Lyckligt lottad

Mannen. Minimannen. Micromannen. Min familj. 💙💙💙

En viktig detalj

Idag ringde de från förskolan. Berättade att mini-mannen hade ramat och fått en bula i pannan. Så fort hon sa att de varit ute målade jag upp blodiga scenarion eller brutna kroppsdelar och planerade besök på akuten. Men hon ville mest berätta att det hänt. Och då kände jag att det var ”bara” en bula. Han hade varit lite ledsen men det var ingen risk för hjärnskakning och vi behövde inte hämta hem honom tidigare. Fast hon glömde säga att bulan var enorm. En riktig Kalle Anka-bula. 

Om vi vetat att den var så stor som den är kanske vi hämtat hem honom ändå så att han kunde ta det lite lugnt resten av dagen. Men han är som vanligt. Dessutom fick han glass efter maten och så får han sova i vår säng. Lite lyx ska man ha när man slagit sig. Så nix, han klagar inte. Men vilken bula va? Mini-mannen som aldrig slår sig! I vår familj är det jag och Micro som är klantarna. Inte mini.  

Inget speciellt. Väldigt speciell

Jag vet egentligen inte vad jag ska blogga om varje dag längre och det märks på att inläggen blir lite färre. Nu när föräldraledigheten är slut för vår familj lunkar livet på och det är mycket samma samma. Lämna, jobba, umgås, sova. Upprepa igen och igen. Har ändå inget emot det utan gillar vår nya vardag. Men jag har inte riktigt energi att filura på inlägg. Fokuserar på annat just nu. Ska försöka bättra mig lite men det är svårt när jag inte har något speciellt på hjärtat. 

En som däremot är speciell för mig är mini-mannen. Han är allt. (Tillsammans med sin bror såklart…) Vilken fantastisk liten människa han är ändå. Så klok och fin och försiktig och rolig och underbar på en och samma gång.  Livet med en snart-4-åring är ett äventyr. Han förvånar mig ständigt och gör mig stolt varje dag. Han växlar mellan att vara go och glad till att bli sur och trotsig. Han han kan ena sekunden sparka eller putta sin lillebror för att nästa självmant krama honom. Han kanske var sen med språkutvecklingen men det tar han verkligen igen nu. Han kan räkna till tjugo på både engelska och svenska och är aldrig tyst. På några dagar har han snappat upp alfabetssången och lärt sig den ”felfritt”. Han som inte velat sjunga innan sjunger hela tiden och det är sååååå gulligt. På förskolan använder de tecken till alla ramsor och sånger och han lär sig direkt. Han vill hellre prata i vår vanliga telefon än facetima. Han kan alla bilmärken och ser på långt håll eller från sidan vilken bil det är och har typ aldrig fel. Han snappar upp vissa grejer jag säger och sedan använder han exakt samma fraser på någon annan, oftast T.  Det var länge sedan jag slutade räkna hur många ord han använder i meningar, han sprutar ur sig nya saker hela tiden. Att sluta med napp har gått helt smärtfritt och han frågar inte ens efter den längre. Likadant med blöjor. Sedan han blev blöjfri har vi inte haft en olycka. Han är liksom lite trög i starten och tar gärna tid på sig, men sedan, när han väl gör något är han grym. Typ expert. Han är smart på ett eftertänksamt sätt. Han är rejält blyg i början när han träffar någon. Men när det första väl har släppt då är han allt annat än blyg, snarare väldigt social med alla han känner sig trygg med. Min mini-man, det är en gullig kille det!

Sexigt släpig, supersälj och sjukt stolt

Märkte ni? Bara sssss i rubriken? 😂

Sexigt släpig. Det är min röst det. Om det nu är sexigt att vara rejält hes? Nästan så att jag är rädd att tappa rösten helt. Har haft ont i halsen några dagar och nu har det satt sig på stämbanden. 
Supersälj. Ny visning idag hos en jobbarkompis. Hon hade bjudit många nya Lola-kunder och det kändes som att många blev lite hooked. Det är så kul att få vara med när det händer och hur ögonen liksom börjar glittra…
 
