Kategoriarkiv: Jack 2-3 år

För tidigt

  

Lätt att vara efterklok. Idag var jag nog lite för snabb på att friskförklara mig och körde på lite för hårt. Eller….inte för hårt, men för mycket. Helt frisk är jag ju inte. Jag har snuva, hosta och ont i halsen fortfarande, men febern är borta. Alltså är jag ”bara” vanligt förkyld. Och nu är det snö ute och J har börjat älska snö. Vill vara ute läääänge och inte gå in. Så vi var ute. (Mannen känner sig också lite förkylningskrasslig och tog hand om Micro i vagnen.) 

Jag och mini åkte pulka, åkte på rumpan, pulsade i snö och hängde på en lekplats. Kul att se honom så glad men jag vet inte om jag gjorde mig själv en otjänst? Efter att ha varit inomhus sedan i onsdags var det superskönt med frisk luft och att komma ut, men i början kvällen kände jag mig lite darrig och skakig. Var nog inte så frisk som jag trodde. Det har gett med sig nu men det blir lugnare liv imorgon ändå. 

   

Annonser

Det känns rätt

  

Jag försöker att inte skriva för mycket privat-privat om mini-mannen och hans utveckling eftersom han är lite äldre och en egen person, men jag delar med mig av glimtar så gott jag kan så länge det är just små glimtar som känns okej att dela. Sånt som han inte skäms för om hundra år utan kan stå för och gilla. Samtidigt vill jag vara öppen och ärlig och inte bara skriva positivt utan även om sånt som kanske inte är tipp-topp eftersom det är så livet är. Jag balanserar hela tiden och delar nog ibland för mycket för att sedan dela nästan ingenting. 

Här kommer ändå ett mer personligt (men positivt) inlägg om något som jag ändå varit inne på tidigare och varit ganska öppen med eftersom det är ett viktigt ämne. Alla barn kan inte vara först med allt och bäst på allt tidigt och när man jämför (och det gör man ju) så ligger vissa barn i lä även om det blir vuxna människor av dem också… Mini är inte snabbast. Inte alls. Och han har alltid varit tyst och lugn och inte pratat mycket. Han är helt enkelt lite sen i sin språkutveckling. I våras hade vi en första kontakt med en logoped och efter två möten bestämdes att han skulle utredas ytterligare för att se om han har någon diagnos (tänk autism/adhd). Vid en sådan utredning kopplas ett team med logoped, psykolog och läkare in och det görs intervjuer både i förskola och hemma av vad jag förstått. Sedan i våras har det dock hänt extremt mycket med Minis språk. Han pratar fortfarande inte lika mycket eller ”bra” som andra barn i samma ålder. Men han pratar nu och språket utvecklas heeeela tiden, både uttalet och hur han använder det. Det dyker upp nya ord varje dag och han är som en liten svamp. Han är verkligen en annan person och att han skulle ha en diagnos känns….inte aktuellt. I våras precis när vi skulle till logopeden första gången blev jag orolig men nu känns det avlägset. I våras använde han bara lite stavelser men nu är det två-tre-fyra-fem-ords-meningar och det blir  stadigt mer nyanserat. Han tar helt enkelt språkutvecklingen i Jack-takt och jag älskar honom för det.

Hur som helst. Den djupare utredningen har haft en väntetid på 9-10 månader och vi har bara fått höra ”efter årsskiftet” någon gång. Och nu är det nytt år… Samtidigt som vi njuter av alla språkliga framsteg har vi både tänkt att det är onödigt med en utredning men också att det är lika bra att göra den nu när vi ändå väntat så länge och för att utesluta något annat. Dessutom har tre uppföljningsmöten med logopeden blivit inställda på grund av att mini varit sjuk eller att hon vabbat så allt har varit lite diffust. Men det har krupit närmare….

Så igår ringde en psykolog för att kolla läget och jag berättade som det var. Att språket har lossat, att det bara går framåt och att det är många som kommenterar det, typ alla. Hon tyckte att det var roligt/skönt att höra och undrade om vi fortfarande ville göra en utredning i och med att det är en rätt stor process att dra igång. Och jag kände att NEJ, vi behöver inte det. Mini får utvecklas i lugn och ro i sin takt. Och det känns sååååå skönt och kul att slippa detta stora. Heja Mini!


