Kategoriarkiv: Tim 1-2 år

Tar för sig


Allt som mini gör vill Micro också göra. Allt som mini säger härmar Micro. Det som mini leker med vill Micro också leka med. Det är inte lätt att vara lillebror. Eller storebror. Den ena får lära den andra och blir alltid avbruten. Den andra får lära sig att ta för sig och hänga på. Tacksamt nog blir de bätte och bättre på att leka, kompromissa och turas om. Som när vi handlade en snabbis i söndags och mini satte sig i korgen så att Micro (vääääldigt nöjd och stolt) fick dra istället för tvärt om. 

Det känns mer än fint att de har varandra. När vi frågar mini vem som är han bästa vän svarar han Micro utan att tveka. (När vi frågar Micro samma sak säger han sitt eget namn….) 😍


Från ingenstans


Varken jag eller mannen har någonsin i vårt vuxna liv blivit magsjuka/kräksjuka bara sådär. (Alltså. Jag har blivit det två gånger – av barnen och mannen en gång. Annars. Aldrig) Men i måndags natt blev mannen det från ingenstans. Ändå rätt milt. Det gick över på bara några timmar även om han varit trött och har haft bakiskänslor.

På vår förskola ville gärna att barnen stannar hemma om det går magsjuka i familjen och eftersom kräk är min värsta fobi var det självklart för mig att göra just det även om jag inte tror att alla är så snälla. 😬 Trodde att jag kunde vabba men se det gick inte så jag fick ta föräldradagar. Nu har det gått 48 timmar och vi andra är fortfarande friska och så här i efterhand kan jag väl känna att jag var lite väl nojig. Han hade en egen toalett och eftersom han är vuxen kan han sköta sig själv 😂 Vi har haft två pyjamasdagar och det har varit riktigt mysigt att ingen har haft feber som brukligt när vi ”vabbar”. 

Men ja. Min fobi är magsjuka/kräk eller snarare oron för den. Inte för egen del. Eller mannens även om han helst får hålla sig frisk…Utan oron är för att killarna ska kräkas. När det händer vet jag att jag fixar det men jag går på riktigt runt och oroar mig varje dag, 365 dagar om året. Såååååå onödigt!! Ofta kan jag slå bort oron och tankarna direkt men det är så trist att de ändå stjäl några minuter varje dag. November-mars känns lite extra jobbiga eftersom det är säsong då. Jag oroar mig mest för att killarna ska kräkas ner sängen, soffan eller någon matta. För det där oväntade som jag inte kan kontrollera. Jag vet ju att vi löser det och städar och sanerar men oroar mig gör jag ändå. Knäppt, jag vet men känner ändå att jag blivit ”bättre”. Det är ju inte superkul om det sker en blöjolycka heller men det oroar jag mig inte alls för. Och jag går inte runt och oroar mig i förväg för nästa feberomgång. I december klev mini i hundbajs två gånger inom några dagar och fastän det verkligen är suuuuperäckligt att rengöra är det ingen fobi. Lite kräks är inte heller farligt och mitt mål är att jag ska ha blivit van och o-orolig inom några år. Kul kommer det aldrig att vara men jag skulle önska att jag inte lägger tid på att tänka på det i onödan. Alla har en svaghet, detta är min…


Än så länge 


Efter middagen brukar vi varva ner i soffan med Netflix eller Barnkanalen. Och än så länge är jag mysfavoriten. Micro vill alltid alltid ”muysa mamma”. Mini också.  Tar tacksamt emot och myser gärna med båda två men bland kan mini föredra sin pappa och vi försöker jämna ut det. Hur som helst. Jag njuter så länge jag får mysa, för eftersom tiden går så läskigt fort är de snart tonåringar som tycker att jag är det mest pinsamma som finns. Hehe. 