Sjukt stolt. Mini-mannen ville följa med mig idag och det fick han. Och som han skötte sig! Lekte själv. Var lugn. Klagade inte. Fikade lite. Vågade prata liiiite fastän han är blyg. Han märktes knappt och trots att vi var borta längre än planerat var han en STJÄRNA. För mig är han alltid grym men det värmer lite extra när folk kommenterar att han är duktig. (Micro-mannen hade jag INTE kunnat ha med på samma sätt ännu. Han är för vild, haha.) Så när mini-mannen ville äta middag på mcd med både hamburgare OCH nuggets fick han det. Det var han värd. ❤️

Mini-mannen och Micro-mannen

   

Vilken underbar helg det har varit! Jättefint väder och nu vågar jag nästan hoppas att det är vår på riktigt. Tror till och med att jag fått lite härliga fräknar efter allt utomhushäng. Enda minuset är att jag är väldigt väldigt hes, nästan så att jag håller på att tappa rösten. Har inte ont i halsen och är inte förkyld (minus lite lätt snuva), det är bara rösten som är svajig. 

Nu till mina små killar. Ju större de blir, desto mer tror och hoppas jag att de kommer att bli kompisar som har kul ihop också, förutom ”bara” bröder. Micro ser redan upp till Mini. Härmar honom, vill vara där han är, retar och stör honom. Mini varvar att vara stolt och snäll med att sätta Micro på plats eller ge honom ett tjuvnyp. Men det känns som att de faktiskt klickar och känner trygghet med varandra trots allt vardagsgnabb. Nu när Micro börjat gå också… Det blir så mycket lättare för dem att interagera. 

Vill ju inte bjuda på för mycket bilder men ibland kan jag inte låta bli att dela med mig ändå. Idag fotade jag mycket och fick några riktiga favoritbilder som definitivt hamnar i deras respektive fotobok. Det som hamnar på bloggen är de lite ”sämre” bilderna. Inte för att de är dåliga utan mer för att någon tittar bort eller så. När jag fotar tar jag ofta medvetet några bilder bakifrån eller där ansiktet är i profil som jag kan ha här. Och sedan försöker jag ta några där de tittar in i kameran för privat bruk. 

   

Mini-mannen 3 år

  
Älskade Jack, min lilla Mini-man… Du gjorde mig till mamma och förändrade mitt liv. Du är lugn, tyst, noggran, försiktig och blyg. Men du är också busig, rolig och tokig. Du är liten i maten men ändå så lång. Du älskar alla typer av fordon och hatar att bli kladdig. Du pratar mer och mer och gör mig glad exakt varje dag. Din hand i min är allt som behövs. Ditt skratt är mitt favoritljud och dina ögon är vackrast i världen. Det finns ingen som du och för mig är du allt. Idag blir du 3 (TRE) år gammal. 

Edit: Dagen måste varit till belåtenhet. Han somnade under tiden jag läste för honom! Det har aldrig hänt förut. Han såg trött ut och jag frågade flera gånger om vi skulle släcka men han sa nej. Plötsligt gick ögonen ihop.  

Mini och Micro

Vet inte om någon tänkt på att jag inte skriver mini-mannen och micro-mannen längre utan att det oftast blir Mini och Micro? När Tim föddes blev det på något sätt så mycket och så långt att jag gjorde en förkortning. Även om deras namn inte är hemliga känns det bättre att använda något annat istället och bara skriva Jack och Tim ibland.

Hur som helst. Det känns bra att vi håller Mini hemma från förskolan nu. För den senaste veckan känns det som om han börjar fatta att Micro är här för att stanna och accepterar honom mer och mer. Han har väl i och för sig aldrig INTE accepterat honom, han har mest ignorerat honom. Han struntar fortfarande i honom långa stunder men blir ändå mer och mer medveten. Hjälper till att ge honom nappen och lägger huvudet mot hans och klappar på honom. Inte superofta, men ändå flera gånger varje dag. Skillnaden nu är att han liksom inte gnäller när jag sitter och ammar och inte kan följa med honom någonstans eller gnäller när jag gör något annat med Micro. Han fattar att jag ägnar mig åt honom när jag kan och fattar varför jag inte alltid har möjlighet. Typ. Svårt att förklara men det känns annorlunda. Som om alla mer och mer har landat med den nya familjen. Jag lämnar dem ensamma korta stunder för att till exempel gå på toaletten eller fixa något i köket. Oftast bryr sig inte Mini om lillebror men jag vill ändå hålla koll eftersom han inte riktigt förstår hur ömtålig den lille är. När han ger nappen till Micro kan han stödja armen på magen om jag inte passar på honom och han kan gääääärna gunga babysittern lite väl häftigt. Är helt säker på att deras förhållande kommer att utvecklas och bli hur bra som helst.