Masai-rea

Det finns bara en rea jag alltid ser till att gå på och det är Masais. Den är riktigt bra. ALLA plagg är nedsatta med 20, 30, 40 eller 50%. Rabatten syns med färgade ploppar på prislappen och jag siktar alltid in mig på antingen röd (50%) eller gul plopp (40%) och struntar i resten.  Idag blev det tre plagg. En tight kjol som går precis över knät. Ett par grenhängarbyxor med lite kortare benlängd och en stickad tröja. Köpte en tröja i exakt samma, mjuka material förra året som jag använder ofta så den var given. Försöker köpa alla färger utom svart när det gäller  överdelar men idag failade jag på den biten. Hehe.

Eftersom mannen började jobba idag fick killarna följa med när morsan (och svärmor) skulle shoppa. Tim låg i vagnen och somnade efter en stund. Jack fick till sin stora lycka min mobil med youtube. Han får aldrig klicka runt där annars men vid speciella tillfällen som reashopping är det tillåtet. Han satt som ett ljus och klagade inte ett knyst. Hade säkert kunnat sitta ännu längre om det krävts. Både personal och kunder kommenterade vilja snälla och lugna barn jag hade. Mini var verkligen en dröm att ha med och så länge Micro är i vagnen är han okej (det är när han släpps lös som han är jobbig, hehe). Kul med beröm och partisk som jag är måste jag säga att det var välförtjänt. Duktiga killar!


Vad gör man inte?

   
Om ni läst här ett tag så vet ni att vi ”samlar” på egentagna bilder av graffiti från världens alla hörn som vi har på en fotovägg hemma. (Fast fotoväggen är full och måste göras om men nya bilder är ändå välkomna.) Mannen läste i tidningen om en stor Star Wars-målning i Trollhättan så idag blev det en road-trip för att undersöka hur den såg ut. Varken jag eller mannen är Star Wars-fans men såg det som en kul utflykt. Nu i efterhand är jag väl inte så värst imponerad. Det fanns vissa snygga delar men ingen blev en stor favorit hos någon av oss, men som sagt, det blev en utflykt av det. 

 
I Trollhättan var det riktigt iskallt, speciellt i vinden, så vi ville inte vara ute mer än nödvändigt. Vi hängde lite på ett köpcenter och så blev det lunch på mcd. Mini är liten i maten och har väldigt bestämda åsikter om vad han kan tänka sig att äta. Jag förstår inte hur han orkar och hur han kan växa på så lite som han får i sig men vi försöker ta det med ro och är glada att han äter det lilla han gör. Hur som helst. På mcd äter Mini väldigt mycket för att vara honom och därför ser vi till att äta sunk-mat där regelbundet eftersom vi resonerar som så att all mat är bra mat. Han kan klämma ett happy meal med pommes och nuggets/naturell hamburgare och det motsvarar minst lunch och middag en vanlig dag. (Morötter/äpple vägrar han….) Micro får vänta lite på sin mcd-premiär men det går ingen nöd på honom. Han äter bra mycket ner än sin storebror…

  


En fin tradition

   

(Nostalgi att storebror hade exakt samma body och exakt samma hängslebyxor på nyårsafton för två år sedan….)

Att vi skulle fira nyår med min syster=moster var självklart. Vi har firat ihop i fem-sex år nu och det har blivit en outtalad tradition. Frågan i år var bara vart vi skulle fira. Vi har faktiskt kört vartannat år hittills men borde egentligen alltid vara hos henne eftersom hennes lägenhet har grym utsikt… Men så är det ju lättare att vara hemma hos oss eftersom vi har barn som ska nattas. Hur som helst kom vi fram till att vara hos henne och istället för att först lägga killarna och sedan väcka dem för att åka hem bestämde vi oss för att sova över allihop. (Jösses vad mycket grejer man måste ha med sig!!!)

