vet att det finns i maten och han kissar ju, men självklart känns det inte bra.

Hade ingen matbild i mobilen. Det blev en glad kille på rytmiken istället.

Idag fick jag nog och ringde vår BVC-sköterska. Vet att inte alla gillar BVC men jag har alltid fått bra råd och tips när jag frågat och det har hjälpt oss. Vår sköterska är precis lagom.

För att sammanfatta matstrulet vi har haft är det görbra att vi redan har fasta mattider och det ska vi fortsätta med. Om han inte vill äta allt ska vi INTE försöka mer och truga utan plocka undan istället. Om vi försöker mata trots att han inte vill kan han associera måltiderna negativt. Vi ska INTE spela babblarna eller ge honom någon leksak om han gnäller för att få honom att äta. Han testar oss och visar egen vilja, men när det är mat är det mat. När han visar att det är bra, plockar vi undan. Vi erbjuder, han äter det han behöver. Äter han lite behöver han inte mer och klarar sig till nästa mål. Och vi ska fortsätta erbjuda vatten. Han dricker det han behöver. Just det där att inte försöka och försöka eftersom han ätit hela burkar förut känns skönast. Det ska ju vara gott och mysigt att äta, inget tvång. Detta kör vi på rakt av. Ett tips om någon annan har liknande problem.

10 månader med Jack

Idag blir vår lille stjärna tvåsiffrig. 10 månader. Jag gör ingen sammanfattning här på bloggen utan konstaterar bara att han är fantastisk.

(De senaste dagarna har han blivit väldigt mammig. Det som ändå är lite gulligt är att han sträcker armarna mot mig och vill bli upplyft…)

Min favoritnacke

Den stora och den lilla mannen åkte till farmor och farfar medan jag hjälpte till på städdagen. Här har vi ett jämställt hushåll minsann! (Oftast i alla fall….) Så jag har kroppsarbetat lite och socialiserat med grannarna. Riktigt kul och belöningshamburgaren smakade gott.

Väl hemma går jag in på Emmas blogg och blir alldeles tårögd av att läsa av hur fint hon skriver om något sorgligt. (Jag har blivit så mycket blödigare sen jag blev mamma.) Och just då kommer mina killar hem igen och jag som njöt av lite egentid inser att det ändå är så mycket bättre när vi är hemma alla tre. Nu sitter jag bakom Jack som plinkar på sitt aktivitetsbord och pillar med hans näst intill obefintliga lockar och snusar i hans nacke. Bra lördag….

Mammalivet rullar på

Igår hade Jack en bebisdejt här hemma med sin kompis Liv. (Och mammorna passade på att snacka lite strunt/viktiga saker.) De leker ju fortfarande inte tillsammans men hur de är i närheten av varandra har förändrats jättemycket på bara några veckor. Nu tittar de nyfiket på varandra och vill gärna känna lite också. De pillar med leksaker bredvid varandra och vill gärna ha den leksaken som kompisen har. Supergulliga!

Idag har jag klarat av en 8 km härlig och snabb promenad som gav mer energi än den tog. Vill inte tjata, men oj vad jag gillar hösten! En del av slingan jag brukar gå består av en riktig djävulsbacke som är sjukt brant! Smart som jag är ser jag till att gå nerför istället för uppför

Kan inte motstå

Varje mamma och pappa tycker såklart att just sin bebis är den finaste och mest underbara varelse som finns. Det är så det ska vara och jag är inget undantag. Åhhhh! Jag vill bara äta upp honom och pussa ihjäl honom och krama tills han slingrar sig.

Ny min

Nu har Jack lagt sig till med en ny min som han gör när han är frustrerad och arg. Han rynkar ihop näsan så att han får rynkor i pannan och skrynklar ihop hela ansiktet på något vis. Ser ut som en liten djävul.

Det är inte riktigt såhär han ser ut, men nästan. Oftast gör han den när han inte klarar av att krypa. Eller när han ålat ett tag och det inte går tillräckligt fort. Han börjar andas högt genom näsan och sedan är han igång. Och jag bara skrattar åt honom och försöker fota. Sicken mamma jag är