Kategoriarkiv: Jack 4-5 år

Att få kämpa


I hushållet är det den tiden på månaden…. Febertid alltså. J är dålig sedan i måndags kväll stackarn. Han har inte varit uppe och nosat på 40 grader ännu utan ligger stadigt runt 39 och vi är tacksamma för det lilla. Han känns rätt pigg och nästan som vanligt ibland, väldigt hängig och dimmig i blicken ibland. 

Vi gör ju en utredning nu på vår VC för periodisk feber/pfapa. Enligt doktorn vi träffade sist skulle det stå klart och tydligt i journalen vad som gällde. Vi skulle mest dit och ta prover (som inte borde visa något) för att utesluta allt annat. Tyvärr hade han skrivit väldigt knapphändigt och otydligt i journalen men vi fick träffa en läkare, barnspecialist till och med. Var riktigt hoppfull innan. Det positiva med besöket är att vi får en remiss till lundbys öronläkare. Det är det enda positiva. 

Jag har aldrig känt mig så överkörd, avbruten, oförstådd, värdelös och illa behandlad av en läkare förut. Eller vaddå läkare? Ingen annan person har tryckt ner mig så. Han var barsk och hård. Lyssnade inte. Avbröt. Drog förhastade slutsatser. Jag vet inte om det var jag, mitt fel? Eller han? Eller att vi krockade? 

Jag skulle som vanligt börja med att berätta varför vi var där. Tycker att det blir lite tjatigt att dra hela historien vaaaarje gång och frågade om inte det stod i journalen. Han ville höra mina ord. Jag berättar. Han frågar vad periodisk feber är. Jag förklarar. Han säger att det är det nog inte. Att J har något virus som blossar upp i intervaller. Jag frågade om han ville se mina anteckningar om alla feberomgångar. Det ville han men i nästa stund ska jag ta bort dem. När han fick höra att vi fått antibiotika (tre gånger på kort tid) tolkade han det som att vi behandlat flera gånger helt i onödan. I nästa stund är han på g att skriva ut ”god” antibiotika och jag fattar inte varför eftersom febern ger med sig av sig själv. Han tolkade det som att J har problem med mandlarna fastän ingen doktor som tittat i halsen någonsin tyckt att de sett svullna ut. Detta utan att själv titta i halsen eftersom J vägrade. Han tolkade det som att han snarkar men det gör han extremt sällan, bara när han har feber. Han tolkade det som att J har ont i halsen eller huvudet men att vi inte fångar upp det eller låter J komma till tals. Som att jag bestämmer Js symptom. Som att jag är en hönsmamma. Han tyckte att J såg pigg ut och undrade om han var på bättringsvägen. Ja. Med Ipren blir han piggare men hans feber är alltid värst kvällar och nätter. Och på bättringsvägen är han nog inte utan febern kanske går över innan eller under helgen? Jag ville skrika. Gå därifrån. Blev helt röd om kinderna och kände mig som en hypokondrisk hönsmamma som sökt i onödan. När jag säger att periodisk feber i värsta fall håller i sig i flera år säger han att Js feber kommer att gå över snart. Alltså. Det var så mycket. Så många små detaljer…. hela mötet upplevde jag som en katastrof. Blodprover och halsprov var bara att glömma för det skulle inte visa någonting och att det inte visade någonting betydde inget. Inte ens om vi skulle ta prover och de visat något betydde något. Hängde ni med?Som sagt. Det enda som var bra var att han ansåg att en allmänläkare inte kan bedöma om mandlarna har något med febern att göra och därför fick vi en remiss. Var helt färdig efteråt. Blä och usch för honom. Hoppas att jag inte stöter på fler av hans sort under den här utredningen. Men jag tar fighten. Allt för J!

Annonser

Lite off

Det blev en bloggpaus på några dagar. Och jag vet inte riktigt hur jag gör i fortsättningen. Sluta helt, blogga mer sällan eller fortsätta men välja mina texter? Hmmm. Anledningen till att jag funderar är att jag inte vet hur mycket jag vill fortsätta skiva om J och T här. De är två egna individer. 2 och 4 år. Vad kan jag berätta och inte? Vart drar jag gränsen vid privat? Skitsvårt och jag har funderat förr och ju äldre de blir desto mer funderar jag. Vill dela med mig lite lagom. Om utflykter, utveckling och kärlek. Uppfostran, funderingar och tankar. Men kan jag bedöma vad som är okej? Barnen är det absolut finaste jag har. Mitt viktigaste i livet. Vill skrika ut hur speciella och grymma de är till alla som vill lyssna. Men borde jag inte? Tror att ni som läser här återkommer mest på grund av barnen. Hur kul är det att läsa om böcker och house Of lola och allmänt vardagsliv egentligen? Läser själv föräldrabloggar och vill själv att bloggarna ska uppdateras i alla fall 4-5 gånger i veckan… Får se.  Väljer ju dessutom redan att mest lägga upp ”fula” bilder. Alltså. Sällan bilder där ansiktena syns utan snarare bilder bakifrån. Fastän jag vill visa upp dem gör jag det inte. Det är lite tråkigt att begränsa sig både i bild och i text. Funderar vidare…

Kan i alla fall visa upp dagens shopping utan att det är att dela för mycket…. I helgen kom våren och med den insåg vi att J vuxit massor. Hans skaljacka i Stl 104 som var lagom eller nästan lite stor i höstas är helt plötsligt liten. Typ pytteliten. Och när kappahl hade ta 2 betala för 3 gällde det att passa på. Så han fick jacka och byxor i stl 116. På köpet fick T ett par byxor i 98 som han kan ha till hösten. Och så blev det dessutom en overall i samma storlek (98) som var nersatt 70%. Kunde inte låta bli. Speciellt som overallen han kommer att få ärva av J är Stl 104 och vi misstänker att den kommer att vara väl stor nästa vinter. Och på tal om att ärva. T ärver i princip 90% av sina kläder från J. Det kommer såklart inte alltid att vara så men just nu när kläderna är i så fint skick är det det. Idag var T med i affären och han är inne på spiderman just nu. Så han fick en keps. Och en mössa. Och en T-skirt. Han var egentligen glad för kepsen men det var ju 3 för 2 så han blev mer än nöjd istället kan man säga. Kul att köpa till bara honom och lite kul att det inte bara är fordon som gäller i hushållet!


