Stora mannen och mini-mannen

Om jag inte redan var kär i R hade jag garanterat blivit det av att se honom med J. Men om jag inte varit kär i honom från början och han i mig hade vi inte haft J alls så det är en omöjlig kombination, men ja, ni fattar….

Som han ser på J. Kramar, pussar och myser med honom. Leker med honom. Tar hand om honom. Min man har blivit så mycket mjukare och manligare sedan han blev pappa. Ännu mer nu när han är pappaledig. För mig tog det 2-3 månader att landa i det nya livet som mamma men för R var allting självklart direkt. J avgudar R också, det är inte svårt att se kärleken mellan mina pojkar. Han är nog nästan mer pappig än mammig även om det är ganska jämnt skägg mellan oss.

Jag hade mina mammor från mammagruppen som jag träffade och R har haft lite pappadejter med en av papporna nu också. Har jag skrivit det? Kul hur som helst att de också funkar ihop och umgås. På söndag har vi lekdejt allihopa, ska bli kul!

Att leva med en italienare del 2

Vår lille mini-man börjar bli riktigt duktig på att gå. Han har liksom hittat sin jämnvikt och behöver inte hålla ut armarna för att hålla balansen (så mycket) längre. Idag har han gått runt mycket mer mest bara för att stå och gå. Och det är fortfarande så himla sött. Så sött att jag både får hål i tänderna och dör söthetsdöden. Typ.

Men gnälleriet…. I perioder under både kvällen och dagen är han skitjobbig. Idag var vi och köpte en cykelsits åt honom på XXL efter att jag kommit hem. Först började han skrika för att han inte ville sitta i vagnen. Sen började han skrika när han inte fick pilla med det han ville. Och med skrika menar jag gallskrika. Phu.

Väl hemma ville han som vanligt smaka på min kvällsmat. Hade honom i knät och han gapade och åt jättefint. När jag drack mjölk ville han ha det också. Han tog en klunk och silade ut allting på både sig själv och mig. Då lyfte jag ner honom på golvet och sa att man inte leker med maten eller spottar ut mjölk. Ojojojojoj som han skrek och grät. Resten av min måltid var inte direkt en njutning. Men han måste lära sig.

Som sagt, vi kallar honom vår lilla italienare…

Den perfekta pappan

Jag tycker såklart att R är den perfekta pappan alla kategorier men det är faktiskt inte honom inlägget ska handla om. Nej, det är så här:

Igår fick mannen besök av en kompis. Han har träffat Jack 3-4 gånger och jag måste nästan säga att av ALLA som har träffat Jack utmärker han sig mest. På ett väldigt positivt sätt. Hur han pratar med honom, kollar på honom, rör honom, fotar honom och helt enkelt bara gillar vårt lilla liv. Blir alldeles varm i hjärtat och känner i hela kroppen vilken fantastisk pappa han själv skulle kunna bli.

Men han är inte pappa och det är så synd och så onödigt och lite sorgligt. Han är 40+ och även om han träffar tjejer blir det sällan långvarigt. Varje gång han varit här lämnar hans besök en klump i magen hos mig.

Som kvinna är det på något sätt mer accepterat och vanligt att uttalat vilja ha barn, att känna suget från livmodern (även om jag aldrig gjorde det) och att längta efter en bebis. Men som man? Att vilja bli pappa är kanske inget man talar högt om, inget man slänger ur sig hur som helst och inget man gärna vill erkänna. Nu vet jag inte hur just Rs kompis känner men allmänt är det lite så. Modersinstinkt finns på något sätt inbyggt från födseln men det är inte alla män som har en fadersinstinkt innan de själva blivit pappor. Men han har det…

Jag vill egentligen att alla som vill ska få förmånen att bli föräldrar. Rs kompis får mig att fundera varje gång, hur känner han egentligen? Knasig jag är va? Vissa är ju fullt nöjda att leva som ungkarlar och ungmöer hela livet. Men han är så gullig med Jack att det är helt sjukt….

Den bästa pappan och den bästa sonen!

Bra och anus med dagen

Suuuuuuuck! Idag blev jag lite uppgiven och arg på jobbet, och det var dagens anus. Jag ska ju alldeles snart få ett ”nytt” kontor. Rummet börjar så sakteliga ta form. Jag har ärvt hyllor och skåp från Östra. Hyllorna är numera uppsatta och jag har börjat flytta dit lite grejer från gamla kontoret. Helst hade jag velat ha bara vita möbler, men trots att det jag ärvde är i någon ekfanerig-färg blev det ändå helt okej. Det är liksom en bra känsla i rummet, det är mysigt. Jag hade såklart gärna fått sprillans nya möbler helt och hållet men de pengarna finns inte på SU. Jag får nya skrivbord som är höj- och sänkbara och tackar för det. (Mitt skrivbord, plus en extra arbetsplats för kollegor som kommer över och jobbar.)

