Andningspaus

Så har en helg passerat och vi är konstigt nog friska. Jag har kunnat slappna av lite men får panik när jag tänker på att en ny vecka börjar imorgon. Det är helt galet att jag mår såhär för en så enkel grej. Att jag inte kan koppla bort det. Jag är alltså inte rädd för att bli sjuk själv och jag är inte rädd för killarna heller egentligen. Jag kommer självklart inte att njuta när vi blir magsjuka men det är inte själva sjukdomen som knäcker mig. Min panik handlar om att jag oroar mig och går på nålar fram tills det händer. Analyserar sönder varje ljud. Varje harkling. Deras humör. Kan inte slappna av. Varje dag är som en nedräkning tills det händer. Och när det inte händer byggs oron bara på. Jag inser att det är onödigt och inte så lite knäppt men trots att jag är medveten om det kan jag inte göra något. Paniken och oron finns där ändå. Hur slutar man oroa sig för något man inte kan påverka? Något som inte går att kontrollera? Jag ska faktiskt se vad min nya vårdcentral säger. Ska jag gå i terapi eller kan jag få tabletter för att ta udden av ångesten? Orkar inte må så här. Bli helt knäckt. 

Hela jag skriker att jag viiiiiill iiiiinte lämna. En extra stressfaktor för mig är att jag haft lola-visning i helgen och ska ha det på torsdag igen. Planerar i mitt huvud när vi ska bli sjuka och hinna bli friska och vill inte behöva ställa in eller hitta ersättare. Men vad kan jag göra? Händer det så händer det, får ta det då. Ett tag var jag inne på att ha killarna hemma måndag-torsdag ändå för att garanterat kunna ha visningen. Men nä. Jag får må dåligt. Får utmana mig själv. Får bita ihop. Får bryta ihop och komna igen. Det blir förskola och jag får söka hjälp. Jag vet att det låter knäppt det här. För alla som läser. Och ja – Det ääääär det. Min gamla sjuksköterske-mamma fattar inte ens hon hur jag fått till detta och stackars mannen får stå ut med en riktig knasboll. Men alla har någon fobi, någon ”avvikelse”, någon svaghet. Det här är min och jag står för den. Och jag tar fighten mot den. 

Edit: Glömde skriva att T var ENSAM på sin avdelning i fredags. Nu är de bara 11 barn där men ensam… dock var det bara 3 (tror jag…) som var magsjuka. Några var förkylda och några höll sina barn hemma pga magsjukeskräck. Alltså så som jag egentligen vill göra. På Js avdelning var de 8. Istället för 23…

Stabilt än så länge

Vi är fortfarande friska….

Redan innan magsjukan kom till förskolan var jag inne i en dålig sov-period. Jag är det ibland. Sover oftast okej, ibland grymt och ibland kasst. Sedan förra fredagen tror jag har jag jättesvårt att somna. Är trött och släcker men sedan kan jag ligga och snurra i 2-3 timmar innan jag väl somnar. Kommer liksom aldrig över sömnpuckeln. Sedan sover jag lätt och vaknar ofta. Det brukar hålla i sig någon vecka när jag har mina kassa sömnperioder så förhoppningsvis är det över snart. 

Igår var jag verkligen ett ras. Förutom svårt att sova låg jag också och magsjukenojade så det blev ännu mindre sömn. Mådde dåligt av sömnbrist och oro. Och så var jag på föreläsningsdag med jobbet. Bra timing…Hade grus i ögonen exakt hela dagen och fick kämpa för att inte somna. Nickade till på typ varje föreläsning och fick dricka vatten, suga på halstablett, smygkolla mobilen  och skriva för att hålla mig igång. La mig i sängen direkt efter att killarna somnat. Släckte vid 20.20, hehe. Även om jag inte har sovit bra inatt har jag fått så pass med sömn och vila att jag känner mig helt okej igen. Skönt. Nu är jag redo för jobb och redo för sjukdom. Var livrädd att få vara vaken hela natten med sjuka barn för det hade jag inte klarat. Bring it on!

