Mitt Göteborgsvarv

Bild lånad från goteborgsvarvet.se

Göteborgsvarvet är exakt 21097,5 m och bansträckningen har sett likadan ut i måååånga år nu. Starten går utanför Slottskogsvallen och allra först väntar en liten sväng inne i parken. På väg ut ur Slottskogen kommer den första riktigt branta backen när man ska upp för säldammsbacken. Sedan springer man in i stadsdelen Majorna och passerar 5 km innan det bär uppför igen – den här gången över Älvsborgsbron. Väl på Hisingssidan springer man längs älven på Lindholmen och det är plant och trist i ganska många km. På Hisingen passerar man både 10km och klarar av halva sträckan innan det är dags att ta sig över till fastlandet igen, nu över Götaälvbron. Väl tillbaka på göteborgssidan passerar man 15 km och springer förbi Nordstan innan det bär uppför avenyn ända till Götaplatsen. (Faktiskt upptäcker man att avenyn lutar bra mycket mer än man tänker på till vardags.) Efter att ha rundat Poseidon bär det neråt igen, in på vasaallén bort till Handels. Sen styr man kosan mot linneplatsen och Slottskogen (igen) för att äntligen få springa i mål inne på Slottskogsvallen. 

Kommer ni ihåg mina ”mål” eller snarare önskningar inför varvet?

1. Mitt främsta mål var att ta mig runt – check på den. ✅ 
2. Sen ville jag springa hela vägen – och det gjorde jag ✅! Vid vätskekontrollerna och på slutet var det inget lätt löpsteg jag visade upp men jag sprang/joggade/lunkade heeeela sträckan och gick aldrig. Sjukt nöjd med det. 
3. Tidmässigt ville jag klara mig under 2:30 och eftersom jag gick i mål på 2:17:27 klarade jag det också ✅. Ett djärvt tidsmål var att komma ner mot 2:10 men jag får sätta ❌ på den. I och för sig är 2:17 närmare 2:10 än 2:30 men för att jag skulle räkna mig som nära skulle jag behövt springa typ 3 minuter snabbare, alltså på 2:14. 
4. Tyckte jag att det var kul? ✅❌ Alltså – näe, jag tycker inte att det är roligt att springa i mer än 2 timmar. Och även om det var mycket folk längs spåret och tittade vet jag inte om jag upplevde att de hejade fram mig och gav extra energi. Samtidigt var jag pigg i huvudet hela tiden och sprang inte snabbare än min förmåga och hade ”stationer” där jag visste att nära och kära stod och att se dem på vägen gav myyyycket energi.
5. Sen ville jag komna ikapp pappa som startade 51 minuter före mig. ❌ på den. Han var lite för snabb och jag lite för långsam och det skilde typ 7 minuter mellan oss, men han väntade på mig vid mållinjen ❤️

Nu när jag hunnit landa i mitt varv är jag rent ut sagt skitnöjd med mitt lopp fram till 15 km. Efter det tog energin helt slut (var så sjukt hungrig när jag sprang sista biten) och jag fick verkligen kämpa och gå på ren vilja för att orka fortsätta springa och inte börja gå. Jag lunkade på och försökte hålla tempo men orkade inte driva på. Men jag sprang heeeela vägen. Jag var aldrig nära att bryta utan var trygg i att jag skulle ta mig i mål. Jag har ingen löparklocka utan lyssnade på kroppen. Försökte ta det lugnt i början och inte rusa på som tydligen är vanligt. Försökte hitta och hålla ett tempo som passade mig. Blev omsprungen av många men sprang om jag också. Det gick mycket fortare till 15 km än jag vågat hoppas på. Man kan säga att de 3 första fem-kilometrarna tog drygt 30 minuter var men de sista 6 kilometrarna tog 45 min och då kan vem som helst räkna ut att jag fick det tungt. Så loppet fram till 15 km var grymt, sista biten var bra ur kämpa-synpunkt men lite långsam. Hehe. Mina mellantider:

• 5 km – 28:56
• 10 km – 59:43
• 15 km – 1:32:51
• Mål (21 km) 2:17:27

Igår kväll var jag bra mör och trodde att det skulle vara värre idag men faktiskt inte. Stel är jag, men så farligt är det inte. Är nöjd med att jag tränat så bra som jag har gjort innan med både tempopass, vanliga pass på strax under milen och så en del långpass. Borde sprungit ännu längre mina långa pass – men som sagt – det är sååååå tråkigt att springa länge. Summering: Jag klarade varvet och även om jag skulle vilja göra om sista biten med högre tempo har jag väldigt svårt att se att jag vill springa igen. Hehe. 

