Lite bättre

I sjukstugan har vi pyjamasparty hela dagen. Micro kämpar på. Har feber fortfarande men inte så hög och han är fortfarande rätt glad mesta delen av tiden. Dricker bra men äter dåligt. Mini är feberfri sedan igår även om han är lite hängig och trött på kvällen. Sköööönt. Han äter dock fortfarande rejält dåligt och dricker läskigt lite. 

Med att killarna äter dåligt menar jag nästan ingenting. I fredags åt mini till exempel två småsmå chokladrutor från en 100g-kaka och typ 20 pastabitar på heeeela dagen. Och drack typ 3 små Ikea-glas under tjat och tvång. Grannarnas kille har också haft feber och en dag åt han ”bara” fil och flingor till frukost och sedan tre smörgåsar under dagen. Tänk så olika det är. Har vant mig vid att när våra små är sjuka går de verkligen ner på reserverna båda två. Även om jag tycker att det är jobbigt accepterar jag det. Vet att det är lugnt så länge de dricker. Micro slurpar snällt i sig men Mini får vi alltså kämpa med. Men vem har egentligen matlust när man är sjuk? Eller hinkar i sig saft? Mannen är faktiskt precis som mini. Jag får tjata om vätska för honom också när han är sjuk. Själv är jag inte heller hungrig men ser till att få i mig mycket vätska. Äsch. Snurrigt inlägg men som sagt, bara Micro blir av med febern så ska det nog bli ordning igen. Gissar att båda två kommer att äta upp sig nu. 

Inte så sköj

Mini har haft feber sedan i måndags, Micro fick feber igår. Innan har deras sjukdomar avlöst varandra men nu är de alltså sjuka samtidigt. Micro har inte så mycket feber och är hyfsat pigg förutom att han äter superdåligt. Mini har högre feber och är hängigare. Han äter ännu kassare och var riiiiktigt loj någon timme idag. Vi var faktiskt på vårdcentralen igår för att lyssna på lungorna som rosslar lite men det var ingen astma och ingen lunginflammation och sänkan var fin. Skönt det, men sjukdomstider är sega tider. Det är ju bara en månad sedan mini hade exakt samma typ av feber som nu och sedan blev Micro dålig han med. Det är ändå maj, snart juni och då ska man vara frisk! Mannen har dessutom ont i halsen men jag håller tummarna för att det stannar vid det. Tuuuuur i oturen att han är sjukskriven för sin hand och att jag ändå är hemma så att vi har kunnat hjälpas åt. Det hade varit segt för honom att ta hand om båda två även om det såklart hade gått. Hoppas på att en eller båda kryar på sig under helgen så att jag kan gå till jobbet med lätta steg. 

Första gången någonsin

Alltså. Jag har ALDRIG vunnit en stjärnvinst på Liseberg. Förrän ikväll. På ett enda spel. På marabou-hjulet kan man köpa en ”bricka” med 5 nummer för 20kr eller ett enda nummer för 5kr och numren går från 1 till 100. Det känns lite snålt och dessutom statistiskt hopplöst att spela på bara ett nummer istället för en bricka men jag hade bara 8kr så då fick det bli snålvarianten för att ändå ha spelat. Jack hade nämligen valt att jag skulle spela på 1 så då gjorde jag det. När hjulet stannade såg det ut som om 99 eller 100 vann från den vinkeln vi stod. Men så kom 1:an upp på tavlan och jag gav upp världens glädjetjut. Jack vann! Fast alltså. 20 kakor choklad?! Inte så nyttigt men ändå. Jippie och hurra!!

(Bra kväll för övrigt. 2:a på 5-kampen med jobbet och så vågade jag och överlevde Helix och fick ett ansiktslyft på köpet. Jo. Och så upptäckte jag lejonet och björnens lakritsglass som var gudomlig…)

Snabbare utveckling

Det är svårt att beskriva vilken liten spelevink den här är. Tok-Tim säger vi ofta om honom. 

Mini-mannen började åka Bobby-car på hösten när han var typ 1 år 8 mån. Innan satt han bara på den och sprang hellre efter (och förbi) när de andra barnen på gatan körde runt med sina bilar. När han väl lärde sig var han snabb och grym direkt. 

