Tar för sig

Allt som mini gör vill Micro också göra. Allt som mini säger härmar Micro. Det som mini leker med vill Micro också leka med. Det är inte lätt att vara lillebror. Eller storebror. Den ena får lära den andra och blir alltid avbruten. Den andra får lära sig att ta för sig och hänga på. Tacksamt nog blir de bätte och bättre på att leka, kompromissa och turas om. Som när vi handlade en snabbis i söndags och mini satte sig i korgen så att Micro (vääääldigt nöjd och stolt) fick dra istället för tvärt om. 

Det känns mer än fint att de har varandra. När vi frågar mini vem som är han bästa vän svarar han Micro utan att tveka. (När vi frågar Micro samma sak säger han sitt eget namn….) 😍

Från ingenstans

Varken jag eller mannen har någonsin i vårt vuxna liv blivit magsjuka/kräksjuka bara sådär. (Alltså. Jag har blivit det två gånger – av barnen och mannen en gång. Annars. Aldrig) Men i måndags natt blev mannen det från ingenstans. Ändå rätt milt. Det gick över på bara några timmar även om han varit trött och har haft bakiskänslor.

På vår förskola ville gärna att barnen stannar hemma om det går magsjuka i familjen och eftersom kräk är min värsta fobi var det självklart för mig att göra just det även om jag inte tror att alla är så snälla. 😬 Trodde att jag kunde vabba men se det gick inte så jag fick ta föräldradagar. Nu har det gått 48 timmar och vi andra är fortfarande friska och så här i efterhand kan jag väl känna att jag var lite väl nojig. Han hade en egen toalett och eftersom han är vuxen kan han sköta sig själv 😂 Vi har haft två pyjamasdagar och det har varit riktigt mysigt att ingen har haft feber som brukligt när vi ”vabbar”. 

Men ja. Min fobi är magsjuka/kräk eller snarare oron för den. Inte för egen del. Eller mannens även om han helst får hålla sig frisk…Utan oron är för att killarna ska kräkas. När det händer vet jag att jag fixar det men jag går på riktigt runt och oroar mig varje dag, 365 dagar om året. Såååååå onödigt!! Ofta kan jag slå bort oron och tankarna direkt men det är så trist att de ändå stjäl några minuter varje dag. November-mars känns lite extra jobbiga eftersom det är säsong då. Jag oroar mig mest för att killarna ska kräkas ner sängen, soffan eller någon matta. För det där oväntade som jag inte kan kontrollera. Jag vet ju att vi löser det och städar och sanerar men oroar mig gör jag ändå. Knäppt, jag vet men känner ändå att jag blivit ”bättre”. Det är ju inte superkul om det sker en blöjolycka heller men det oroar jag mig inte alls för. Och jag går inte runt och oroar mig i förväg för nästa feberomgång. I december klev mini i hundbajs två gånger inom några dagar och fastän det verkligen är suuuuperäckligt att rengöra är det ingen fobi. Lite kräks är inte heller farligt och mitt mål är att jag ska ha blivit van och o-orolig inom några år. Kul kommer det aldrig att vara men jag skulle önska att jag inte lägger tid på att tänka på det i onödan. Alla har en svaghet, detta är min…

Än så länge

Efter middagen brukar vi varva ner i soffan med Netflix eller Barnkanalen. Och än så länge är jag mysfavoriten. Micro vill alltid alltid ”muysa mamma”. Mini också.  Tar tacksamt emot och myser gärna med båda två men bland kan mini föredra sin pappa och vi försöker jämna ut det. Hur som helst. Jag njuter så länge jag får mysa, för eftersom tiden går så läskigt fort är de snart tonåringar som tycker att jag är det mest pinsamma som finns. Hehe. 

Det är kalaaaaas

Eftersom killarna fyller år med bara 9 dagars mellanrum blev det självklart att ha ett gemensamt kalas med familjen. (Minus mormor som åkt på influensan och minus svärbror med familj som bor en bit bort.) Idag har det med andra ord varit fullt rulle här hemma och det var två nöjda killar som somnade för en stund sedan. Mini fattar verkligen att det är hans kalas och att han har fyllt år nu och har varit glad och peppad i flera dagar. Micro är inte där ännu att han fattar men vem tackar nej till presenter? Egentligen borde vi kanske haft ett renodlat barnkalas för mini också men skjuter gärna på det så länge det går. 🙈

Tårtan blev en chokladbollstårta. Även om killarna faktiskt åt hela sin bit är det nog inget jag gör igen….

