Kategoriarkiv: Gravid med Jack

Saknar det inte

Mina graviditeter måste räknas som rena drömmen för de flesta. Inget illamående. Ingen foglossning. Faktiskt har jag varit riktigt smidig i kroppen ända till slutet trots den stora magen. Har kunnat promenera i rask takt. Inga jobbiga förvärkar eller sammandragningar. Inga onda karatesparkar. Inga läckande bröst. Inga bristningar. Tyckte inte att kisseriet var jobbigt eftersom jag alltid springer på toa stup i kvarten i vanliga fall ändå. Dessutom blev vi ju gravida på första försöket både med J och med T!! Det enda jag råkade ut för – båda gångerna – var rejäl halsbränna. (Och med Micro var gravidhormonerna inte nådiga. Mådde inte bra inombords. Det var något som liksom skavde och det kändes obekvämt. Jag var gråtig, orolig, dämpad och kände inte igen mig själv.) Med Jack gick jag upp drygt 20 kg och med Tim lite mer än 10.

Hur som helst. Jag saknar inte graviditeterna ett enda dugg. Vet inte hur jag  ska uttrycka mig för att det inte ska låta fel för även om jag haft det oförskämt lätt kroppsligt kan jag inte påstå att jag njöt av varenda sekund som gravid. Det vore att ljuga. Jag var mest gravid för att det är det man är innan det kommer en bebis. Men jag gick verkligen inte runt och myste och svävade på moln och tyckte att allt var underbart hela tiden. Jo. Det är helt fantastiskt att man bakar en liten mini-människa i kroppen. Och ja. Det är ett mirakel och jag är såååå tacksam att jag har varit med om det. Två gånger dessutom. Det går inte att beskriva hur det känns när man känner buffar, sparkar eller hicka inifrån. Men. Jag tycker ändå inte att man verkligen måste älska att vara gravid och gå upp i graviditeten fullständigt. Vill man så får man såklart men alla vill ju inte det och jag gjorde inte det. Jag älskar resultatet av graviditeterna men själva graviditeten i sig, njeee….vet som sagt inte hur jag ska förklara…. Det finns många som skulle gett vad som helst för att bära ett barn. Men det handlar inte om att jag inte är tacksam, för det är jag, det handlar bara om att jag aldrig riktigt trivdes av att vara gravid. Eller trivdes gjorde jag. Men jag älskade det inte.  Nej. Jag trasslar bara in mig så jag slutar här….

Jag blir inte avundsjuk på andras graviditeter, jag blir mer glad för vad de ska få uppleva när den är slut. ❤️


Resultat från 2 förlossningar och namn på lillebror

Jessica undrade hur stor skillnad det var i vikt/längd mellan Jack och lillebror vid födseln och sånt kan ju vara lite roligt att veta och jämföra så here we go:

2015/01/img_1162.jpg
JACK
BF: 13-01-03
Föddes: 13-01-11, kl 02.49
Vikt: 3720 g
Längd: 51 cm
Huvudomfång: 37 cm

2015/01/img_9196.jpg
TIM
BF: 15-01-15
Föddes: 15-01-20, kl 18.34
Vikt: 3400 g
Längd: 50 cm
Huvudomfång: 35 cm

Jepp. Lillebror a.k.a micro-mannen ska heta TIM. Kallar honom dock Jack av misstag lite då och då ☺️. Namnet sitter inte riktigt ännu men vi tror att det ska bli bra.

(Rolig kuriosa från förlossningarna är att båda killarna faktiskt kom ut med en hand vid huvudet som Stålmannen. Och att båda var väldigt runda och fina i huvudformen, så pass att vi fått kommentarer om det.)


+ och – med att få en januaribebis

Eftersom jag och mannen bara ligger med varandra en gång om året kan jag inte uttala mig om hur det är att ha BF på någon annan årstid än vintern precis runt årsskiftet. Men jag kan tala om vad jag tycker är bra respektive dåligt med att få en bebis antingen sent i december eller tidigt i januari.