Kräkfobi med full kraft

Åh vad jag önskar att jag kunde vara lite normal. Lite avslappnad. Just nu kan jag inte beskriva hur jobbigt jag har det. Igår när mannen hämtade på förskolan luktade det kräk. Det var två som hade spytt på Ts avdelning och en på Js. Skräcken… Mitt hjärta slår för fort. Jag mår illa. Typ kallsvettig och skakig. Vill bara gråta. Min oro jag har i vanliga fall har nått nya höjder. Har sovit yttepyttelite inatt. Vill egentligen INTE lämna killarna på förskolan. Men. Jag tänker inte ge efter för min rädsla. Pussla för att hålla den borta. De är antagligen redan smittade om det är så att de blir sjuka. Önskar nääääästan att det bryter ut nu så jag slipper den här förtärande paniken. För när de blir sjuka är det bara att finns där och hjälpa. Oron kan jag verkligen leva utan. 😥

Från ingenstans

Varken jag eller mannen har någonsin i vårt vuxna liv blivit magsjuka/kräksjuka bara sådär. (Alltså. Jag har blivit det två gånger – av barnen och mannen en gång. Annars. Aldrig) Men i måndags natt blev mannen det från ingenstans. Ändå rätt milt. Det gick över på bara några timmar även om han varit trött och har haft bakiskänslor.

På vår förskola ville gärna att barnen stannar hemma om det går magsjuka i familjen och eftersom kräk är min värsta fobi var det självklart för mig att göra just det även om jag inte tror att alla är så snälla. 😬 Trodde att jag kunde vabba men se det gick inte så jag fick ta föräldradagar. Nu har det gått 48 timmar och vi andra är fortfarande friska och så här i efterhand kan jag väl känna att jag var lite väl nojig. Han hade en egen toalett och eftersom han är vuxen kan han sköta sig själv 😂 Vi har haft två pyjamasdagar och det har varit riktigt mysigt att ingen har haft feber som brukligt när vi ”vabbar”. 

Men ja. Min fobi är magsjuka/kräk eller snarare oron för den. Inte för egen del. Eller mannens även om han helst får hålla sig frisk…Utan oron är för att killarna ska kräkas. När det händer vet jag att jag fixar det men jag går på riktigt runt och oroar mig varje dag, 365 dagar om året. Såååååå onödigt!! Ofta kan jag slå bort oron och tankarna direkt men det är så trist att de ändå stjäl några minuter varje dag. November-mars känns lite extra jobbiga eftersom det är säsong då. Jag oroar mig mest för att killarna ska kräkas ner sängen, soffan eller någon matta. För det där oväntade som jag inte kan kontrollera. Jag vet ju att vi löser det och städar och sanerar men oroar mig gör jag ändå. Knäppt, jag vet men känner ändå att jag blivit ”bättre”. Det är ju inte superkul om det sker en blöjolycka heller men det oroar jag mig inte alls för. Och jag går inte runt och oroar mig i förväg för nästa feberomgång. I december klev mini i hundbajs två gånger inom några dagar och fastän det verkligen är suuuuperäckligt att rengöra är det ingen fobi. Lite kräks är inte heller farligt och mitt mål är att jag ska ha blivit van och o-orolig inom några år. Kul kommer det aldrig att vara men jag skulle önska att jag inte lägger tid på att tänka på det i onödan. Alla har en svaghet, detta är min…

Lite snabb slutsats

  

”Fobin är liksom att jag oroar mig. Nu kan jag inte oroa mig mer eftersom det hände.” Så skrev jag igår. Hehe. Tillåt mig att omformulera mig lite. Jag oroar mig! För att Micro ska kräkas igen (men peppar, peppar inget hittills) och för att Mini ska bli dålig. Så oron försvann inte hux flux, det var lite väl optimistiskt att skriva så. Jag är på helspänn och jag oroar mig. Sov bättre än jag vågat hoppas på men ändå inte mycket. Men det känns ändå okej. Det som händer, händer och jag försöker slappna av och är inte helhispig. Jag vill bara att de närmsta dagarna ska gå så att vi kan bocka av magsjukan. Nu är allt bara ovisst.  

Min största fasa

  

Min största fasa och fobi är ju att antingen Mini eller Micro ska kräkas. Jag oroar mig i förväg och tänker på det varje dag. Trots det känns fobin under kontroll och liiiiite på väg att mattas av. 

Idag har Tim varit lite kass i magen. Inte diarré men ändå lite dålig. Och så ville han absolut inte äta middag utan grät och gnällde. Han såg jättehängig ut, kändes varm och jag trodde att han skulle bli febrig och att det eventuellt var tandsprickning på gång eftersom han varit känslig de tidigare gånger en tand ploppat fram. Gnällandet fortsatte och han ville bara vara i famnen. Så han satt hos mig, mage mot mage, när han kräktes. Inte en gång, utan två.

