Kan inte ta ett nej

Vet inte om det är trotsåldern som smygstartar lite eller om det är en fas mini-mannen går igenom men han har börjat få fler och värre utbrott när man säger nej. Lite har han protesterat innan också men inte som nu. Gråter hysteriskt och slänger sig på golvet. Typ. Han blir så upprörd att jag är rädd att han ska skada sig själv ibland. Nej måste vi säga för att lära honom och egentligen borde han väl få ligga och gråta men han brukar slänga sig handlöst mot mig också för att jag ska trösta/ge efter. Ibland går det att avleda och få honom på andra tankar men ibland hjälper ingenting. Hoppas att detta går över fort…

Idag gick det bra att handla med honom men annars är det en högriskutflykt numera….

Bok – Hämndens skugga (⭐️⭐️⭐️)

Ända sedan jag läste ”Sjöjungfrun sjöng sin sång” har jag varit ett fan av Val McDermid. Gillar speciellt böckerna som handlar om beteendevetaren Tony Hill och polisen Carol Jordan. Ett tag tyckte jag att McDermid spottade ur sig böcker hela tiden men nu känns det som om det var några år sedan jag läste henne senast… Idag har jag avslutat ”Hämndens skugga” (som är den sjunde Hill/Jordan-boken).

Jordan och hennes utredningsgrupp håller på med ett fall där någon mördar prostituerade. Tillvägagångssättet vid varje mord alltid annorlunda än tidigare, men mördaren lämnar ett signum på sina offer. Samtidigt som utredningen fortlöper rymmer seriemördaren Jacko Vance från fängelset. Det var bland annat Jordan och Hill som var med och grep honom och nu är han ute efter hämnd. Blodig hämnd.

Vad ska jag säga? Helt okej bok, helt okej tempo, helt okej handling. Däremot kändes upplösningen kort. På bara några sidor tog boken slut och jag hade nog förväntat mig några kapitel för att knyta ihop säcken lite mer. Men gillar man McDermid blir man inte besviken…

Kvällsmage

Alltså. När jag står upp har jag en ganska rund och go mage som inte går att dölja. Men när jag ligger ner tycker jag att den liksom flyter ut och blir hyfsat platt. Visst står livmodern upp lite grann, men det är absolut ingen bula på samma sätt. Helt sjukt att det ligger en bebis där inne! Så nära men ändå inte. Och så coolt att han redan känner igen min röst. Och mini-mannens och mannens….

Än så länge påminner han väldigt mycket om Jack i magen, de har nästan samma rörelsemönster. Jag känner honom varje dag, men han är absolut ingen karatebebis som sparkar och kickar hela tiden och överallt i magen. Det är buffar och rörelser men inget som gör det minsta ont. Är inte öm någonstans och revbenen har också klarat sig. Jag funderar också på om han redan ligger med huvudet neråt för jag känner liksom som små krafsanden långt nere under naveln och större buffar lite högre upp?! Och så funderar jag på när jag ska känna honom hicka, för det tror jag inte att jag gjort ännu. Annars är jag sååååå nyfiken på hur han ser ut. Mest nyfiken på hur lik eller olik J han kommer att vara. Kommer det att synas att de är bröder eller kommer de att vara totalt olika? Börjar verkligen längta nu…..

Färg ska det vara!

Förra året hade vi svart overall och svart jacka+byxor till mini-mannen och det var skittråkigt! Även om jag själv gärna klär mig i svart och tycker att det är en fin färg är det inte kul på barn. Visst om det gäller något enstaka plagg, men inte hela outfiten. Och speciellt inte på ytterplagg. Så från och med nu försöker vi köra med färg. Vi varvar mellan tre jackor. En grön (ärvd), en blårandig och en jeansblå. Överdragsbrallorna är blåa. Regnstället går också i blått. Visst. Mycket blått men hellre det än svart. ☺️

Något jag kan sakna

Även om jag verkligen tycker att jag och mini-mannen har mysiga förskolelämnings-morgnar kan jag sakna att vara tidig på jobbet. Om jag får välja kommer jag tidigt och går tidigt hellre än tvärt om. Att komma vid 07 istället för 08 är skillnad. Allt är tyst och stilla. Jag känner mig pigg och alert. Får väldigt mycket gjort. Klockan är inte ens 07.30 och jag sitter redan och pillar med excel….
(Mannen är hemma idag också efter sviterna av sin influensa. Och eftersom J är rosslig stannar han också hemma…)

Kärlek är…

…när mannen köper nötcreme och kritor bara till mig! 😍

(Vi brukar inte köpa godis på måndagar men mannen har varit hemma och varit sjuk och tagit hand om mini-mannen idag så när han fick egentid på kvällen tyckte han visst att det var läge. Jag har dock glömt min Omeprazol idag och känner halsbrännan komma smygande. Bläääk! Men ändå, äkta kärlek…)