 

Mini är faktiskt lätt och smidig att ha med sig nu för tiden. Han kan äta själv, leka själv och är nöjd med att se på tv. Och så är han riktigt rolig också. Micro är förstås rätt rolig han med, men inte alls självgående. Han skulle pilla på allt så man fick passa hela tiden. Och just nu är han inte nöjd. Inte nöjd när vi tar bort honom från något förbjudet. Inte nöjd när han och mini bråkar. Inte nöjd själv på golvet utan vill till i famnen. Inte nöjd i famnen. Inte nöjd i matstolen…  Vi tog faktiskt fram resesängen och ställde den i vardagsrummet ett tag men det var såklart inte heller till belåtenhet för lilla herr’n. Tur att han varvar gnäll med solskensstunder där han är underbar.

  
 

Syrran hade verkligen ansträngt sig och bjöd på lyxig 3-rätters och som vanligt på nyår blev vi proppmätta. Ändå blir jag lite hungrig när jag ser bilderna. (Den obligatoriska nyårs-Oxfilén ser nästan läskigt rosa ut på bilden. Det var den inte…) 

Micro somnade sin vanliga tid men inte Mini. Inte alls. Nejdå. Han var tokpigg. Och glad. Vi försökte tappert flera gånger men det var omöjligt. Det hade varit skönt med lite lugn vuxentid i väntan på det nya året men samtidigt var han skitrolig och spexig och bjöd på många skratt så jag tänker ändå tillbaka på kvällen med ett leende. Mini råkade somna i bilen igår och fick sova ett tag och så fick han godis rätt sent så jag fattar varför han höll igång nästan hela vägen till 2016. 23.18 kastade han in handduken, rekord för honom. När det blev 2016 och smällandet började sov han dock som en död. Men då vaknade Micro och fick se alla raketer. Så speciellt barnfritt blev det inte men det har ju sin charm det också. 

Hej 2016, låt oss se vad som erbjuds….

 
   
   


Det finaste

  
Alltså, de här två 😍 Hjärtat gör en volt (miiiiinst en) varje dag. Behöver bara tänka på dem för att bli alldeles varm och mjuk. Mina lyckopiller som samtidigt kommer att ge mig gråa hår. Jodå, visst bråkar de en hel del och värre kommer det att bli. Men det finns kärlek också. Syskonkärlek. Och jag är så glad att de har varandra. Alltid. Jag hoppas och tror att de blir kompisar, att de kommer att ha kul ihop och hitta på hyss. Upptäcka världen och prova gränser. Det blir fint det…


Evighetsgöra

  

När jag ändå är inne på att rensa…. Alltså. Jag gillar när var sak har sin plats och det är undanplockat. Och därför kliar det i hela mig typ varje dag hemma eftersom det är grejer överallt när man har barn. Men det är som det ska vara. Vi (jag) plockar undan varje kväll men på några minuter är allt framdraget varje morgon. Som det ska vara. Jag börjar faktiskt vänja mig lite vid stöket och inser att det har sin charm det också och att stök är positivt eftersom det betyder lek. 

Det är lite roligt att mannen och jag har olika synpunkter på hur ett städat hem ser ut. Jag vill som sagt ha det undanplockat. Hatar när saker ligger framme. Om vi har viktiga papper på bordet känns det bättre för mig när allt ligger i en hög i hörnet än när allt är utspritt. Typ. Mannen bryr sig inte ett smack om sånt och är rätt bra på att strö saker omkring sig så jag känner ofta att jag plockar för fyra personer. Just nu har jag gett upp lite och accepterat att vi har det ”hemtrevligt” stökigt men jag försöker i alla fall lägga det vi har framme snyggt och rakt så att det inte ser ditslängt ut.  Mannen bryr sig alltså inte så mycket om alla saker men däremot är han väldigt känslig för damm och smuts. Han kan inte dammsuga på fem minuter utan det tar en timme. Minst. Han dammsuger ÖVERALLT så att han blir svettig och strippar av sig kläderna till boxershortsen. Haha. Jag dammsuger hellre ganska snabbt varje vecka än i evigheter var tredje. Är inte så känslig för lite ludd eller grus men det är klart att jag tar handdammsugaren för det värsta. Om mannen ska röja undan i köket gör han tokrent i alla vinklar och vrår men lämnar saker på köksbänken. Jag plockar undan från bänken och lämnar  vinklarna och vrårna. Hahaha! Vi möts väl i mitten där någonstans.