Min fobi är ATT han ska kräkas. NÄR han väl kräks går det bra. För det gick bra. Jättebra till och med och jag är stolt över mig själv. Jag var lugn. In i duschen med oss. Mannen fick ta Tim när han var nyduschad. Jag sköljde upp kläderna och startade en maskin. Gjorde vätskeersättning och bäddade åt oss i gästrummet med handdukar om han skulle kräkas igen. Detta var vid 17.30. Nu har han precis somnat bredvid mig. Han har fått en klunk ersättning ungefär var femte minut. Inget mer kräk än så länge men jag ropar inte hej på några dygn. Jag räknar iskallt med att bli sjuk själv men det känns lugnt. Jag räknar med att Jack ska bli sjuk också men det känns också okej. Nu har det hänt och det är bara att gilla läget och hantera det. Inte kul såklart men det löser sig. Fobin är liksom att jag oroar mig. Nu kan jag inte oroa mig mer eftersom det hände. Efteråt var Tim sig själv igen, nästan gladare än någonsin. Tjoade och pratade och ville inte sova eller ta det lugnt.

Några vändor magsjuka till så att jag lär mig på riktigt att det går bra och inte är någon fara så kanske min fobi kan klassas som vanlig oro bara.  Heja mig och håll tummarna för att Micro kryar på sig och för att resten av oss slipper…

Mest för mig själv

  
Det här babyhåret alltså… Det är inte snyggt. I luggen. Polisongerna. Nacken. Inte lätt att ha en bra hårdag nu…

En inlägg som mest rör mig själv men kanske kan vara av intresse för någon i samma situation.vet inte hur lätt man hittar hit med Google men jag vet att jag inte är ensam i alla fall. ☺️ Ni som läser här vet antagligen att jag lider av kräkfobi. Har alltid gjort även om den blivit myyyyyycket bättre sedan jag blev mamma. Min fobi har alltid i första hand rört andra personer. Vill såklart helst inte kräkas själv (vem vill det?) men jag kan nog hantera det om det händer även om jag näst intill aldrig kräks. 

Min fobi ligger i att andra ska kräkas. I min närhet. Så att jag ser eller råkar ut för det. På bussen, tåget, flygplanet, båten, nöjesparken, nattklubben, nattvagnen unt so weither. Min fasa förut var att mannen skulle dricka för mycket eller bli magsjuk, hehe. Förr var jag på helspänn om någon sa ”jag mår illa”. Nu känns allt det där ganska okej. Fortfarande inte en favoritsituation men helt klart hanterbar. Blir skakig när det händer men klarar av det. Det kan tyckas banalt men det är framsteg för mig. Att inte hetsa upp mig så mycket längre. En fobi är en obefogad rädsla för något. Min fobi är kräk. Någon annan har höjder eller spindlar. Mannen är spruträdd…. (På jobbet för några veckor sedan hade någon spytt i en papperskorg. Äckligt!!! Men jag fixade det! Var skakig och arg men tog hand om det. Det måste varit en sköterska och med det yrket borde man klara av att städa upp efter sig eller se till att en kollega gör det. Hur som. Duktig var jag och mamma var impad.)

Nu har fobin ändrat form lite och min största rädsla är att Mini eller Micro ska bli magsjuka. Just det här att det kommer oväntat. När som helst. Att det kan inte kontrolleras. Men samtidigt vet jag. När det händer fixar jag det. Går in i rollen som mamma och bara fungerar. Det känns skönt att veta det. Problemet att jag oroar mig innan. Typ varje dag, flera gånger om dagen. Tillåter mig att tänka på det men låter inte oron ta över utan bara finnas med lite svagt. Förra hösten när jag var gravid och hormonell var det ständiga oroandet påfrestande och tog över men nu är det okej och myyyyycket mindre. På ett år det alltså blivit så mycket bättre även om fobin inte är helt borta. Måste lära mig att inte behöva oroa mig utan bara ta tag i det när det väl händer. Ska jobba på det. Jobbar på det. 

