Kan inte ta ett nej

Vet inte om det är trotsåldern som smygstartar lite eller om det är en fas mini-mannen går igenom men han har börjat få fler och värre utbrott när man säger nej. Lite har han protesterat innan också men inte som nu. Gråter hysteriskt och slänger sig på golvet. Typ. Han blir så upprörd att jag är rädd att han ska skada sig själv ibland. Nej måste vi säga för att lära honom och egentligen borde han väl få ligga och gråta men han brukar slänga sig handlöst mot mig också för att jag ska trösta/ge efter. Ibland går det att avleda och få honom på andra tankar men ibland hjälper ingenting. Hoppas att detta går över fort…

Idag gick det bra att handla med honom men annars är det en högriskutflykt numera….

Bok – Hämndens skugga (⭐️⭐️⭐️)

Ända sedan jag läste ”Sjöjungfrun sjöng sin sång” har jag varit ett fan av Val McDermid. Gillar speciellt böckerna som handlar om beteendevetaren Tony Hill och polisen Carol Jordan. Ett tag tyckte jag att McDermid spottade ur sig böcker hela tiden men nu känns det som om det var några år sedan jag läste henne senast… Idag har jag avslutat ”Hämndens skugga” (som är den sjunde Hill/Jordan-boken).

Jordan och hennes utredningsgrupp håller på med ett fall där någon mördar prostituerade. Tillvägagångssättet vid varje mord alltid annorlunda än tidigare, men mördaren lämnar ett signum på sina offer. Samtidigt som utredningen fortlöper rymmer seriemördaren Jacko Vance från fängelset. Det var bland annat Jordan och Hill som var med och grep honom och nu är han ute efter hämnd. Blodig hämnd.

Vad ska jag säga? Helt okej bok, helt okej tempo, helt okej handling. Däremot kändes upplösningen kort. På bara några sidor tog boken slut och jag hade nog förväntat mig några kapitel för att knyta ihop säcken lite mer. Men gillar man McDermid blir man inte besviken…

Kvällsmage

Alltså. När jag står upp har jag en ganska rund och go mage som inte går att dölja. Men när jag ligger ner tycker jag att den liksom flyter ut och blir hyfsat platt. Visst står livmodern upp lite grann, men det är absolut ingen bula på samma sätt. Helt sjukt att det ligger en bebis där inne! Så nära men ändå inte. Och så coolt att han redan känner igen min röst. Och mini-mannens och mannens….

Än så länge påminner han väldigt mycket om Jack i magen, de har nästan samma rörelsemönster. Jag känner honom varje dag, men han är absolut ingen karatebebis som sparkar och kickar hela tiden och överallt i magen. Det är buffar och rörelser men inget som gör det minsta ont. Är inte öm någonstans och revbenen har också klarat sig. Jag funderar också på om han redan ligger med huvudet neråt för jag känner liksom som små krafsanden långt nere under naveln och större buffar lite högre upp?! Och så funderar jag på när jag ska känna honom hicka, för det tror jag inte att jag gjort ännu. Annars är jag sååååå nyfiken på hur han ser ut. Mest nyfiken på hur lik eller olik J han kommer att vara. Kommer det att synas att de är bröder eller kommer de att vara totalt olika? Börjar verkligen längta nu…..

Färg ska det vara!

Förra året hade vi svart overall och svart jacka+byxor till mini-mannen och det var skittråkigt! Även om jag själv gärna klär mig i svart och tycker att det är en fin färg är det inte kul på barn. Visst om det gäller något enstaka plagg, men inte hela outfiten. Och speciellt inte på ytterplagg. Så från och med nu försöker vi köra med färg. Vi varvar mellan tre jackor. En grön (ärvd), en blårandig och en jeansblå. Överdragsbrallorna är blåa. Regnstället går också i blått. Visst. Mycket blått men hellre det än svart. ☺️

Något jag kan sakna

Även om jag verkligen tycker att jag och mini-mannen har mysiga förskolelämnings-morgnar kan jag sakna att vara tidig på jobbet. Om jag får välja kommer jag tidigt och går tidigt hellre än tvärt om. Att komma vid 07 istället för 08 är skillnad. Allt är tyst och stilla. Jag känner mig pigg och alert. Får väldigt mycket gjort. Klockan är inte ens 07.30 och jag sitter redan och pillar med excel….
(Mannen är hemma idag också efter sviterna av sin influensa. Och eftersom J är rosslig stannar han också hemma…)

Kärlek är…

…när mannen köper nötcreme och kritor bara till mig! 😍

(Vi brukar inte köpa godis på måndagar men mannen har varit hemma och varit sjuk och tagit hand om mini-mannen idag så när han fick egentid på kvällen tyckte han visst att det var läge. Jag har dock glömt min Omeprazol idag och känner halsbrännan komma smygande. Bläääk! Men ändå, äkta kärlek…)

Premiäråktur

Att jag har en fordonstokig son har väl inte undgått någon som läser här?! Idag gjorde vi en första-grej han och jag. Vi tog bussen. (Utan vagn alltså. Vi åkte en del buss när jag var mammaledig men det var länge sedan och då var han så liten.) Har funderat på det ett tag eftersom jag ändå har månadskort nu och ojojoj vilken succé! Han var som ett litet ljus. Det var roligt att gå på. Och av. Det var roligt att sitta på sätet och titta ut. Att trycka på stopp-knappen. Hela grejen föll mini-mannen helt i smaken och han gjorde några förtjusta pip och såg på allt med stora ögon. Det enda som inte var kul var när vi gått av och bussen åkte iväg. Utan oss. Då blev han förtvivlad.