+ Du slipper vara höggravid och svettig på sommaren när det är varmt ute. Istället är du dom störst när det är som kallast.
+ Du slipper visa dig i bikini när du är precis nyförlöst och sladdrig. Eftersom det har gått några månader har kroppen hunnit återhämta sig skapligt efter förlossning och graviditet.
+ På vintern är det kallt, mörkt och tråkigt. Perfekt att mysa inomhus med en liten nyfödding. Lagom tills det är dags att lämna bebisbubblan är det våååår och härligt att vara ute.
+ När det är varmt på sommaren har bebisen hunnit bli några månader och lite tåligare mot värme. Inte alldeles nyfödd och skör.

– Du är ”nygravid” under sommaren och om du får liknande gravidkropp som mig ser du mest bara tjockare ut än vanligt. Mindre kul att hänga i bikini då….Den fina bebiskulan kommer lagom till hösten.
– På vintern florerar många virus och influensor som en liten spädis inte ska utsättas för så man ska undvika offentliga platser de första månaderna. (Vilket i och för sig inte är så svårt. Det räcker bra med familj, vänner och BVC i början.)
– Det är som sagt kallt ute och lättare (???) att få mjölkstockning. (Har aldrig fått det så jag spekulerar egentligen bara…)

Äsch. Det är ju svårt att lista för- och nackdelar! Gjorde ett försök i alla fall. Tror nog att de flesta mammor hittar fördelar med att vara gravida just sina årstider. En sak som jag i alla fall tycker blir superbra med att få barn vid samma tidpunkt – säsongsbundna kläder! Förhoppningsvis blir det inte allt för tokigt med storlekar så att sommarkläderna passar på sommaren och overallerna på vintern till lilla nummer två som kommer att få ärva en del…

IMG_7155.JPG


Graviditetstecken

Det finns ju många listor och symptom som kan visa sig i början av en graviditet. Här nedan följer några vanliga och hur jag upplevt dem – både nu och med Jack.

Trötthet
Med Jack – Inte alls. Var nästan piggare än vanligt.
Med nummer 2 – Jo då, jag är trött men inte zombietrött. Till viss del beror det säkert på graviditeten men en minst lika stor roll beror säkert på livet som småbarnsmamma. Vill gärna sova runt 22, men så har det i stort sett varit sedan jag började jobba.

Illamående
Med Jack – Inte ett smack.
Med nummer 2 – Inte ett smack.
Otroligt tacksam över detta då jag har kräkfobi.

Ömma bröst
Med Jack – Ohhhhh jaaaaa! När jag åkte moppe minns jag att jag satt och kved vid vartenda grupp eller buckla i vägen.
Med nummer 2 – Nix pix. Liiite ömma bröstvårtor nu. Annars inga känningar alls. Har gått och väntat på det eftersom det var så tydligt sist, men det verkar inte bli något.

Kissnödig
Båda gångerna – Jag har alltid gått ofta på toaletten, är alltid kissnödig. Det kanske är ännu lite mer än vanligt men ingen markant skillnad eftersom jag lever med liten blåsa.

Huvudvärk
Med Jack – Under några veckor hade jag riktigt ont i huvudet och paracetamol hjälpte inte ett smack.
Med nummer 2 – Har haft ont i huvudet några gånger nu också men inte lika mycket som sist tror jag. När huvudvärken kommer blir den värre och värre ju längre dagen lider och jag längtar bara efter att gå och lägga mig för kvällen eftersom det enda som hjälper är att sova bort den.

Cravings
Med Jack – Inget speciellt men var lite sugen på salta sugisar.
Med nummer 2 – Inget speciellt men har varit inne på salta sugisar nu också. Och citronmunnar.

Förstoppning och uppsvälldhet
Med Jack – Var förstoppad innan jag plussade och hade aldrig haft problem innan. Kommer inte ihåg om jag kände mig uppsvälld. Inte så mycket tror jag då jag fick mage ganska sent.
Med nummer 2 – Ända sedan förlossningen har min mage fungerat sämre än innan. Känner mig ofta förstoppad och uppsvälld men nu beror det säkert delvis på allt som händer i livmodern.

Humörsvängningar
Med Jack – Mestadels som vanligt
Med nummer 2 – Mestadels som vanligt nu också men hade några dagar då jag kände mig extremt orkeslös och deppig, nästan deprimerad. Googlade lite och hamnade i diverse olika graviditetsdepressionstrådar med tjejer som ville göra slut med sin partner, göra abort, ta livet av sig och allt vad det var. Så var det inte alls för mig och efter någon vecka var jag som vanligt igen. Pjuh!