Alfons-vakt


På Js avdelning på förskolan jobbar de med Alfons Åberg under terminen. Tidigare har de jobbat med att han är arg på olika sätt men nu har de nytt tema och då är Alfons glad. Tanken är att Alfons ska få följa med alla barn hem varsin dag och så ska vi ta kort på vad han blir glad av. J tyckte det var jättekul och var väldigt stolt. Vi inledde med att åka buss några hållplatser innan vi gick in. Sedan körde han biltrailer, satt med när vi åt middag och myste under en filt i soffan. Nu vaktar han när J sover. Kul grej. 


Allt på plats


Igår var det tomt här hemma må ni tro. Vi som brukar försöka ha barnvakt typ en gång i månaden har nog inte haft det sedan årsskiftet. Men igår var det dags igen. Killarna sov hos kusinerna och om de var peppade innan? De packade sina övernattningsväskor och spraaang till bilen. Väl på plats var de först lite ängsliga när de insåg att vi skulle gå men det släppte och till slut tjoade de glatt ”hej dååååå”. Idag ville de inte åka hem och J sa att han ville tillbaka typ tre gånger innan vi hunnit 1 km. Tror nog att storkusinerna hade kul de också. Fick kort under kvällen där T hade somnat i Ts famn. Gulligt 😍

Som vanligt var det skönt men tomt. Trots att jag vet att de inte är hemma lyssnar jag efter deras ljud och tror till och med att jag hör dem grymta i sömnen. De saknas mig men saknaden är lätt att ta eftersom jag vet att de har så kul och är i trygga händer. Och det är tacksant att få en kväll bara vi två, jag och mannen. Vi lämnade ganska sent och hämtade ganska tidigt och gjorde inget avancerat. Åt i soffan och klämde tre avsnitt av Shameless på kvällen. Och så Vasaloppet imorse. Målgången såg vi hos kusinerna. Nu på eftermiddagen blev det massa mys och jag hoppas på en harmonisk vecka. 


Över för denna gång


Jamennuså. Ingen mer feber och inget förkylningsåterfall så nu är vabbandet över för den här gången. Imorgon blir det förskola och jobb igen för hela familjen. Får se hur länge det varar eftersom vab är ett återkommande faktum i livet just nu. Speciellt med periodisk feber 😬


Inte ensamma


Det är visst inte bara här hemma som det är sjukdomssegt. När jag ringde förskolan idag visade sig att det är flera barn på Ts avdelning som också har långdragna förkylningar med en liten gnutta feber. Vissa hade kommit tillbaka och fått gå hem igen. Så det är visst något som går. Jag och killarna har ändå haft en ganska bra dag och om bara morgondagen inte bjuder på ett nytt feberbakslag kan det nog bli förskola på onsdag? Men ska inte ropa hej…

Jag somnade redan vid 22 igår och fick sova ända till 07.30 idag så jag har känt mig pigg och utvilad, kors i taket. På förmiddagen körde vi pysselverkstad och gjorde varsitt halsband. J kan ju det där och är fingerfärdig men för T krävs det djup koncentration för att lyckas med att trä på. Dagens halsband är det första som han faktiskt gjort från start till mål. Innan har han tröttnat och inte orkat fullfölja men nu valde och trädde han alla pärlor. Jag fick hjälpa till på slutet men han var ändå med. Och han ääääälskar sina ”smycken”. Vill gärna ha minst ett, helst flera, armband eller halsband varje dag. 


Lite hängig är han ändå min lilla skrutt…


På’t igen


Idag var det nästan så att vi hade tänkt att killarna skulle gå till förskolan men så bestämde vi ändå tillslut att de fick vara hemma för att bli riktigt friska. Och idag kände jag mig nästan dum som vabbade. De var pigga och glada (även om snoret rann på båda och framförallt J hostar en del). Men *poff* efter lunch blev T varm, gnällig och hängig. Jomenvisst var febern tillbaka. Och nu är jag istället glad att vi inte stressar tillbaka till vardagen utan hellre tar den där extra dagen hemma för att vara säkra på att de är friska. Så nu blir det vab imorgon också och så hoppas vi på nya tag från måndag. 

För övrigt var jag med J på vårdcentralen idag för att prata om hans förmodade PFAPA – periodiska feber. (T var hos farmor). Trots att jag redan dragit hela storyn när jag fick tiden hade läkaren inte läst någonting så jag fick berätta Js sjukdomshistoria och visa hemsidan jag hittat och förklara varför jag tror att det är det han har. Läkaren lyssnade, läste, undersökte J och kom fram till att vi ska komma in med J typ det andra dygnet med feber de två kommande omgångarna för att ta olika prover. Det kommer att stå i journalen vad som ska göras. Vi får se vad proverna visar/inte visar och sedan gå vidare på något sätt efter det. Att operera halsmandlarna är ett alternativ som kan funka enligt medibas.se men doktorn var inte pigg på en operation. Helt okej att vi skyndar långsamt. Nu siktar vi in oss på att se om febern fortsätter dyka upp och på att i så fall ta lite prover för att helt bekräfta eller avskriva PFAPAn.