För gott?

Micromannen alltså. Sedan han skippade att sova på dagen i onsdags tog han nog något inre beslut. Han vägrade nämligen att sova i torsdags också när vi hade barnvakt och fredag-söndag har vi inte ens försökt. Alltså har han inte sovit på dagen på fem dagar. Utan problem! Coolt. Han vill helt enkelt inte. Tror att han vill vara vaken som storebror… Han håller ut bra och att han somnar för kvällen redan vid 19 gör absolut ingenting. Idag sov båda killarna 19.19, drömmen ju. 

Imorgon är det förskola igen. Får se hur det går då. Vet faktiskt inte alls. Antingen följer han rutinen där och sover snällt eller så vill han inte. Han får bestämma… Spännande! Tänk om han slutar sova för dagen redan?!

Årets första

I torsdags sov killarna hos farmor och farfar och jag och mannen fick partid. Vi sov på Falkenberg strandbad. (Som vanligt när de har erbjudande om billig övernattning vette rummet mot parkeringen. Eftersom vi typ bara bokar när det är prisvärt får vi alltid trista rum. Förstår varför men nååååågon gång hade det varit roligt att få havsutsikt på köpet och inte betala för att bli uppgraderad.) Men ändå – värdefullt med tid för oss men jag var inte roligaste sällskapet. Somnade typ 10 minuter in i vår serie. 🙈 Jaja…

Var förberedd på att Minimannen skulle bli ledsen när han skulle sova. De senaste gångerna vi sovit borta har han sagt att han vill åka hem och blivit ledsen. Det har gått över och han har somnat men han säger att han vill sova hemma. Senast när vi sov hos mormor. Trots att jag ar med. I torsdags hade läppen börjat darra lite på honom men farmor började prata om något neutralt och sedan somnade han utan gråt. Skönt. Jag vill att han ska vilja sova borta för att han vill. Inte bara när han ”måste” då jag och mannen är borta utan vanliga kvällar också. Mysigt att han är hemnakär ändå. 

Min lille krigare

Någon, jag säger inte vem, vägrade sova på dagen idag. Mannen försökte i en och en halv timme innan han gav upp. Och vår lilla snart-2-åring var hur pigg och speedad som helst. Höll igång och kämpade på. Strax innan 19 blev det dock rejält tungt men han ville ändå inte ge upp. Fast tillslut gick det inte att hålla ögonen öppna längre. Skruttis….

Jag minns samma period med Mini. När Micro var nyfödd. Hur jag kämpade med att få honom att sova på dagen. Att han inte ville men behövde. Att jag höll på och höll på. Och så somnade han lite sent och vi fick väcka honom och då var han gnällig. Och fick han sova för länge tog nattningen evigheter. Hela våren var ett evigt kämpande. Men sen… Vi tog bort dagvilan helt på sommaren när han var 2,5 och då fick vi kämpa för att hålla honom vaken istället. Somnade han till i bara 5-15 minuter var det kört och nattningen kunde hålla på till 22. Eller så kunde han somna vid middagen. För tidigt för natten. Sådär att han vaknade efter en timme när det var kväll och var pigg. Pjuh. Minns det som igår. Men när det väl var gjort och dagvilan inte behövdes blev läggningarna en njutning och är det fortfarande. Läsa och så somnar han fort. 

Snart är vi nog i mellanmjölkslandet med Micro också. Behöver egentligen sova lite men vill inte. Och vi måste hitta något som funkar. Så att han orkar med dagen men ändå somnar i okej tid på kvällen. Innan vi kan ta bort dagvilan. Kärt bekymmer.  

Bättre och bättre

Wow. Wow wow wow. Nu under jullovet märks det så extremt tydligt. Vi har klarat av ”den värsta biten”. Från och med nu blir det lättare att vara förälder. Men förstå mig rätt nu. Det kommer bli trots och utbrott och tjafs och gräl och tonår och annat jox. Det är inte lätt att vara förälder ändå. Men från och med nu har vi två BARN här hemma. Två killar som kan leka tillsammans och klara sig mer själva. Visst bråkar de fortfarande men det är ändå annorlunda. Jättestor skillnad mot förut. Vi behöver inte vara med och aktiva hela tiden. Vi behöver inte hålla koll jämnt. De klarar sig långa stunder. Nu är vi alltid i närheten ändå och vi håller koll men ändå på ett lugnare sätt. Ni som vet, ni vet.