Känslig näsa
Båda gångerna – Inte värre än vanligt. Har alltid haft bra luktsinne men andas med munnen när det behövs.

Början av mina graviditeter har varit väldigt ”lindriga” och snälla mot mig och jag har känt/känner mig nästan som vanligt. Förra gången var mina ömma bröst det värsta, det jag fortfarande minns. Denna gången känner jag ännu mindre och det känns helt surrealistiskt att det finns en bebis där inne. Med Jack hade jag en väldigt bra graviditet med halsbränna som enda krämpa. Om jag skulle komna lika lindrigt undan nu är jag evigt tacksam. För vissa är det en sjukdom att vara gravid men hittills har det inte varit det för mig.

20140716-195744-71864448.jpg
Här låg mini-mannen i magen och sprattlade i vecka 12.


När det går för lätt

Både när jag blev gravid med Jack och nu tog det sig på första försöket. Alltså verkligen första. Vi bestämde att vi skulle köra och sedan väntade jag på min mens som aldrig kom. Jag har alltså aldrig blivit besviken över att mensen kommit, aldrig behövt köpa ägglossningstester eller hamnat i den onda spiralen av att inte lyckas. Inte funderat på om något är fel. Inte känt efter och letat symptom i flera månader och hoppas att nu, nu kanske det lyckades. Inget sånt. (Och ändå har jag inte haft ägglossning två veckor efter första mens om vi nu skulle kört på det. Båda gångerna har vi blivit tillbakaflyttade i minst 1 vecka så det har verkligen tagit sig lätt….) Jag SKÄMS nästan av att det varit så enkelt, att jag nästan bara behöver kolla på mannen naken och så är saken biff. Jag har vänner som kämpat och läser bloggar som kämpat och så kommer vi och bara glider förbi allt det jobbiga. Två gånger om.

Den här gången var jag inte alls beredd. Inte alls. Jag hade gärna väntat några månader till, hade räknat med att få göra det. Med mini-mannen var jag mer förberedd. Åt folsyra. Nu gjorde jag inte det. Och nu drack jag alkohol, tog en Treo och åt allergitabletter som inte är rekommenderade. Eftersom det var så tidigt och bara vid enstaka tillfällen är det ingen fara, men om jag anat hade jag såklart avstått. Enda anledningen till att jag gjorde ett test var för att mensen inte kommit och vi skulle på galej med jobbet. Jag ville dricka för att bevisa just att jag inte var gravid och så var det det jag var. Höll på att smälla av när jag såg plusset.

Mini-mannen är född 11 januari 2013. Enligt sista mens är BF 10 januari 2015, enligt KUB-testet 16 januari 2015. Jag slår vad om att ungen kommer att komma på Js dag 11 januari. Hade inte det varit typiskt? Som sagt. Jag hade gärna väntat lite. Men en graviditet går inte att bestämma eller påverka…

När folk kommenterar att det blir precis 2 år mellan barnen svarar jag att vi bara ligger med varandra en gång om året och att det inte tog sig förra gången, hehe….

20140712-215402-78842772.jpg
Tänk att den här ska bli storebror…


It’s a boy

Jag gillar (fortfarande) att läsa gravidbloggar. Att få ta del av resan från pluss till förlossning och första tiden med en ny liten människa. En blogg jag precis har hittat är lite extra rolig eftersom både den blivande mamman och pappan hjälps åt att skriva inlägg. Angelica skrev ett inlägg om det är okej att vilja ha ett kön lite mer än ett annat och då nappade jag.

Jag träffade mannen i mitt liv rätt ”sent” (var 28) så att bli mamma har inte alltid varit självklart för mig. Men om jag skulle bli det har jag ALLTID vetat att jag helst skulle vilja ha en liten kille. Helst två om jag skulle få två barn. Vet inte varför, men det har alltid varit så. Har alltid känt mig mer som en killmamma.