Och nu när magsjukan har gått på förskolan och Mini har varit hemma…. Det har varit för hans skull. Och för min. Såklart för min skull. För min fobi. Men också lite för mannens. Och så Micros. Jag vet att jag, mannen och Jack klarar magsjuka men min rädsla med en liten bebis är förutom själva kräkfobin även uttorkning och att vi måste åka in och få dropp. Vi har kunnat ha Mini hemma och har haft det. Så för vi se om han klarar sig. Men. Jag känner ändå att det får vara nog. Det går inte att skydda sig och klä in barnen i bomull. Så nej. Från och med nu och resten av föräldraledigheten kommer vi (jag) inte att hålla Mini hemma när det går magsjuka på förskolan även om vi kan. Han får gå dit om inte mannen lägger in veto men min nya inställning är att utmana min fobi lite mer. Inte tassa runt på tå utan attackera för att ta fighten och så småningom vinna. Fobin kommer att gå över. Ju fler gånger vi får magsjuka desto lättare blir det för mig att hantera. Känner mig väldigt tillfreds med detta beslutet. Det känns rätt. Bring it on bara. Sen kommer jag aldrig att gilla magsjuka, men återigen, vem gör det? Heja mig!

Så skönt

 
Idag var det dags för förskolan igen efter flera veckors frivillig frånvaro. Eftersom magsjukan som huserat där verkar vara av en envis sort räknar jag iskallt med att Mini blir sjuk ändå och då har han varit hemma i ”onödan”. Jaja. Trots kräkfobin känner jag att det är lugnt. Vi försökte skydda Micro (och mini) men det går nog inte. Vet inte om jag kommer att hålla honom hemma nästa gång det går magsjuka faktiskt. Vi får se. 
Var lite nervös över lämningen idag. Att det skulle bli skrik och panik. Har förberett Mini men varje gång jag sagt att vi ska till förskolan har han sagt nej. Dagen började inte bra då han vaknade vid 5 och inte somnade om förrän efter 6. Jag fick väcka honom vid 7.30 och varje gång vi böcker honom brukar det bli gnälligt. Speciellt som vi kommit in i en rutin att äta frukost 8.30-9 den senaste månaden 🙈. Men idag är det ju 1 december och av mormor och morfar (och moster!) har Jack fått en brio-kalender. Den blev mitt vinnande vapen. Lockade med första luckan som han har velat öppna sen igår och vips hade han på sig kläder och vi kom ner till köket. Sedan åt han frukost och lekte med sin nya briogubbe och var jätteglad. Ytterkläderna gick smidigt att klä på och vi var ute i god tid. Väntade in grannen och tog sällskap bort. Bara glada miner. Själva lämningen gick kanon. Vi smög in och han kastade sig över leksakerna. Jag fick en kram och kunde gå utan en enda tår. Hurra! Hoppas att han hinner vara där några dagar innan han blir sjuk 😋

Och sååååååå skönt att bara få vara ensam med Micro! Nu sover han och även om jag har lite och pyssla med unnar jag mig att ligga en stund på soffan och bara vara. 

 

Long time, no see

  
Mormors grisar är kul att leka med…

Nu är det läääääänge sedan Mini var på förskolan. Först hade han feber onsdag-fredag för tre veckor sedan. Förrförra veckan när jag var sjuk lämnade vi honom i en knapp halvtimme innan vi fick hämta honom igen. Han fick vara hemma den veckan också med lite öronont. Förra och denna veckan har vi valt att ha honom hemma eftersom det går magsjuka på förskolan. En riktigt envis magsjuka. Den började hans ”öronvecka”. Det var ett syskonpar som hade kräkts på väg till förskolan på måndagen men då tänkte jag (trots min kräkfobi) att det inte var någon fara eftersom de inte hunnit till förskolan och smittat någon. Sen var Jack hemma som sagt och på onsdag kväll var det två nya fall. Under helgen var det fem nya fall. Sedan var förra veckan lugn men under helgen som var blev tre till sjuka. Usch. En pedagog säger att detta är den värsta spridningen hon upplevt. Alla barn utom tre har blivit smittade. Inkubationstiden är så lång som upp till en vecka men de misstänker att det är två olika virus och nu har hygiensköterskan blivit inkopplad. Man ska vara hemma 72 timmar efter sista symptom, syskon ska stanna hemma, man ska tvätta händerna innan lämning och innan hemgång och nappar och snuttisar ska tas hem och kokas/tvättas. Pedagogerna rengör till och med leksaker och det pratas om att stänga tidigare på fredag och storstäda. Blä. Eftersom vi inte måste lämna gör vi ju inte det, någon av oss är ju ändå hemma. Även om jag har min fobi vill jag inte låta den ta över men mannen vill inte heller lämna. Pjuh. Det känns lite läskigt men ändå okej. Om vi klarar oss den här omgången är jag tacksam men jag räknar med att det finns någon partikel kvar som smittar Jack när han väl kommer tillbaka 😁. 