Micro-mannen har lärt sig att Bobby-cara snabbare, mest troligt för att han vill kunna allt som bruschan kan. Från början satt han också still på den. Sedan började han åka nerför trottoarkanter. Sedan avancerade han till att åka ner och sedan ta sig upp igen och göra det igen och igen. Och så lärde han sig att sparka. Han kom både framåt och bakåt innan han kom underfund med hur han valde riktning själv och tacksamt nog har det inte gått direkt fort. Men så fort vi varit utomhus hsr han sittit på en bil och helt plötsligt lossade allt. Nu i helgen kom han på exakt hur man gör och nu är han supersnabb. Poff så kunde han. Så duktig att vi måste köpa Bobby-car-sko-skydd åt honom illa kvickt eftersom hans skor blir slitna nu. Och det är det ultimata beviset på att han lärt sig, hehe. Enda kruxet är att han inte lärt sig ratten ännu. Han sängen genom att ställa sig upp och liksom lyfta med sig bilen och byta riktning. Men åker gör han. 1 år och 4 månader liten. 

Sjukt vare här

Min lilla Mini-man var sjuk för typ en månad sen och nu var det visst dags igen. Igår kväll (vid 21-tiden) tyckte jag att han kändes väl varm, eller varm på fel sätt. Mannen trodde att det berodde på att det är så kvavt ute men jag lyssnade på mammakänslan och visst hade han feber. 39 grader. Så han fick sova med mig (mannen sov med Micro) och låg nära hela natten, alldeles brännhet och lite ynklig. Och över natten blev han visst snorig också. Härligt gult snor som bara forsar ur näsan. Typ. Och så hosta på det. Den har i och för sig hängt i ett tag och stör honom inte, men den finns där. Idag på morgonen och fram tills efter lunch var han ändå nääästan feberfri och i fin form men ju längre dagen led desto hängigare blev han. Sov på eftermiddagen och ville lägga sig vid 18. Då hade han 39,5 trots febernedsättande tre timmar tidigare. När han blir sjuk blir han väldigt mammig och jag vill gärna vara där och mysa, trösta och ta hand om honom så mycket jag kan. Mannen finns där precis lika mycket och vi brukar turas om men om mini får välja väljer han mig. Jag förstår det. När man är sjuk är mamma bäst, så är det bara. Tänker att det är för att jag är lite mjukare att mysa med, inte lika musklig som mannen, hehe. Och om han bli mammig blir jag Jackig. Älskar honom lite extra när han är sjuk. Kramar lite hårdare. Kärleken alltså….

Förr var han jätteduktig på att dricka när han hade feber och slurkade saft för glatta livet men sist och nu vill han inte dricka alls. Att han äter dåligt har jag inga problem med men att hålla på och truga med vätska är jobbigt. Han vill inte ha nåt. Inte vatten. Inte mjölk. Inte juice. Inte läsk. Inte saft. Har ändå fått i honom saft och glass men mindre än jag/vi skulle önskat. Även om vi kan resonera med honom har han en vilja också. Blä. Men så länge han dricker lite och kissar vill vi inte tvinga. Imorgon ska vi ändå vara tuffare och vätska upp honom bättre. 

Mitt Göteborgsvarv

Bild lånad från goteborgsvarvet.se

Göteborgsvarvet är exakt 21097,5 m och bansträckningen har sett likadan ut i måååånga år nu. Starten går utanför Slottskogsvallen och allra först väntar en liten sväng inne i parken. På väg ut ur Slottskogen kommer den första riktigt branta backen när man ska upp för säldammsbacken. Sedan springer man in i stadsdelen Majorna och passerar 5 km innan det bär uppför igen – den här gången över Älvsborgsbron. Väl på Hisingssidan springer man längs älven på Lindholmen och det är plant och trist i ganska många km. På Hisingen passerar man både 10km och klarar av halva sträckan innan det är dags att ta sig över till fastlandet igen, nu över Götaälvbron. Väl tillbaka på göteborgssidan passerar man 15 km och springer förbi Nordstan innan det bär uppför avenyn ända till Götaplatsen. (Faktiskt upptäcker man att avenyn lutar bra mycket mer än man tänker på till vardags.) Efter att ha rundat Poseidon bär det neråt igen, in på vasaallén bort till Handels. Sen styr man kosan mot linneplatsen och Slottskogen (igen) för att äntligen få springa i mål inne på Slottskogsvallen. 