Innan jag blev gravid och i början av graviditeten innan vi varit på RUL tyckte jag att alla i min närhet och på FB fick killar. Och varje gång det blev en kille tänkte jag att killkvoten skulle vara uppnådd. De få gångerna det blev en tjej gladdes jag lite i smyg. När jag sedan blev gravid var jag helt säker på att det skulle vara en tjej just för att jag ville ha en kille. Vi började ändå tidigt säga han, kunde liksom inte hjälpa det. R ville inte ha en kille lika strakt som mig men om han skulle välja ville han också ha en grabb.

För mig var det viktigt att veta vem eller snarare vad som låg i magen och i Göteborg är det inte säkert att barnmorskan på ultraljudet berättar. Det beror på vilken barnmorska man får. Men vi fick veta och det var en kille! Blev lite extra lycklig över det. Och det var såååå skönt att veta resten av tiden. Jag hade inte mått bra av att gå en hel graviditet och undra och vid förlossningen få veta att det var en tjej bara så där hux flux. Jag hade med all säkerhet älskat en liten dotter precis så som jag älskar Jack, men jag hade behövt 20 veckor på mig att ställa om mig och vänja mig vid tanken. Hade vi inte fått reda på det vid RUL hade jag övertalat mannen att göra ett till ultraljud där man kollade könet. På slutet var jag faktiskt ändå inställd på att det ändå kunde bli en tjej och bad vår förlossningsbarnmorska säga till direkt om det inte var en kille. Men som ni vet så var det ju det.

Nu känner jag att om vi får ett barn till är det inte lika ”viktigt” med en kille till. Men om jag ska vara ärlig vill jag fortfarande ha två killar om jag får välja men en tjej hade varit lika välkommen.

Jag är så himla, obeskrivligt glad att jag fick det jag ville ha. Mest att han är frisk och underbar. Och att han är han, med sin personlighet och sina egenheter. Men också för att det är en liten ”han”. Så är det och det tänker jag inte skämmas för att jag tycker!


Längtan är över

Jag vill bara börja med att säga att jag inte är en energidrycks-person. Jag dricker sällan eller aldrig energidrycker eftersom jag har tillräckligt med energi som det är. Men. Förra våren hade jag en liten tisdagsrutin. Jag tränade alltid body pump efter jobbet och gick alltid till Willys på Mölndalsvägen innan och köpte sockerfri energidryck och en bigcorny choklad. Det blev en liten grej. Min grej.

Men sen blev jag gravid och slutade såklart med min hang-up. Jag hade inga cravings men om det var något jag var rejält sugen på var det just energidryck och bigcorny. Ville verkligen verkligen ha. Förhörde mig om det var väldigt olämpligt att ta med energidryck till förlossningen och blev avrådd. Och efter förlossningen ammade jag och ville inte speeda upp Jack. Men idag. Idag var det dags igen. Mer än 1,5 år sedan sist. (Dock var det ingen wow-upplevelse och inget som kommer att bli en rutin igen.) Men det var ändå lite kul att återuppleva grejen igen.

20131206-155555.jpg
En annan grej jag återupplevde idag var faktiskt latensfasen. Jag har inte varit vid Willys Mölndalsvägen sen jag satt i bilen och tog värkar den 10 januari medan R var inne och provianterade. Fick en jobbig känsla när jag tänkte tillbaka.

Min latensfas var HEMSK. Fick riktiga värkar på eftermiddagen 8 januari. De gjorde ont och kom med 2-15 minuters mellanrum från början. De flesta (typ 80%) kom med 5-7 minuters mellanrum. Vi var på bb på natten. 3 cm öppen och hemskickade med sovdos citodon. Slumrade men kände värkarna i sömnen. Värkar hela dagen 9 jan. Till bb vid midnatt. 3,5 cm öppen. Hemskickade med ny sovdos. Värkarna fortsatte 10 jan. In till bb vid 15.30. Öppen 4 cm. Fick aldrig tre värkar på tio minuter som man ska ha. Blev i alla fall inskriven eftersom barnmorskan trodde att det skulle hjälpa mig att slappna av och få igång förlossningen. Men först blev vi ivägskickade för att köpa fika eftersom jag knappt ätit på 2 dygn. Så Willys är för alltid förknippat med slutet på min latensfas. (Vi kom tillbaka runt 16,30 och sen föddes J 02.49 på natten.) Att ha så lång och jobbig latensfas med värkar så ofta var inte alls kul. Har nästan glömt det nu, men tänker på det ibland och ryser till. Brrr….