Idag var dagen jag väntat på. Skrivborden skulle levereras och det skulle verkligen börja känns riktigt nära en definitiv flytt. (Sen är det bara belysning, micro, skrivare och kylskåp kvar.) Här har jag gått och räknat ner. Först veckor och nu dagar till leverans. Fick veta i måndags att de skulle komma idag. Och så dyker de upp först efter 13… Och när de väl kom. Då är de bokfärgade!!! Jag hade beställt vita. Såklart. För att hålla rummet så ljust som möjligt. Här har jag gått och föreställt mig hur det ska bli och när borden har fel färg blev det bara – inte bra.

Vår administratör ”råkade” beställa fel. Råkade. När borden säkert kostar flera tusen. Hur kan man göra så? Och så undrade hon om det går bra ändå? Nej, då hade jag väl beställt bok från början?!?! Skiiiiit. Nu känns det med ens inte lika roligt längre. Ska ta tag i det imorgon, för jag tänker inte acceptera detta rakt av. Hoppas att det går att byta eller göra någon form av öppet köp. För bokfärgade bord kommer aldrig bli lika bra som vita och jag kommer alltid att önska att de var vita.

Det som ändå var bra med dagen är att fotoboken redan har kommit och den blev jättefin. (Men, buhu, upptäckte tre fel i den trots massa korrekturläsning….)

Har inte bara lagt in korten kronologiskt. Varje uppslag eller varje sida har ett tema. Ovan är nog faktiskt min favoritsida. Ett tag innan han fick kudde sov J upp och ner, hur som helst och överallt i sängen. Jag fotade några nätter för att fånga det. R tyckte jag var taskig som fotade med blixt. J vaknade inte och korten blev bra!

Månadssummeringarna gillar jag också. Det är lite större bilder och när jag läser texterna minns jag allt som om det var igår.

Jag har till och med dagens-outfit-sidor. Hehe.

Huvudpersonen himself gillar ju att se bilder på sig själv så han gick igång och pillade på sidorna och skrattade åt bilderna…

En natt på bortaplan

Igår hade mannen ”herrmiddag” så jag och mini-mannen blev vänligt men bestämt förpassade hemifrån. Nejdå… Jag frågade om han ville att vi skulle hålla oss undan och det ville han om det kändes okej för oss. Och det kunde vi ställa upp på.

Så vi drog hem till mina föräldrar a.k.a mormor och morfar. Jack var på ett alldeles fantastiskt strålande humör. Log och var glad. Härliga unge! Jag drog mig undan på övervåningen någon timme innan läggning och kom ner igen när han somnat. Sedan sov jag uppe och han nere med mormor och morfar. Det hade gått bra. Vid 02 vaknade han och var ledsen men blev nöjd när han fick sova mellan mina föräldrar resten av natten. Inga sura miner annars. Sköööönt att sova borta fungerar så bra.

Imorse var han lika glad. Tittade knappt på mig när jag kom ner utan flirtade järnet med mormor. Hon hade till och med fått några pussar och då är man helt klart godkänd. Hehe.

Kolla tårna. Och sömneufset. Och den busiga, glada uppsynen. Åhhhhh, lilla pyret.

Min natt var inte lika skön som i torsdags trots att jag fick sova ostört. Saknade mannen bredvid mig. Sover sämre utan honom. Saknade min kudde från tempur. Och saknade till och med mini-mannen en trappa ner. Knas. En tupplur i soffan förut gjorde susen. Återstår att se om jag kan somna ikväll.

Kass service

Idag åkte mannen till Blooms möbler för att klaga på den felaktiga luckan/lådan till skoskåpet. Om jag hade jobbat i butiken hade jag öppnat en ny förpackning och gett min man en riktig/rätt lucka från den och sedan tagit reklamationen direkt med leverantören senare. Vi hade ju inte gjort något fel och nöjda kunder är bra kunder. Det var inte vad som hände.

Nu ska en lucka beställas och skickas hem till oss eftersom det är så de jobbar. Tycker att det är dåligt av flera olika orsaker.
– Vi kan inte montera klart nu utan får vänta flera dagar.
– Vi får lägga tid och bränsle på att hämta ut luckan från vilket utlämningsställe den nu hamnar på.
– Vårt vardagsrum ser ut som skit under tiden. Delar, verktyg och en halvfärdig möbel. Går inte att städa undan. Extra kul med en ettåring i huset med långa armar. Not.

Fattar inte tankesättet. Vill de inte ha nöjda kunder? Varför ska jag handla där igen och inte på Ikea? Om något är fel med en Ikea-möbel (vilket det aldrig är) får man hjälp direkt. Suck. Dubbelsuck!

