Etikettarkiv: gravid

Saknar det inte

Mina graviditeter måste räknas som rena drömmen för de flesta. Inget illamående. Ingen foglossning. Faktiskt har jag varit riktigt smidig i kroppen ända till slutet trots den stora magen. Har kunnat promenera i rask takt. Inga jobbiga förvärkar eller sammandragningar. Inga onda karatesparkar. Inga läckande bröst. Inga bristningar. Tyckte inte att kisseriet var jobbigt eftersom jag alltid springer på toa stup i kvarten i vanliga fall ändå. Dessutom blev vi ju gravida på första försöket både med J och med T!! Det enda jag råkade ut för – båda gångerna – var rejäl halsbränna. (Och med Micro var gravidhormonerna inte nådiga. Mådde inte bra inombords. Det var något som liksom skavde och det kändes obekvämt. Jag var gråtig, orolig, dämpad och kände inte igen mig själv.) Med Jack gick jag upp drygt 20 kg och med Tim lite mer än 10.

Hur som helst. Jag saknar inte graviditeterna ett enda dugg. Vet inte hur jag  ska uttrycka mig för att det inte ska låta fel för även om jag haft det oförskämt lätt kroppsligt kan jag inte påstå att jag njöt av varenda sekund som gravid. Det vore att ljuga. Jag var mest gravid för att det är det man är innan det kommer en bebis. Men jag gick verkligen inte runt och myste och svävade på moln och tyckte att allt var underbart hela tiden. Jo. Det är helt fantastiskt att man bakar en liten mini-människa i kroppen. Och ja. Det är ett mirakel och jag är såååå tacksam att jag har varit med om det. Två gånger dessutom. Det går inte att beskriva hur det känns när man känner buffar, sparkar eller hicka inifrån. Men. Jag tycker ändå inte att man verkligen måste älska att vara gravid och gå upp i graviditeten fullständigt. Vill man så får man såklart men alla vill ju inte det och jag gjorde inte det. Jag älskar resultatet av graviditeterna men själva graviditeten i sig, njeee….vet som sagt inte hur jag ska förklara…. Det finns många som skulle gett vad som helst för att bära ett barn. Men det handlar inte om att jag inte är tacksam, för det är jag, det handlar bara om att jag aldrig riktigt trivdes av att vara gravid. Eller trivdes gjorde jag. Men jag älskade det inte.  Nej. Jag trasslar bara in mig så jag slutar här….

Jag blir inte avundsjuk på andras graviditeter, jag blir mer glad för vad de ska få uppleva när den är slut. ❤️


Det bästa som kunde hända, men inte bra för mig

  
Jag är så glad, så glad och alldeles varm inombords. Min frisör är gravid och ska bli mamma. Hon och hennes man har kämpat och försökt länge och äntligen är det deras tur. Blödig som jag är nu för tiden blev jag alldeles tårögd när hon la upp en tidig ultraljudsbild på Instagram. Fast samtidigt som det är det bästa som kunde hända är det ju lite tråkigt för mig. Och mitt hår. Har gått till min frisör i typ 10 år och är alltid nöjd. Dessutom känns hon som en kompis. Men att någon annan får klippa mig några månader kan jag lätt ta. Som sagt. Så glad för deras skull! 

(I och för sig är jag inte den roligaste kunden längre, hehe. Gör inga avancerade eller utmanande grejer. Färgar inte, sparar ut håret och önskar att bebishåret växer ut fort. Förr fick min frisör färga och klippa som hon ville. Nu är jag lite snål och kan inte motivera kostnaden för färgning varannan månad när min egen färg är så pass snygg som den faktiskt är. Och så vill jag ha långt hår som kan sättas upp om jag och mannen någon gång gifter oss, höhö.)


Lika länge, alltid

  
Idag blir Micro-mannen 9 månader liten. Han har alltså funnits på utsidan av magen lika länge som han låg i den och jag var gravid. Bara 9 månader? Det känns som om han alltid funnits hos oss. Han var den sista pusselbiten för att göra familjen komplett och nu är han här och fyller sin självklara plats. Han är en rolig och cool liten prick men samtidigt som han är urgullig är han så j-la jobbig. Självklart älskar jag honom gränslöst. 