Det är faktiskt rätt skönt att inte behöva stressa upp och iväg på morgonen. Vi har kommit in en en lunk där vi inte går upp förrän 8-8.30 och det är riktigt skönt. Samtidigt är det lite jobbigt att aldrig få egentid med Micro och lite tråkigt att Mini inte får leka av sig och vara en del av förskolegruppen. Dagarna går ändå bra. Vi är ute lite. Leker hemma lite. Åker till mor- och farföräldrarna och gör små ärenden. Det funkar. Men nu hoppas jag att ingen mer blir sjuk under veckan eller under helgen så att mini kan få gå till förskolan.  

För mig

  Innan jogging. 

Idag har jag gjort två saker för min egen skull. Den första var en efterlängtad joggingtur, den första på nästan ett år. Slutade när jag var gravid i v 9-12 någon gång eftersom jag blev så jobbigt andfådd tidigt med Micro. Nu var det dags igen. Det gick inte fort men jag joggade hela rundan. Det var nog inte vackert men jag tog mig runt. Och det gick bättre än jag trodde. Så skönt! Redan när jag blev gravid satte jag upp ett träningsmål – att springa Göteborgsvarvet 2016. I år funkar liksom inte eftersom loppet är i mitten av maj men bästa år hoooooooppas jag att jag är med. Jag ska träna för det från och med nu. Tyvärr är jag före detta björkpollen-astmatiker och jag vet aldrig hur jag reagerar på en pollensäsong. Vissa år mår jag hur bra som helst och vissa år är jag riktigt risig. Jag var anmäld till Gbg-varvet för några år sedan och då funkade det inte. Hoppas på att nästa år blir ett bra år så att jag når målet. Jag är peppad på detta ska ni veta. Jogging känns som bra träning för mig som mamma. Kan utgå från hemmet, sparar tid och är gratis.  Efter jogging.

Min andra Jenny-grej idag var ett psykolog-besök. Jag var där i höstas på grund av min kräkfobi och det kan du läsa om här. Graviditeten med Micro var riktigt jobbig hormonellt för mig och jag är glad varje dag att jag inte är gravid längre. Men kräkfobin är kvar. När jag svarade på förlossningsdepressions-enkäten på BVC var det bara fobin som hindrade mig från att må tipp-toppså jag fick en ny remiss. Jag skojar inte utan jag tänker på magsjuka varje dag. Och varje dag går jag igenom i huvudet att jag klarar det och hur jag gör om/när det händer. Typ. Varje dag. Det är en tvångstanke. Det känns okej att göra det i och med att jag lugnar ner mig själv men ändå sjukt onödigt att lägga tid på. Såklart. Psykologen sa i stort sett att jag får acceptera att kräkfobin, eller rädslan för plötslig magsjuka är min ”knäppgrej”. Ingen är väl riktigt normal och detta är min hang-up. Det är bara att acceptera den och låta mig själv tänka min tvångstanke som jag gör. Den kommer att blekna med tiden. Jag känner själv att nu under vår, sommar och tidig höst när det inte är säsong så är det lugnt. Det är när hösten och vintern kommer som jag tänker mer på det och speciellt om det går magsjuka på förskolan, då blir det riktigt jobbigt. Men jag får bara gilla läget. En tvångstanke kan man inte bara bli av med hux flux utan det får ta sin tid. Jag tänkte att det nog var så men det var skönt att gå igenom det ändå. I höstas när jag var gravid kunde jag inte prata om detta utan att börja gråta men nu är jag lugn. Jag inser och har insett hela tiden att det är sjukt att oroa sig över något som jag inte kan påverka och som är ofarligt men jag kan inte låta bli. Tur ändå att min fobi/tvångstanke är lindrig och inte tar över hela livet och bara stör mig någon minut eller två varje dag. Det är som sagt min knäppisgrej. Men äsch, vem vill vara helt normal?! 😂 Det är okej att prata om problem och få lite hjälp på vägen och göra det bästa av situationen tycker jag.