Förresten…. Medaljen föreställer ”den blå linjen”. Alltså. Varje år innan varvet målas hela sträckan upp med en blå linje på asfalten som man kan följa. Jag såg inte det förrän en kollega kommenterade det. I mitt huvud var det en stad med hus i en pyramid-form. Jag gillar den blå linjen och nu när jag ser att det är den blev helt plötsligt medaljen lite finare. 

Jag kom runt!

I did it! 2:17:27. Det gick fint till 15 km sedan var det tuuuungt, men i mål kom jag. Nu har jag nattat barn och äntligen fått parkera i soffan där jag tänker dricka köla zero, käka maltesers och se ”en man som heter Ove”! 

I did it, men aldrig mer ☺️

Återkommer imorgon med fler reflektioner….

Snart dags

Ihhhhhh! Imorgon är det dags. Har typ laddat för detta ända sedan jag plussade med Micro, alltså i drygt 2 år. Eller. Jag visste hela tiden att det var mitt mål men mycket kan hända på vägen dit. Men nu är jag alltså här. Och vad vill jag då? Tja, bara ta mig runt… Det är prio 1. Sen hur jag gör det är mindre viktigt men vissa önskemål har jag nog. Jag skulle vilja springa hela vägen. Med det menar jag hellre ”tantlunka” riktigt långsamt än att gå snabbt eftersom jag inte vill komma ur rytmen. Tidmässigt vill jag gärna klara mig under 2h30min och det booooorde inte vara omöjligt. Vet inte riktigt vilken tid och vilket tempo jag kommer att hålla eftersom jag brukar börja lite snabbare och bli lite långsammare ju längre distansen blir. Mycket beror nog på dagsform och känsla. Min gissning är över 2 timmar men alltså gärna snabbare än 2h30min. Att komma ner mot 2h10min vore skitkul men inget jag räknar med. Sen skulle jag önska att jag kommer att tycka att det är kul att springa, men är beredd på att kämpa varenda meter. En sista morot är att komma ikapp min pappa. Han har sprungit ALLA varv och startar i en egen startgrupp 51 minuter före mig. Förra året  joggade/gick han på 3h30min men tyvärr för mig är han bättre tränad i år och kommer att vara snabbare. För att komma ikapp måste jag ha en riktigt bra dag och han en sämre. Vi får se. Runt ska jag, så håll tummarna för mig!

Sommarhelg

Micro-mannens feber kommer och går lite som den vill. Han varvar gnäll med att vara en liten solstråle och blir vansinnig om han inte får vara ute. Han vill inte alls ta det lugnt och hålla sig sval. Förutom att han blir brännhet när febern stiger och når en topp och att han inte äter så bra märks det faktiskt inte att han är sjuk. Eller jo, lite på ögonen som är glansiga på fel sätt. Och så kräver han napp typ hela tiden och vi låter honom hållas. Är man sjuk är man sjuk. Idag var han feberfri nästan hela dagen men vid 16 dök febern upp igen. Trots det åt han ikapp lite på kvällen. Massa fiskpinnar och potatismos till middag och så en flaska välling på det. Hoppas att han sover sig frisk nu…

Mini-mannen är lycklig i alla fall. Vi har köpt en egen studsmatta till trädgården så nu kan han hoppa hemma så mycket han vill och inte bara hos grannen A. Micro kan inte hoppa ännu men lär sig säkert på några veckor. Han har varit på gång ett tag men lyfter inte från marken med mer än en fot åt gången. Inköpet gjorde i alla fall succé. För mig signalerar mattan verkligen att här bor en barnfamilj… 

Själv kämpar jag på med träningen. Helgen har verkligen varit fantastisk och gett sommar och semester-feeling deluxe. Men om jag får vara egoistisk vill jag gärna ha svalare väder när varvet går av stapeln. Sprang 14,5 km idag och det var FRUKTANSVÄRT. Värmen var plågsam. Om det blir så här varmt på varvet kommer det att bli rejält motigt och gå sjukt sakta. Jag är ju mörkhårig och tycker att solen verkligen bränner mot huvudet. Och så känns det som om fötterna brinner också. I början av rundan kände jag mig i fin form och lätt i kroppen. Höll ändå tillbaka för att inte krokna. Men redan efter 3-4 km började solen gassa jobbigt och på slutet var det bara pannbenet som tog mig hem. Blä. Själva löpningen återhämtar jag mig snabbt ifrån men jag känner fortfarande av värmen som var. Mindre än två veckor kvar, heja heja mig!!!