Kommer ni ihåg mina ”mål” eller snarare önskningar inför varvet?

1. Mitt främsta mål var att ta mig runt – check på den. ✅ 
2. Sen ville jag springa hela vägen – och det gjorde jag ✅! Vid vätskekontrollerna och på slutet var det inget lätt löpsteg jag visade upp men jag sprang/joggade/lunkade heeeela sträckan och gick aldrig. Sjukt nöjd med det. 
3. Tidmässigt ville jag klara mig under 2:30 och eftersom jag gick i mål på 2:17:27 klarade jag det också ✅. Ett djärvt tidsmål var att komma ner mot 2:10 men jag får sätta ❌ på den. I och för sig är 2:17 närmare 2:10 än 2:30 men för att jag skulle räkna mig som nära skulle jag behövt springa typ 3 minuter snabbare, alltså på 2:14. 
4. Tyckte jag att det var kul? ✅❌ Alltså – näe, jag tycker inte att det är roligt att springa i mer än 2 timmar. Och även om det var mycket folk längs spåret och tittade vet jag inte om jag upplevde att de hejade fram mig och gav extra energi. Samtidigt var jag pigg i huvudet hela tiden och sprang inte snabbare än min förmåga och hade ”stationer” där jag visste att nära och kära stod och att se dem på vägen gav myyyycket energi.
5. Sen ville jag komna ikapp pappa som startade 51 minuter före mig. ❌ på den. Han var lite för snabb och jag lite för långsam och det skilde typ 7 minuter mellan oss, men han väntade på mig vid mållinjen ❤️

Nu när jag hunnit landa i mitt varv är jag rent ut sagt skitnöjd med mitt lopp fram till 15 km. Efter det tog energin helt slut (var så sjukt hungrig när jag sprang sista biten) och jag fick verkligen kämpa och gå på ren vilja för att orka fortsätta springa och inte börja gå. Jag lunkade på och försökte hålla tempo men orkade inte driva på. Men jag sprang heeeela vägen. Jag var aldrig nära att bryta utan var trygg i att jag skulle ta mig i mål. Jag har ingen löparklocka utan lyssnade på kroppen. Försökte ta det lugnt i början och inte rusa på som tydligen är vanligt. Försökte hitta och hålla ett tempo som passade mig. Blev omsprungen av många men sprang om jag också. Det gick mycket fortare till 15 km än jag vågat hoppas på. Man kan säga att de 3 första fem-kilometrarna tog drygt 30 minuter var men de sista 6 kilometrarna tog 45 min och då kan vem som helst räkna ut att jag fick det tungt. Så loppet fram till 15 km var grymt, sista biten var bra ur kämpa-synpunkt men lite långsam. Hehe. Mina mellantider:

• 5 km – 28:56
• 10 km – 59:43
• 15 km – 1:32:51
• Mål (21 km) 2:17:27

Igår kväll var jag bra mör och trodde att det skulle vara värre idag men faktiskt inte. Stel är jag, men så farligt är det inte. Är nöjd med att jag tränat så bra som jag har gjort innan med både tempopass, vanliga pass på strax under milen och så en del långpass. Borde sprungit ännu längre mina långa pass – men som sagt – det är sååååå tråkigt att springa länge. Summering: Jag klarade varvet och även om jag skulle vilja göra om sista biten med högre tempo har jag väldigt svårt att se att jag vill springa igen. Hehe. 

Förresten…. Medaljen föreställer ”den blå linjen”. Alltså. Varje år innan varvet målas hela sträckan upp med en blå linje på asfalten som man kan följa. Jag såg inte det förrän en kollega kommenterade det. I mitt huvud var det en stad med hus i en pyramid-form. Jag gillar den blå linjen och nu när jag ser att det är den blev helt plötsligt medaljen lite finare. 

Jag kom runt!

I did it! 2:17:27. Det gick fint till 15 km sedan var det tuuuungt, men i mål kom jag. Nu har jag nattat barn och äntligen fått parkera i soffan där jag tänker dricka köla zero, käka maltesers och se ”en man som heter Ove”! 

I did it, men aldrig mer ☺️

Återkommer imorgon med fler reflektioner….

