Värt att notera

  
Alltså. När man har barn har jag fått för mig att omställningen till sommartid är jobbig. Inte i vår familj. Idag satte vi ett prydligt rekord i läggning. Båda ongarna sov när klockan visade 18.51. Fantastiskt ju. Vi är bortskämda i vanliga fall också eftersom båda brukar sova vid 19.30 men den extra tiden idag kändes som oceaner av tid som man bara kan förstå om man har småbarn. Ljuvlig kväll. Vi spelade poker. Vi har återupptagit det för att umgås och göra något odigitalt ihop… Jag vann. 😋 Sen pillade jag med en fotobok, mannen surfade. Vi slappade i soffan och såg Sveriges mästerkock. (Jag hejar på Daniel men vågar inte tro att han vinner.) Sen gick jag upp och har legat och läst. Nu ligger Micro bredvid i sängen och snusar eftersom han vaknade och som vanligt inte ville somna om i sin säng. Därav läsavbrottet… Vågar inte tända lampan riktigt ännu. Grym kväll ändå. 

När vi ändå är inne på sömn och sommartid. Vi har varit bortskämda med bra mornar också. Vågar knappt skriva om det men vi har haft det bra jämför mot många andra. Jag tror inte att det är vår förtjänst eller något vi gör, jag tror bara att vi helt enkelt fått barn som gillar att sova och behöver sova ganska många timmar. Båda våra killar har gärna kunnat sova fram mot 08 eller ännu längre och det har varit guld. Men de senaste veckorna har en eller båda ofta vaknat innan 07. Det är fortfarande helt okej jämfört mot alla som har barn som vaknar runt 06 eller ännu tidigare men ändå en försämring för oss. Sen vi gick över till sommartid har de vaknat efter 07.30 varje dag igen. Tackarrrr. 

Trodde inte att jag gillade sommartid. Har inte gjort det. Vill egentligen att vi slutar hatta med att ställa fram och tillbaka klockan och har samma tid året runt. Men just nu, just nu känns omställningen riktigt lyckad. 

Eget garage-bygge

  

Ta-daaa! Skåda Mini-mannens nya garage för småbilar. Hemmabyggt och allt. Skapade till och med en ny DIY-kategori på bloggen nu… 

 

För ganska länge sedan nu googlade jag på garage för småbilar. Och då hittade jag ett hemmagjort garage av typ en skokartong och toarullar. Gillade idén men utförandet kändes lite väl ostabilt och kanske inte så snyggt. Jag vidareutvecklade tanken till en snyggare och robustare version och tack vare min handy-man blev den verklighet och ännu snyggare än jag tänkt mig.

Visste att jag ville ha hårda, vita plaströr. Men när vi åkte till Jula fanns det bara gråa så det fick bli det. Vi köpte två storlekar och sedan mätte vi på en lång bil och så sågade mannen till rören i lika långa delar. Sedan hade jag tänkt mig en enkel träram, men mannen byggde både en ram och ett bakstycke. Vi valde två lådor, en för varje rör-storlek. Innan var vi inne på att blanda stora och små rör men det hade nog blivit sämre slutresultat. Nu är lådorna så perfekta i storlek att vi inte ens limmat utan bara tryckt in rören och de sitter fast. Lådorna skruvades ihop och sattes upp på väggen. Mini valde själv färgen. ”Mentol” har jag för mig att den heter. Klart! Jag är urnöjd. Mannen (som är perfektionist) tyckte stt det blev okej. Både mini och Micro gillar hyllan. 63 bilar kan parkera i garaget och så några till på själva lådan. 

 

Min idé. Mannens verk. Minis färg. 

Väggbonad på plats

  
Igår pimpade jag kontoret med en tygtavla eller vad jag ska kalla det. Har häftat upp tyg över en osb-skiva. Det ser kanske inte så mycket ut för världen med det blev bra. 