Hej från mej

Det här med först sjuk Micro och sen sjuk Mini river lite hål i sömnkontot. Känns som om vi delat upp oss hur länge som helst. Vi turas om att sova med Mini i vårt rum eller med Micro i hans rum. Väldigt romantiskt. Mys med barnen i all ära men ibland vill jag mysa med min kärlek också 😂 Jag fantiserar längtansfullt om en natt utan flera uppvak men den tiden kommer att komma. Någon gång…. Oh well. 

Annars då? Den här veckan jobbar jag onsdag-fredag. Och från och med måndag tar mannen över helt hemma och jag får börja jobba heltid. Och det betyder ju faktiskt att jag jobbar heltid från och med idag redan. Det ska bli såååååå skönt. Känner starkt att jag kommer att få en bättre balans i livet nu. Mer energi på jobbet, mer energi hemma, mer energi totalt bara sådär. Jag kommer att orka vara en bättre mamma och en gladare sambo. Gött mos. 

Träningen går – okej. Jag är konstant snuvig och halsontet kommer och går. Jag tränar när jag kan. Siktar på minst tre pass i veckan fram tills veckan innan varvet, men de senaste två veckorna har jag bara klarat av två. Grundkonditionen finns där ändå. Känner mig lagomtränad och kan springa 10km utan problem. Det är den dubbla göteborgsvarvslängden som skrämmer mig. Men bara jag håller mig kry ska jag fixa det. Känner mig annars riktigt smal. Kläderna som suttit tight passar nu och kläderna som passat passar fortfarande, de hänger bara lite lösare men eftersom jag gillar löst och ledigt gör det inget. Jag gillar att känna mig lite slimmad under det pösiga, liksom bara för min skull. Och mannens. 

Edit: Skulle ju skriva att Göteborgsvarvet ordnar något som heter löparkvällar som är gratis på flera ställen i landet en gång i veckan. Så sedan några tisdagar tillbaka tränar jag med typ 30-40 andra i Åby. Varje pass har olika inriktning. Backträning, fartlek, löpskolning, långa och korta intervaller. Det är skitbra rent ut sagt och jag har tagit till mig mycket. Jag är typ sämst i gruppen men det gör inget. Trots att de flesta kommer att springa varvet på 2 timmar eller mindre är passen upplagda så att alla kan vara med. Även småbarnsmammor som bara ska överleva….

Nya tag

Först. Det är lite sisådär med blogglusten just nu. Orkar inte alltid ta mig tid och har gått från en ett-inlägg-om-dagen-blogg till 2-3 inlägg i veckan istället. Får se hur det blir framöver…

 

Idag var det dags för två varv runt åttan i Skatås igen. Förra veckan åt jag limpa med korv på till frukost, vilket jag bittert fick ångra eftersom jag rapade medvurst hela tiden. Idag blev det yoghurt istället och lite energidryck innan jag gav mig iväg. Ungefär allt kändes bättre idag. Eller. Det var tungt och det gick långsamt och det gjorde ont i kroppen nu också. Men förra veckan var det riktigt pissjobbigt. Nu var det bara rejält jobbigt. Ett fall framåt alltså. Jag behövde inte gå ett enda steg och orkade öka farten sista biten. Trots det gick det 1 minut långsammare idag. Hahaha så det kan bli. Räknade typ med att förbättra mig flera minuter.  

Jag accepterar att varvet inte kommer att gå fort för mig. Bara jag tar mig runt. Och inte hatar det under tiden. Målet med mina långdistanspass är att vänja kroppen. Jag vill gå från pissjobbigt till rejält jobbigt till lite jobbigt till bara jobbigt till nästan okej och till okej. Är fortfarande peppad. 

(Dessutom ordnar Göteborgsvarvet gratis löpkvällar som man kan vara med på och det är jag varje tisdag från och med förra veckan. Det bli bland annat tempo, backträning, ryck, intervaller och teknik och det känns kul att träna i grupp och få lite tips på vägen.)

Ingen lek

   

Vad har jag gett mig in på? 21 km är lååååångt. Jag är okej grundtränad åldern till trots. Kan fortfarande springa 10km på vilja. Men 21 km är 21 km. Sedan mitten på februari har jag sprungit 2-3 pass i veckan beroende på form. Har varit snuvig och haft ont i halsen några veckor men inte velat/vågat vila helt ändå. Jag ser till att köra ett kortare intervallpass i veckan och så kör jag 1-2 löppass på 4-9 km. Det känns helt okej. Ofta riktigt gött till och med. Känner att jag fått upp flåset och tempot lite. Men för att klara Göteborgsvarvet har jag hela tiden vetat och planerat för att få till längre distanser. 