Snart dags

Ihhhhhh! Imorgon är det dags. Har typ laddat för detta ända sedan jag plussade med Micro, alltså i drygt 2 år. Eller. Jag visste hela tiden att det var mitt mål men mycket kan hända på vägen dit. Men nu är jag alltså här. Och vad vill jag då? Tja, bara ta mig runt… Det är prio 1. Sen hur jag gör det är mindre viktigt men vissa önskemål har jag nog. Jag skulle vilja springa hela vägen. Med det menar jag hellre ”tantlunka” riktigt långsamt än att gå snabbt eftersom jag inte vill komma ur rytmen. Tidmässigt vill jag gärna klara mig under 2h30min och det booooorde inte vara omöjligt. Vet inte riktigt vilken tid och vilket tempo jag kommer att hålla eftersom jag brukar börja lite snabbare och bli lite långsammare ju längre distansen blir. Mycket beror nog på dagsform och känsla. Min gissning är över 2 timmar men alltså gärna snabbare än 2h30min. Att komma ner mot 2h10min vore skitkul men inget jag räknar med. Sen skulle jag önska att jag kommer att tycka att det är kul att springa, men är beredd på att kämpa varenda meter. En sista morot är att komma ikapp min pappa. Han har sprungit ALLA varv och startar i en egen startgrupp 51 minuter före mig. Förra året  joggade/gick han på 3h30min men tyvärr för mig är han bättre tränad i år och kommer att vara snabbare. För att komma ikapp måste jag ha en riktigt bra dag och han en sämre. Vi får se. Runt ska jag, så håll tummarna för mig!

Det var några år sedan

Så här har mina 5 senaste maj-månader sett ut:

• 2012 – nygravid med Mini-mannen
• 2013 – ammade Mini-mannen
• 2014 – nygravid med Micro-mannen 
• 2015 – ammade Micro-mannen 
• 2016 – min kropp är min!

När jag spaltar upp det så här blir det bara ännu tydligare att jag tycker att det är sååååå skönt att inte vara gravid eller amma!!! Tänker faktiskt på det och är tacksam näääästan varje dag. Nu menar jag inte att låta otacksam. Att få bli gravid två gånger är en gåva. Att kunna amma sina bebisar likaså. Det är inte självklart på något sätt. Men hur fantastiskt det än är, är det en uppoffring också. Att inte få ha sin kropp ifred. Att alltid behöva finnas där. Att aldrig få en paus. Och så alla hormonerna på det, pjuh. Min kropp och vad den gjort är helt fantastisk, men nu njuter jag verkligen av att vara min egen, över att ha min kropp i fred. Eller. Hjärtat har killarna. Famnen är alltid öppen. Jag ser, hör och lyssnar på dem. Pussas, oroar mig och håller dem om ryggen. Men ni fattar…. Nu har jag resten av livet på mig i min egen kropp. Håller på att bygga upp den så att den blir stark. Att vara gravid och amma var himla fint, men att vara klar med den biten är inte fy skam det heller. 

Kärlek börjar alltid med bråk

Alltså. Mina gossar… Så mycket kärlek. Men så mycket bråk och gnabb också! Det känns som om alla med två barn har det helt problemfritt men det kan väl ändå inte stämma? Kanske är det speciellt med två killar hyfsat tätt i ålder? Mini och Micro gillar varandra, växer upp ihop och har alltid varandra och när man ser dem som på bilden ovan smälter hjärtat till en lycklig pöl nere i magen. Men så är det verkligen inte alltid. 

Micro är expert på att reta upp Mini. Går dit och puttar, knuffas eller stör så att J blir sur och puttar bort honom. Och då börjar Micro gråta. Eller så tar Mini det Micro leker med – och så börjar han gråta. Eller så vill Mini kramas men det vill inte Micro och så börjar han gråta. Eller så jävlas Mini med Micro bara för att han kan och då börjar Micro självklart gråta. Mycket gråtande på Micro alltså. Men samtidigt är han en liten tuffing som är tålig och tar för sig men många tårar blir det ändå. Sen finns ju scenariot att de har roligt ihop innan de krockar – och så börjar båda gråta. Hehe. Det är känns som om man bara säger nej, akta, sluta, försiktigt och släpp. Typ. Ja jösses. Livet med en 1-åring och en 3-åring är ingen semester. Men så värt det ändå.