Annat jobbrelaterat är som följer: Egentligen är det meningen att jag ska börja jobba heltid från 1 maj. Mannen tar över på hemmaplan fram till Micros inskolning efter semestrarna. Har sett fram emot att få jobba varje dag för att hinna med bättre och få en vardag på jobbet och inte börja om i stort sett från början varje vecka. Men. Det blir bara 9 dagar. Sedan ”måste” jag vara föräldraledig igen. Mannen ska opereras i handen 10 maj. Varför? Därför att när han slipade och målade om huset i somras överansträngde han sig i vänster hand. (Han är vänsterhänt precis som jag.) Det har aldrig blivit riktigt bra och han har rejält ont. Speciellt vid vissa rörelser. Därför har jag tagit i princip alla blöjbyten, bad och påklädningar när båda är hemma sedan november-december någon gång. Sina föräldralediga dagar fixar han. Knappt. Hans hand blir alltid värre då. Först försökte han bita ihop men insåg att det blev värre och att han nog behövde hjälp ändå. Sedan i december har han slussats runt mellan olika läkare. Först trodde vi att det var karpateltunnelsyndrom men nu är det nog morbus de quervain eller nåt liknade som skadan heter. Hur som helst. Det är en sena som är inflammerad eller har knutit sig och det sitter så djupt att bara operation hjälper. Äntligen har han fått tid för det (privat, genom sitt jobb). Eftersom det gäller handen finns det inte på kartan att han klarar lyft, påklädningar och blöjbyten nyopererad. Så jag får vara hemma preciiiiis när jag skulle få jobba på riktigt. 😁

Jag är ändå glad att han fick operation så pass fort så att han slipper ha ont längre, för ont har han. Jag är glad att operationen inte blir mitt i sommaren även om det känns länge att vänta ända till maj. Och det ska bli så skönt att få lite avlastning när han läkt ihop igen och inte behöva dra det stora kvällslasset med bad, pyjamas och övrigt kvällsfix som jag gör nu och har gjort ett tag. Som sagt. Han fixar allting om han måste men det känns ovärt när han får så ont. Och även om jag ville jobba känns det fint att få ca tre veckor ihop som en slags mini-semester. Förhoppningsvis kommer han inte ha så ont utan vara sig själv minus handen som han inte ska använda. Det blir bra detta och jobbet finns kvar. 

Ingen fegis

   
Den som läser här vet att Mini är en lugn och försiktig kille. Och många gånger en fegis skulle jag vilja säga, även om jag säger det kärleksfullt 😜. Han tycker att mycket är ”läskigt”, typ saker som rör sig eller låter. Saker han inte har koll på eller är bekväm med. Han vill inte åka bergochdalbana och ja….han är lite rädd helt enkelt. 

Det är inte Micro! Absolut inte. Snarare totalt orädd skulle jag säga. De är totala motsatser och jag tycker att det är så häftigt hur det kan bli. Är fortfarande helt fascinerad av att två blandningar av mig och mannen kan var så olika på många sätt men ändå så lika på många sätt…

Ska ge lite exempel:

• Mini har ett elektriskt tåg som han i och för sig kör med nu men som han länge gråtit över när vi tagit fram eftersom det är just ”läskigt”. Det tuffar, har ljus, kan köra framåt och bakåt och låter. Nu kör han det alltså, men med väldigt mycket respekt. Micro är helt obrydd. Han går runt med tåget i handen samtidigt som det surrar. Han undersöker knapparna och stänger av och sätter på och mecklar nöjd långa stunder. Där Mini leker med vanliga lok och vagnar söker Micro upp det elektriska utan att tveka. 
• Farmor och farfar har en hund. Båda våra killar gillar att ge henne godis = torkad blodpudding. De har dock lite olika teknik. Mini slänger godiset på golvet och låter henne slafsa upp det själv. Micro stoppar in hela handen i hennes mun och låter henne nafsa i sig det. En gång fick han av misstag ett litet bett och blev ledsen men han har inte ändrat taktik för det utan kör på. 
• I lördags åt vi på Max. (Micro fick en burk om någon undrar.) De hade något jippo med ansiktsmålning för barn och en sån där lurvig hundmaskot ni vet. Med en människa i. Hunden delade ut småsmå godispåsar tillsammans med en anställd. Mini tyckte att det hela var så läskigt att han satt och darrade med underläppen och det slutade med att jag fick ta godis åt honom. Micro fick inget godis men sträckte sig med hela kroppen efter den utklädda hunden. 