Premiäråktur

Att jag har en fordonstokig son har väl inte undgått någon som läser här?! Idag gjorde vi en första-grej han och jag. Vi tog bussen. (Utan vagn alltså. Vi åkte en del buss när jag var mammaledig men det var länge sedan och då var han så liten.) Har funderat på det ett tag eftersom jag ändå har månadskort nu och ojojoj vilken succé! Han var som ett litet ljus. Det var roligt att gå på. Och av. Det var roligt att sitta på sätet och titta ut. Att trycka på stopp-knappen. Hela grejen föll mini-mannen helt i smaken och han gjorde några förtjusta pip och såg på allt med stora ögon. Det enda som inte var kul var när vi gått av och bussen åkte iväg. Utan oss. Då blev han förtvivlad.

Vecka 29

Nu börjar det rätta till sig med veckoinläggen igen… Jag är i vecka 29 (28+2) och det är 81 dagar kvar till BF.
Barnet är drygt 37 cm långt och väger 1,26 kg i början av veckan och 1,4 kg i slutet. Hjärnan och övriga inre organ fortsätter att utvecklas och bebisen lägger på sig mer vikt. Det sträcker sig och sparkas men börjar få mindre plats att röra sig på. Kroppen och huvudet är nu proportionerliga. Bebisen kan kontrollera andning och kroppstemperatur och är känsligare för ljus, ljud, smaker och lukter.

Jag har nu gått in i graviditetens tredje och sista trimester. Jag personligen bryr mig inte så mycket om vilken trimester, eller vilken månad jag är i, utan tycker att det räcker gott med att hålla reda på veckor. Även om jag känner mig okej i kroppen fortfarande börjar magen ta emot när jag ska bära Jack och plus något mer. Att bara ha honom i famnen är helt okej, men att kånka på honom och en väska från till exempel bilen och hem börjar bli bökigt. Likadant att lyfta in honom till bilbarnstolen om vi inte har plats att öppna dörren ordentligt och det har vi sällan här hemma då våra parkeringsplatser är trånga! Annars känner jag mig okej just nu. Sover äntligen bättre igen och är inte så orolig. Matlusten är inte som den brukar men jag har i alla fall lagt på mig lite igen. Tack för det….

Den ena värre än den andra

Den nya förskolevardagen innebär en mini-man som konstant är lite förkyld. Eller inte förkyld, snuvig. Han hinner aldrig bli helt snuv-fri innan det drar igång igen. Om det inte rinner har han massor av busar i snoken. Vi har sluppit att han blivit gördålig och under veckorna funkar det faktiskt. Det är de senaste två helgerna som han varit sämre. Mer gnällig och så litelite feber på det. Idag har han 37,4 och pendlar mellan att vara glad och klängig. Och så har han blivit lite rosslig också…

Däremot har mannen fått influensan och det är såååååå synd om honom när han är sjuk. Han fick feber på natten mellan torsdag och fredag och låg däckad hela fredagen. Han hade 38 i feber och då är man inte fräckast i stan men inte så nära döden som han vill få det till 😍. Idag är han lite bättre men inte bra. Igår fick jag hämta,lämna och lägga och idag fick jag ta föreningens städdag så det blev full rulle för mig. Tur att vi är två.

Vet inte vem av dem som smittat vem. I vanliga fall blir jag aaaaldrig sjuk själv så vi får se om jag slipper nu eller om jag också åker på det.

Vecka 28

Idag är sista dagen i vecka 28 (27+6) och det är 84 dagar kvar till BF. (Som är 15 januari.) Nu har jag äntligen en ny kamera så nu ska jag försöka lägga upp veckoinlägget på helgen igen…
Barnet är ungefär 35 cm långt och väger ca 1,2 kg. Det har vant sig vid min röst, så jag ska fortsätta prata. (?! Vad annat kan jag göra, hehe. Men det var typ allt som stod denna veckan…)

Som jag skrev igår efter MVC-besöket. Jag är okej i kroppen, men inte riktigt i balans ändå. Nog tjatat om det.  Precis som förra graviditeten har jag typ glömt att jag är gravid när jag vaknar på morgonen, magen känns liksom inte och jag har inga problem att vända mig i sängen. När jag vaknar känner jag mig smal och som vanligt. Sen kommer jag på att jag ju har en inneboende. Förra gången var jag helt okej med att vara gravid och det är jag nu också, men jag kan ändå känna att jag längtar. Tills lillebror är här, tills vi blir fyra i familjen, tills familjen är komplett och nya livet börjar. Tills jag invaderas av amningshormoner istället för gravidhormoner, hehe. Men innan det är dags börjar jag känna att jag är redo att boa. Fixa i ordning mini-mannens nya rum, köpa vagn och kanske något mer till bebisen. Imorgon är det ändå vecka 29 och vi har typ bara köpt snuttis!! Tänk vad annorlunda det är andra gången när man redan har det mesta.