För mig har jag upplevt tre stora steg hos barnen. Först när de går från spädis till bebis. Sedan när de börjar gå. Och sedan runt 2 år då mycket faller på plats och bara blir enklare helt enkelt. Det var tydligt med Mini och det är tydligt med Micro nu. Han förstår allt. Kan kommunicera. Har en vilja. Klarar mycket själv. De leker ihop. De samspelar. De pratar. De har kul. Det är faaaaantastiskt och jag känner mig så glad. Nu ska vi fortsätta uppfostra dem och finnas där för dem och stötta dem och jag ser fram emot allting. Och det känns rätt så skönt att kunna göra lite mer egna saker hemma när de är vakna. Träna. Pyssla. Se på skidor. Städa. Plocka. Allt som har fått vänta tills de somnat. Då man gör allt man inte hinner. Jag kommer fortfarande att fokusera på barnen när de är vakna, men bara att ha kommit över den här nya puckeln är en stor lättnad. Det finns mer utrymme. Svårt att förklara men jag vet vad jag menar. 😊

Två dagar in

Och så var det nytt år. Jag hade inget emot 2016, det var ett helt okej år för mig. Stabilt och inga större svackor. 2017 får gärna fortsätta i samma stil. Alltså mycket vardags- och familjeliv med lite resor och utflykter. Det räcker så för mig. Tråkigt kanske men jag är ganska Svensson. 😋

Vi inledde nyårsafton med att åka hem från mamma/mormor och ge oss ut i skogen på korvgrillning med grannarna. Lite mulet men himla trevligt och kanske något att göra till tradition? När det började mörkna begav vi oss till min syster/moster där vi sov över. Det är typ sjunde nyåret vi firar ihop och vi börjar få in rutin på kvällen. Massa mat och godis som vanligt. Huvudrätten var plankstek, något jag aldrig ätit innan och det var ju riktigtriktigt gott. Mums! Killarna röjde så att de var helt svettiga och höll igång till typ 22 innan tröttheten tog över. Igår var vi sega och slappade hemma med mycket soffhäng. Gött ändå att inte vara bakis utan bara trött. 

Idag började jag jobba medan övriga såsar vidare hemma veckan ut. Hade gärna varit ledig jag också men samtidigt är det gött med lite rutin igen. Ta tag i livet precis som alla andra efter nyår. Hade planerat att springa hem från jobbet idag och sedan springa dit imorgon bitti. Men så hade jag missat att packa med skor – snopet. Blev en promenad istället. Nu ligger jag i soffan med måndagshuvudvärk/migrän. Helkonstigt. Men har ofta ont i huvudet på måndagar trots att jag inte har jobbångest på söndagen. Jaja. 

Mitt flickrum

Idag var jag på bio med Minimannen för första gången i hans snart 4-åriga liv. Vi såg hitta Doris och förutom en läskig del med en jättebläckfisk gillade han den. Styrde in honom på den framför bamsefulndn som jag inte var sugen på, hehe. När han hade väl bestämt sig såg vi hitta Nemo som uppladdning igår kväll. Jag gillar animerade filmer och har inget emot att se med barnen, både gamla och nya filmer. (Såg för övrigt att Bilar 3 har premiär i september och den ska vi definitivt se alla fyra!) Kul med bio och mysigt med en dejt bara jag och J. Han gav tummen upp. 

Under tiden vi var iväg passade mormor Micromannen (morfar reser). Jag och killarna stannar över natten så nu ligger jag i mitt gamla flickrum bredvid mini. Nostalgi…. Mannen är hemma och jobbar ostört. Han har kört iväg ett lass till tippen och second hand och varit två vändor på Ikea. Micro ska få en riktig säng istället för madrass på golvet och så byter vi ut den skrangliga, billiga garderoben som förra ägarna lämnade kvar. Gött för honom att få fokusera helt och inte bli avbruten. 

Är inne i en riktig boarfas just nu. Fixar med tavelvägg i vårt sovrum, och sedan ska jag göra om graffititavlorna vid matplatsen också. Efter det är det fotona i soffhörnan som ska bytas ut och bli fler. Från svartvitt till färg. Förutom att vi fixar i Micros rum har vi organiserat om inne i klädkammaren också och sedan vill jag ändra i minis rum . Pjuh. En sak i taget…