Idag sprang jag åttan i Skatås. 2 varv. 16 km. Och alltså. Det var mååååånga år sedan jag sprang så långt senast. Typ när jag orienterade i min ungdom. Kände dessutom direkt att det var en tung löpdag. Efter 1 km var jag död. Hela första varvet ville jag bara ge upp och nöja mig med ett varv. Så hela första varvet övertalade och tvingade jag mig själv att inte ge upp. Och det gjorde jag inte. När jag bestämt mig så har jag. Andra varvet var riktigt tungt men ändå lättare på något sätt eftersom jag visste att jag gjort mer än hälften. Men. Det gick verkligen inte snabbt idag. Usch. Mitt mål varenda gång jag går ut och springer är att inte gå ett enda steg. Lunkar hellre supersakta än går fort för att inte komma ur rytmen. Men idag fick jag faktiskt ge mig och gå någon minut vid 12 km. Lite surt men skit samma. Jag tog mig runt. 16km. Nu har jag såååå ont i ljumskarna/höftböjarna och är stel som bara den. Men ändå känns det okej. Jag är duktig. Och om jag får säga det – jäklar vilken disciplin jag har!

Nu ska jag köra minst 16km eller längre varje helg och hoppas att det blir lättare och att jag vänjer kroppen. Efter varvet nöjer jag mig gärna med distanser under milen igen men just nu måste jag för att fixa det. Jag är peppad trots allt. 

 

Det är inte alla som kan göra 3 saker samtidigt. Stretcha. Dricka och ta en selfie. Och det efter 16 km. 😎

Hej och hå

  
Alltså. Det var inte många celler i min gamla kropp som var sugna på träning efter läggningen av Micro. Inga celler alls om jag ska vara ärlig. Men jag tog mig i kragen och gav mig ut på en joggingtur. Och nu efteråt är ALLA celler i kroppen nöjda och stolta över mig. Ska jag klara av göteborgsvarvet om tre månader är det bara att bita ihop… Jag är inte i form ännu men jag är på gång. Och eftersom jag gått ner lite känns kroppen lättare och det är inte lila mycket som dallrar. Heja mig!

Ser ni svetten som lackar?

Nästa år är det min tur

  

Som traditionen bjuder har vi hejat på min pappa som idag tog sig runt sitt 36:e varv. (Han är en av ca 65 st som har sprungit ALLA varven, imponerande…) Nästa år är tanken att jag ska delta istället för att stå vid sidan om. Spännande! Om jag får beställa vill jag ha ungefär samma löparväder som idag. Soligt, men ”bara” 13-14 grader. Just nu känns det dock långt borta att springa så långt. Kroppen är tung och flåset inte bra och tiden räcker inte till. Men. Vi är fyra på jobbet som ska springa och tanken är att vi ska träna minst en gång i veckan och peppa varandra från och med i höst. Har 365 dagar på mig att fixa formen…

Prickigkorv

Jag tror att det kanske håller på att vända nu på vattkoppsfronten…. Hoppas på det. Natten var inte den bästa. Många uppvak med ledsen mini-man och upphuggen sömn. Tidigt på morgonen åkte mannen till Cura apotek och köpte en lindrande gel med aloe vera. Den verkar hjälpa lite mot kliandet. Det och att det värsta nog är över. Han är ändå rödprickig hela han. Idag har det synts ordentligt i ansiktet också. Ser man honom från sidan ser det inte så farligt ut, men rakt framifrån är det värre. Vid ena ögat har han koppor både på ögonlocket och vid ögonvrån. Och massor i ett band över näsan. Och runt munnen….Idag sov han en timme i min famn och det är ett tecken på att allt inte är som det ska. Passade ändå på att njuta varenda liten sekund av att ha honom på bröstet även om det bara är för att han är sjuk.

Lämnade hemmet och sjuklingen några timmar på eftermiddagen och hejade på pappa (och min kusin) som sprang Göteborgsvarvet. Pappa har sprungit ALLA varv vilket betyder att det var 35:e gången nu. Det gick inte så fort och han drog på sig en sträckning, men runt kom han. Respekt. Min kusin lyckades ta sig runt på den mest retfulla av alla tider: 2.00.01. Och tänk. För några år sedan sprang min jobbarkompis på 1.59.59. Tänk att två futtiga sekunder kan vara så milsvitt skilda ändå. 2 timmar är en slags magisk gräns….