Det finaste

Idag åker jag hem. Hem till det finaste jag har. Borta bra men hemma bäst. Mannen har varit en klippa på hemmaplan och mini-mannen har haft det hur bra som helst. Såklart. Men ojojojoj vad jag längtar efter båda två. Bara att se dem. Ha dem nära. Vara hemma. Planet lyfter inte förrän 18.40 ikväll och jag vill åka NU. Kommer att vara trött som ett as men lycklig när jag landar.

Mini-mannen på semester

Alltså. Vår son är så himla rolig. Knasig och lite flummig och såklart helt underbar. Här nere är han verkligen i gasen och glad (nästan) hela tiden. Han gå-springer överallt och skakar på huvudet samtidigt som han tar sig framåt. Ibland kommer han bara ur kurs, ibland ramlar han. Han kan verkligen inte gå utan har bråttom hela tiden och tar sig liksom fram med hela kroppen, hjälper till med armarna och lutar huvudet… Han tittar nyfiket på andra barn och för all del vuxna också, flirtar och ler mot alla som ler mot honom. Följer efter andra barnvagnar och familjer men kommer alltid tillbaka till oss. Piper en massa och gör mer ljud än vanligt. Leker med sina bilar vi tagit med och sysselsätter sig glatt.

Att bada är kul men ingen superhöjdare. Då skulle jag nog säga att han gillar det mer hemma. Att gå upp och ner i den grunda delen av poolen är i och för sig kul, men djupt vatten är läskigt och när vi doppar honom blir han ledsen innan han vant sig vid temperaturen. Badring och flytkuddar totalvägrar han så vi badar med honom i famnen. När man kommer simmande mot honom tjuter han av skratt. Han ser väldigt muskulös ut i sin uv-dräkt.

Vi har hunnit med 8 måltider och en del mellanmål och två av måltiderna har varit mindre bra. Han har gnällt, gråtit och inte velat äta. Typ högt. Typ så att vi fått slänga i oss maten för att kunna gå. Det är enda gångerna han varit ”jobbig”. Nu tar vi med paddan så att vi kan sätta på ”stadens hjältar” som back-up. Han äter bra. Vi har med burkar, men han får äta själv också. Mindre bra är att han har blivit helt galen i pommes frites. Och så har han fått smaka glass och slurpy också. Det går helt klart nerför med att hålla honom ifrån socker. Menmen. Mini-mannen verkar trivas och det är det viktigaste med hela resan!

Jättetråkigt, verkligen….

Bild lånad från fritidsresor.se

Det ekade visst lite tomt härinne igår. Vi hade dejt med föräldragruppen och lek, promenad och korvgrillning stod på schemat. Och sedan, sedan bokade vi (jag) en resa för hela familjen!

Egentligen har vi inte varit så sugna på att resa med mini-mannen av flera orsaker. Värmen är en. Att han kanske inte vill sitta still när det är dags för restaurangbesök är en annan. Och så är det ju den delen att han vill göra saker heeeela tiden. Men sen tänkte vi om. Det blir inte semester-semester för oss vuxna, det blir precis som hemma bara det att vi byter miljö och att vi är hela familjen. Vi reser i juni då det inte hunnit bli tokvarmt. Vi kör all inclusive och försöker äta när han ändå äter. Hotellet är anpassat för barn och det finns både barnpool, lekplats ute och lekrum inne. Visst låter det som en bra plan?

Det jag är mest nervös för är flygningen som tar 3 timmar och 45 minuter. Hoppas att han kan sova en del av tiden och inte blir tokig av att sitta still. Vi valde bort kvällsflyg för att inte helt förstöra kvälls- och nattrutinen. Visst fattar jag också att det inte blir helt som hemma, men jag vill inte jinxa mer än nödvändigt. Hoppas att det funkar med russin, padda, leksaker och lite promenader i gången. Och napp! Nu har han bara napp när han sover, men det blir nog ett undantag på flygningarna.

Är peppad, det här blir kul!