Nya pjucks

Idag fick jag hem ett par skor jag hade beställt. Aj löve them! Jag ”behövde” ett par rejäla kängliknande skor som är varma, bekväma och som man inte behöver vara rädd om. Framför allt det. Att kunna ha ett par slit-och-släng-skor som tål snö och slask. Jag hittade det perfekta paret – ett par crocs!

Crocs känns som ett big no-no eftersom de är för evigt förknippade med foppatoffeln. Men deras övriga skor är faktiskt helt okej, skulle lätt kunna tänka mig ett par sneakers också. Jag fick precis vad jag ville ha och som bonus är kängorna fjäderlätta och snuskigt sköna att ha på. Sen tycker jag att de är ursnygga. Faktiskt. Och priset – 599 – får också tummen upp.

(Kan tänka mig att Jack får den del crocs under sin uppväxt. Både den där toffeln, men också stövlar.)

Enkel tårta

Phu, kvällarna bara försvinner i ett nafs sen jag började jobba. Idag blir det inget avancerat inlägg utan jag tänkte bara dela med mig av receptet på tårtan vi hade i lördags.

Marängtårta med hallongrädde och chokladtryffel

Ingredienser (8 bitar):
2 färdiga marängbottnar
150 g mjölkchoklad
4 1/4 dl vispgrädde
250 g frysta, tinade hallon eller färska hallon (250 g frysta mostsvarar 5 dl färska)

Garnering:
1/2 l jordgubbar
2 dl färska hallon

Så här gör du:
Mjölkchokladtryffel: Hacka chokladen fint och lägg i en bunke. Koka upp 1/4 av grädden och häll över chokladen, låt stå ca 5 minuter.
Vispa eller mixa chokladtryffeln slät. Låt stå kallt i 3-4 timmar.
Hallongrädde: Vispa resten av grädden lätt. Blanda försiktigt ner hallonen i grädden.
Häll eller bre ut chokladtryffeln i ett jämnt lager på ena marängbottnen. Fördela 2/3 av hallongrädden på chokladtryffeln. Lägg på den andra marängbottnen och fördela resten av hallongrädden i ett jämnt lager ovanpå.
Toppa tårtan med jordgubbar och hallon.

Choklad. Maräng. Hallon. Kan det bli fel liksom? Jag sket i färska hallon och jordgubbar till toppingen. Tog halvtinade frysta hallon istället och det funkade minst lika bra. Den var jättelätt att göra. Svårare att skära i bitar, men den slank ner utan problem.

Begränsad inredning

Jag har aldrig trivts i kontoret jag har nu. Har aldrig försökt göra mig hemmastadd på riktigt. Det har hela tiden varit meningen att det bara ska vara temporärt. (Ändå har vi haft kontoret i 3 år….) Har hela tiden gått och väntat på att byta upp mig. Har tjatat på min chef, men tomma kontor är icke-existerande och det är många kockar inblandade. Jag jobbar ju på ett sjukhus och varje dag traskar jag runt i kulverten, jag är beroende att att kunna ta mig runt snabbt och smidigt till alla avdelningarna. Det nuvarande kontoret ligger i ett fristående hus utan förbindelse med kulvert, liksom i utkanten av sjukhustomten. För att komma till sjukhuset och kulverten måste jag gå en bit utomhus vilket suger när det regnar och är kallt. Dessutom är huset gammalt och rören likaså. Kranvattnet smakar peck.

Rummet är trist. Gamla, bruna möbler, klumpigt skrivbord, slitna väggar och sunkig golvmatta. Inte inspirerande alls. Jag köpte tavlor för länge sedan men har inte orkat hänga upp dem här. Sydde gardiner men inte ens det glada mönstret hjälpte. Det är inget mysigt rum helt enkelt.

Min ”riktiga” avdelning är utspridd på Sahlgrenska, Östra och Mölndal. Jag sitter själv på Mölndal men känner mig ändå inte ensam i mitt jobb. Jag får massa mänsklig kontakt genom möten, mail och telefonsamtal så mig går det ingen nöd på. Det är fullt upp. Men. I huset jag sitter nu är jag ensam, nästan mobbad. Alla andra tillhör samma avdelning. Det är tjänstemän och chefer. Ingen har gjort ett smack för att få mig att trivas. De inbjuder inte till samtal på lunchen. De har fredagsfika och hur svårt hade det varit att fråga om jag ville vara med? Jag hade tackat nej eftersom jag ofta är iväg men att de inte ens frågar känns pissigt. De säger knappt hej när man möts i korridoren liksom. Att jag var gravid var det typ 3 av kanske 20 som kommenterade, och det när jag var i vecka 35 eller nåt. Helt sjukt är vad det är. Vuxna människor? Det var länge sedan jag gav upp och nu skiter jag i dem. Jag hejar men försöker inte prata. Sitter hellre själv på riktigt än med massa folk som får mig att känna mig ensam om ni förstår vad jag menar.