Första dagen på nya året

Den här 1 januari går nog inte till historien som en av de bättre i vår familj. Snarare tvärtom. Mini-mannens utbrott när han inte får som han vill och vi säger nej har återkommit i förnyad styrka. Igår hade han ett längre. Idag har han haft ett långt och två kortare episoder. Skriker och gråter och dreglar och snorar så att han knappt kan andas och är så arg så arg i hela sin lilla kropp. Asjobbigt är det. Vi pendlar mellan att låta honom vara och försöka trösta men inget av det funkar på en gång utan man får vänta ut attacken. Mellan utbrotten kan han vara världens goaste. Sån som man vill att han alltid ska vara. Läggningen idag ska vi inte prata om heller. Han somnade 21.58 och då var han illpigg ända tills han slocknade på några sekunder. Jag har skrivit det förut va – oh ljuva småbarnsliv!

Nu är i alla fall lillebror välkommen ut till livet utanför livmodern precis när som helst. Jag ser gärna att han kommer innan 15 januari men räknar med att gå över tiden denna gången också.

Gonatt på er!

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/764/74303847/files/2015/01/img_8813.png
Så jobbig och så göllig på en och samma gång.


Full rulle

Mannen är inne på tredje dygnet feber. Tempen ligger stadigt runt 38-38,5 och går bara ner med febernedsättande. Känns som om han varken blir bättre eller sämre. Imorgon om det inte vänder ska han kontakta vårdcentralen och se om de kan ta prover för att hitta vad som är fel för något måste det vara? Vill ha tillbaka min friska klippa. Han är trött på att vara sjuk, skrev jag det igår? Jag är också trött. Det är slitigt att ratta allt och jag beundrar återigen alla ensamstående som får ihop det. Hämta, lämna, laga mat, underhålla… Mannen hjälper till så gott han kan men det märks att han inte är på topp och har noll energi. Jag tror att det hade känts lättare för mig om jag inte varit så gravid och inte så hormonell som jag är. Idag har jag börjat få förvärkar eller sammandragningar eller vad det är. Magen spänner och blir stenhård så fort jag går. Typ. Konstigt att jag har klarat mig…

IMG_8369.JPG
Igår skallade jag och mini-mannen ihop. Han fick min tand i pannan. Det gjorde ont på mig så jag kan bara tänka hur ont det gjorde på honom. Det blev en bula 😥


Dö halsbränna, dö

Förra graviditeten var min jobbigaste ”biverkning” en envis och ihållande halsbränna mot slutet. Jag knaprade Novalucol tuggtabletter som godis. Räknade inte med att komma undan nu heller och det har jag inte gjort även om jag tycker att det fortfarande är lite tidigt. Jag har ju knappt kommit halvvägs…. De senaste veckorna har halsbrännan smugit dig på och lite då och då har jag fått trycka i mig en tablett. I helgen har det inte räckt med en utan jag har behövt både två och tre. Så nu har jag köpt något jag inte provade sist, nämligen Omeprazol. Tänker prova med 1 kapsel om dagen i några dagar och hoppas på att det hjälper. Den ska hjälpa i 24 timmar och det hade varit guld om den faktiskt gjorde det också.

IMG_7235-0.JPG


Vecka 21


Idag är jag i vecka 21 (20+1) och det är 138 dagar kvar till BF. (Som är 15 januari.)
Barnet är ca 18 cm mellan huvud och stjärt och kommer att väga 360 g vid veckans slut. Den första avföringen, mekonium, börjar bildas i tarmen och sinnesorganen utvecklas i rask takt. Bebisen rör sig fritt i fostervätskan men är fortfarande så outvecklad att den inte skulle överleva utanför livmodern.

Jag mår som vanligt bra men funderar på om det är foglossning på g? Det var likadant när jag var gravid med Jack vid den här tiden. Då var jag hos en sjukgymnast som konstaterade att det inte var foglossning utan mer att jag var öm vid svanskota och blygdben så jag hoppas på ett liknande scenario nu, för foglossning har jag såklart inte lust med :). Då gjorde det ont i svanskotan och blygdbenet när jag sett ner. Nu är det lite annorlunda. Det gör liksom ont ovanför blygdbenet, men ganska långt under naveln, svårt att förklara exakt ställe, men ljumskarna känner jag inget i. Det gör ont när jag lutar mig framåt och hugger som bara den om jag suttit en stund och sedan börjar röra på mig. Det var ganska illa i torsdags, inte då farligt igår och idag. Smärtan är där, men den tar inte över även om den påverkar lite. Jag försöker ha is i magen och hoppas att det är ligament eller muskler eller något som töjer sig och att det gör ont därför. Blir det värre får jag kolla upp det, men någon krämpa måste jag väl också få, det kan ju inte gå som på räls hela tiden. (Men är det foglossning får den helst bryta ut efter New York, för då måste jag ju kunna gå omkring!!)