Det är kalaaaaas

Eftersom killarna fyller år med bara 9 dagars mellanrum blev det självklart att ha ett gemensamt kalas med familjen. (Minus mormor som åkt på influensan och minus svärbror med familj som bor en bit bort.) Idag har det med andra ord varit fullt rulle här hemma och det var två nöjda killar som somnade för en stund sedan. Mini fattar verkligen att det är hans kalas och att han har fyllt år nu och har varit glad och peppad i flera dagar. Micro är inte där ännu att han fattar men vem tackar nej till presenter? Egentligen borde vi kanske haft ett renodlat barnkalas för mini också men skjuter gärna på det så länge det går. 🙈


Tårtan blev en chokladbollstårta. Även om killarna faktiskt åt hela sin bit är det nog inget jag gör igen….


För gott?


Micromannen alltså. Sedan han skippade att sova på dagen i onsdags tog han nog något inre beslut. Han vägrade nämligen att sova i torsdags också när vi hade barnvakt och fredag-söndag har vi inte ens försökt. Alltså har han inte sovit på dagen på fem dagar. Utan problem! Coolt. Han vill helt enkelt inte. Tror att han vill vara vaken som storebror… Han håller ut bra och att han somnar för kvällen redan vid 19 gör absolut ingenting. Idag sov båda killarna 19.19, drömmen ju. 

Imorgon är det förskola igen. Får se hur det går då. Vet faktiskt inte alls. Antingen följer han rutinen där och sover snällt eller så vill han inte. Han får bestämma… Spännande! Tänk om han slutar sova för dagen redan?!


Årets första 


I torsdags sov killarna hos farmor och farfar och jag och mannen fick partid. Vi sov på Falkenberg strandbad. (Som vanligt när de har erbjudande om billig övernattning vette rummet mot parkeringen. Eftersom vi typ bara bokar när det är prisvärt får vi alltid trista rum. Förstår varför men nååååågon gång hade det varit roligt att få havsutsikt på köpet och inte betala för att bli uppgraderad.) Men ändå – värdefullt med tid för oss men jag var inte roligaste sällskapet. Somnade typ 10 minuter in i vår serie. 🙈 Jaja…

Var förberedd på att Minimannen skulle bli ledsen när han skulle sova. De senaste gångerna vi sovit borta har han sagt att han vill åka hem och blivit ledsen. Det har gått över och han har somnat men han säger att han vill sova hemma. Senast när vi sov hos mormor. Trots att jag ar med. I torsdags hade läppen börjat darra lite på honom men farmor började prata om något neutralt och sedan somnade han utan gråt. Skönt. Jag vill att han ska vilja sova borta för att han vill. Inte bara när han ”måste” då jag och mannen är borta utan vanliga kvällar också. Mysigt att han är hemnakär ändå. 


Min lille krigare


Någon, jag säger inte vem, vägrade sova på dagen idag. Mannen försökte i en och en halv timme innan han gav upp. Och vår lilla snart-2-åring var hur pigg och speedad som helst. Höll igång och kämpade på. Strax innan 19 blev det dock rejält tungt men han ville ändå inte ge upp. Fast tillslut gick det inte att hålla ögonen öppna längre. Skruttis….

Jag minns samma period med Mini. När Micro var nyfödd. Hur jag kämpade med att få honom att sova på dagen. Att han inte ville men behövde. Att jag höll på och höll på. Och så somnade han lite sent och vi fick väcka honom och då var han gnällig. Och fick han sova för länge tog nattningen evigheter. Hela våren var ett evigt kämpande. Men sen… Vi tog bort dagvilan helt på sommaren när han var 2,5 och då fick vi kämpa för att hålla honom vaken istället. Somnade han till i bara 5-15 minuter var det kört och nattningen kunde hålla på till 22. Eller så kunde han somna vid middagen. För tidigt för natten. Sådär att han vaknade efter en timme när det var kväll och var pigg. Pjuh. Minns det som igår. Men när det väl var gjort och dagvilan inte behövdes blev läggningarna en njutning och är det fortfarande. Läsa och så somnar han fort. 

Snart är vi nog i mellanmjölkslandet med Micro också. Behöver egentligen sova lite men vill inte. Och vi måste hitta något som funkar. Så att han orkar med dagen men ändå somnar i okej tid på kvällen. Innan vi kan ta bort dagvilan. Kärt bekymmer.