Och nu. Nu snart händer det. Inför att jag skulle komma tillbaka efter mammaledigheten tog min chef tag i min kontorssituation. Kanske lite mer helhjärtat än innan och för att jag faktiskt var lite hård med att jag inte accepterar att sitta kvar längre. Jag sitter ändå själv och då ska det kännas bra för mig. Och nu finns det ett rum. Som ligger görbra. Mitt i smeten. Fick kolla på det och godkänna det i slutet av november. Då var det slitna väggar, stenålders lysrörslampor och dempimerande sliten och gräslig plastmatta. Men det hade potential. Det är helt fristående så jag blir själv, men det finns toalett i närheten. Rummet är stort. Det är gott om plats för två skrivbord. (För när kollegor kommer och jobbar hos mig). Och så finns det en extra hörna där man kan ha soffor/fåtöljer också. Jag hoppas hoppas hoppas hoppas att jag får eget kylskåp och micro i rummet. Annars har jag tillgång till ett lunchrum.

Egentligen är rummet låst men idag var det öppet. Smet in. Väggarna är vita! (Även om det ser grått ut på bilderna.) Golvet är fixat! Plastmattan kommer jag inte ifrån men den gråa färgen är sjukt mycket snyggare än den rödbruna som var innan. Elektrikern vill kolla hur vi ska möblera för att sätta belysningen rätt. Jag är superglad, detta känns underbart. Tänk vad ett rum kan göra.

Nu ska vår sekreterare beställa två vita skrivbord som är höj/sänkbara. De ska stå mitt emot varandra vid fönstret. Tyvärr tyvärr får jag inte beställa nya hyllor och skåp eftersom det blir för mycket pengar och vi inte fått det godkänt i budgeten. Det ska ju spaaaaras pengar. Jag får ärva gammalt från Östra och då blir det brunt. Ska se om västfastigheter som fixar allt med lokalerna kanske kan hjälpa mig att måla det vitt? Hoppas! Hyllor och sånt får vara vid väggen vid dörren. I hörnet blir det någon form av myshörna. Möbler till den får jag inte heller välja men känner ändå i hela kroppen att det blir bra.

Ska skaffa en spegel och en taburmajor. Hänga upp mina tavlor vid skrivbordet. Ha blommor i fönstret. Sy gardiner. Göra kontoret inbjudande och mysigt. Åhhhhh, detta har jag längtat efter!

Den första dagen

Jag överlevde (såklart) min första arbetsdag efter mammaledigheten.

Somnade i okej tid igår och sov hyfsat bra. Jack hamnade mellan oss vid fyra-snåret men R såg till att jag ändå fick space så det gick bättre än väntat att somna om. Var astrött när klockan ringde imorse, men det är man ju alltid så det var bara att masa sig upp. Skönt att göra morgontoalett och äta frukost ifred. Skulle gärna njutit längre, men jag vill inte gå upp tidigare för att såsa omkring, effektivt ska det vara! Jag ska gå fram och tillbaka till jobbet nu i början så imorse drog jag på mig Gore-tex-stället och traskade iväg. Musik i öronen och köööölsvart ute. Jag gillade det!

Väl på jobbet kunde jag konstatera att mycket sitter i ryggraden men att jag helt tappat finliret vilket inte är så konstigt. Tror och hoppas att jag kommer att komma in i allt innan månaden är över. Insåg också att det inte är samma sak att vara nyanställd som återvändande småbarnsmorsa. Det daltas inte så mycket med mig och inkörningsperioden är kort vilket jag inte har något emot. Schemat är lagt fram till slutet av februari och jag ska hålla flera utbildningar och vara med på möten angående ett projekt och grejer. Härligt att ha något att göra!

Vi (hela stora arbetsplatsen) har även nyligen bytt till Windows 8 och så var det nytt Office-paket också. Och dessutom har vi bytt från lotus mail till outlook. Gött som bara den att börja nu när alla byten är klara, lära känna de nya systemen och programmen direkt. Ägnade en bra stund åt att organisera inkorgen, skapa genvägar och favoriter och kommer att behöva lära mig att hitta på vår server igen. Bara att sitta vid ett tangentbord och skriva och skicka mail känns ovant men bekant. Sköj!

Missade att fika både på för- och eftermiddagen eftersom jag var så uppslukad av allting. Den missen gör jag inte om imorgon! Var lagom mossig i hjärnan när det var dags att gå hem. Fick den här bilden när jag packade ihop:

Fick genast lite bråttom hem. När jag klev innanför dörren fick jag världens leende och några pip från min lille goding, men när jag kramat honom började han åla på en gång och ville ner. Sen sket han i mig och klättrade på R istället. Det går alltså ingen nöd på honom utan mig. Det visste jag ju, men liiite gladare kunde han väl blivit när jag kom hem?