Jag älskar Micros inställning men inser att det är rätt tacksamt för hjärta och nerver att ha en försiktig kille som Mini i familjen också. En som inte är så våghalsig. Kanske blir han det längre fram. Kanske håller han sig lugn hela tiden. Kanske lugnar Micro ner sig. Kanske fortsätter han att vara en utmaning. Framtiden vet jag inget om. Jag konstaterar mest att jag har en av varje nu. 😍

 

Konstig ordning

  
Idag när Micro låg i mitt knä…Ser ni in i hans mun? Hur han liksom har tre tänder där nere, sedan en glugg och sedan en tuggtand eller vad det är? 

Tims tänder ploppar upp i lite omvänd ordning och lite hipp som happ känns det som. Alla tänder ska fram och ordningen spelar ingen roll alls, men minis tänder kom först i mitten och jobbade sig sedan bakåt liksom. Micros är all over the place, hehe. Först fick han två tänder nere och två tänder uppe vilket känns normalt, men sedan dess spricker det igenom tänder med mer ologisk ordning. Efter de fyra första tänderna fick han en ”huggtand” där uppe på samma sida som han har sina tänder där nere. Alltså. Ett glapp på två tänder och sedan en liten bissing. Därefter fick han en framtand på samma sida, den tredje tanden där fram där uppe. När de hade växt ut hände samma sak på andra munhalvan. Först en huggtand, sedan en framtand. Nu är det tydligen underkäkens tur. Tuggtandem som syns på bilden ploppade fram först. Sedan framtanden. Nu har tuggtanden på andra sidan också spruckit igenom och jag gissar att nästa tand är den fjärde framtanden. 

Mini var inte påverkad alls när en tand skulle igenom tandköttet och Micro har inte jättestora problem han heller, men jag trooooor att han får ”tandbajs” och lite rinnig näsa. Eller så har jag helt fel. Det är i alla fall spännande att det är knasig ordning. Undrar om gluggarna täcks igen i nästa svep eller om han fortsätter med hörn- och tuggtänder?

Samma mål

  
Ikväll var min syster a.k.a killarnas moster här en sväng. Mini har tjatat om henne länge men så blev vi förkylda och sen blev hon förkyld och så har dagarna gått. Men nu så. Och alltså. Hon är väldans populär och mini och Micro har tävlat om uppmärksamhet och turats om om henne. Suttit i hennes knä, lekt med henne och flirtat med henne. Stackarn fick inte en lugn stund. Mini pratade massor och Micro pep och tjoade en massa goja. Hehe. 

En glad skit

  
Mini är oftast lugn, försiktig och blyg. Men när han känner sig trygg är han glad, busig och social. Han skrattar mycket och är väldigt kontaktsökande. Interagerar och kollar in den han hänger medför tillfället, studerar reaktioner. Duktig på att dela med sig och låna ut sina saker. (Men OBS! Bara till kompisar, absolut inte till sin lillebror!!) Han har också en egen vilja och säger till om han inte går med på något. Men han är verkligen i en härlig period rent socialt nu, han ler och skrattar mycket och känns så himla glad och positiv. (Vilket inte stämmer helt mot verkligheten ändå, haha, för samtidigt som han utåt sett är en solstråle får vi föräldrar tjata på honom massor av gånger för varje liten grej. Som att tvätta händerna, borsta tänderna, komma och äta och klä på kläder. Allt. Så även om han är glad blir det tjat men så är det ju. Vem minns det om hundra år?)

Nu när det äntligen är ljust ute blir det en del utehäng och lek (barnen) och samtal (vuxna) med våra grannar. Mini leker mycket med A och A som båda två också är födda 2013. Det märks så tydligt att han har kul och att han känner sig trygg både med sina mini-kompisar men också med deras föräldrar och syskon. Säger hej och liksom flirtar och busar lika mycket med dem som med kompisarna. Kan deras namn och är just glad, blir inte blyg och inåtvänd. Han håller verkligen på att blomma ut och det känns fantastiskt att våren och sommaren är på väg vilket innebär massor med lektid med grannarna framöver. 

Mini-mannen och Micro-mannen

   

Vilken underbar helg det har varit! Jättefint väder och nu vågar jag nästan hoppas att det är vår på riktigt. Tror till och med att jag fått lite härliga fräknar efter allt utomhushäng. Enda minuset är att jag är väldigt väldigt hes, nästan så att jag håller på att tappa rösten. Har inte ont i halsen och är inte förkyld (minus lite lätt snuva), det är bara rösten som är svajig. 

Nu till mina små killar. Ju större de blir, desto mer tror och hoppas jag att de kommer att bli kompisar som har kul ihop också, förutom ”bara” bröder. Micro ser redan upp till Mini. Härmar honom, vill vara där han är, retar och stör honom. Mini varvar att vara stolt och snäll med att sätta Micro på plats eller ge honom ett tjuvnyp. Men det känns som att de faktiskt klickar och känner trygghet med varandra trots allt vardagsgnabb. Nu när Micro börjat gå också… Det blir så mycket lättare för dem att interagera. 

Vill ju inte bjuda på för mycket bilder men ibland kan jag inte låta bli att dela med mig ändå. Idag fotade jag mycket och fick några riktiga favoritbilder som definitivt hamnar i deras respektive fotobok. Det som hamnar på bloggen är de lite ”sämre” bilderna. Inte för att de är dåliga utan mer för att någon tittar bort eller så. När jag fotar tar jag ofta medvetet några bilder bakifrån eller där ansiktet är i profil som jag kan ha här. Och sedan försöker jag ta några där de tittar in i kameran för privat bruk. 

   

Nöjd och lättad

  

Ville ta en selfie på mina lola-harembrallor men det syns inte på bilden. Äntligen är det tillräckligt varmt för mina kängor med härligt rund tå i alla fall 😊

Idag släpptes biljetterna till Kents avskedsturne. Jag var LIVRÄDD för att vi inte skulle få några. Men pjuh, det fick vi. Biljetterna sålde slut på mindre än 25 minuter och det blev en extra konsert men vi fick tag på sittplatser till den första. Vi kunde välja och valde sittplats framför ståplats. Vill faktiskt sitta ner och njuta av musiken, inte stå på tå och knö och bli knuffad för att försöka se. Har ofta haft ståplats på konserter men vet inte om det verkligen behövs för ”den rätta” känslan. Hur som. Har sååå många Kent-låtar som verkligen betyder mycket för mig. Att detta är det sista de gör känns sorgligt men okej ändå på något konstigt sätt. Synd bara att de aldrig spelade på Ullevi….

Bok – Mannen utan hjärta (⭐️⭐️⭐️)

  
Mitt lästempo nuförtiden verkar vara ungefär en bok på två veckor. Hade gärna läst mer än så. Speciellt saknar jag att få krypa ner i sängen efter frukost en söndag och läsa någon timme. Hehe, det händer inte nu och det dröjer några år men det är en målbild att få göra igen. Är glad att jag ändå skrapar ihop mina minutrar när det går. 

Hur som helst. ”Mannen utan hjärta” är Grebe/Träffs fjärde bok om psykologen Siri. Här börjar hon precis att jobba för polisen i en profileringsgrupp. De kartlägger en mördare som tycks rikta in sig på homosexuella män samtidigt som Siri har det knackigt privat då hon är ovän med sin bästa kompis och hennes förhållande hackar lite. 

Det är inte den bästa boken i serien men ändå bra. Jag gillar fortsatt språket och berättandet och flytet. I ett kapitel blev jag lite sur eftersom jag tyckte att jag fick alldeles för tydliga ledtrådar om vem mördaren var, men sedan hade jag fel och det gjorde mig glad. Knäppt kanske, men det är lite gött både att gissa rätt och gissa fel. Det får inte vara uppenbart, då är det inte kul. Men om det är lurigt om man ändå lyckas klura ut det är det också kul. Slutet sträckläste jag till lite för sent igår. Det var spännande, men lite för mycket på samma gång. Totalt sett ändå en stabil bok.