Att få kämpa

I hushållet är det den tiden på månaden…. Febertid alltså. J är dålig sedan i måndags kväll stackarn. Han har inte varit uppe och nosat på 40 grader ännu utan ligger stadigt runt 39 och vi är tacksamma för det lilla. Han känns rätt pigg och nästan som vanligt ibland, väldigt hängig och dimmig i blicken ibland. 

Vi gör ju en utredning nu på vår VC för periodisk feber/pfapa. Enligt doktorn vi träffade sist skulle det stå klart och tydligt i journalen vad som gällde. Vi skulle mest dit och ta prover (som inte borde visa något) för att utesluta allt annat. Tyvärr hade han skrivit väldigt knapphändigt och otydligt i journalen men vi fick träffa en läkare, barnspecialist till och med. Var riktigt hoppfull innan. Det positiva med besöket är att vi får en remiss till lundbys öronläkare. Det är det enda positiva. 

Jag har aldrig känt mig så överkörd, avbruten, oförstådd, värdelös och illa behandlad av en läkare förut. Eller vaddå läkare? Ingen annan person har tryckt ner mig så. Han var barsk och hård. Lyssnade inte. Avbröt. Drog förhastade slutsatser. Jag vet inte om det var jag, mitt fel? Eller han? Eller att vi krockade? 

Jag skulle som vanligt börja med att berätta varför vi var där. Tycker att det blir lite tjatigt att dra hela historien vaaaarje gång och frågade om inte det stod i journalen. Han ville höra mina ord. Jag berättar. Han frågar vad periodisk feber är. Jag förklarar. Han säger att det är det nog inte. Att J har något virus som blossar upp i intervaller. Jag frågade om han ville se mina anteckningar om alla feberomgångar. Det ville han men i nästa stund ska jag ta bort dem. När han fick höra att vi fått antibiotika (tre gånger på kort tid) tolkade han det som att vi behandlat flera gånger helt i onödan. I nästa stund är han på g att skriva ut ”god” antibiotika och jag fattar inte varför eftersom febern ger med sig av sig själv. Han tolkade det som att J har problem med mandlarna fastän ingen doktor som tittat i halsen någonsin tyckt att de sett svullna ut. Detta utan att själv titta i halsen eftersom J vägrade. Han tolkade det som att han snarkar men det gör han extremt sällan, bara när han har feber. Han tolkade det som att J har ont i halsen eller huvudet men att vi inte fångar upp det eller låter J komma till tals. Som att jag bestämmer Js symptom. Som att jag är en hönsmamma. Han tyckte att J såg pigg ut och undrade om han var på bättringsvägen. Ja. Med Ipren blir han piggare men hans feber är alltid värst kvällar och nätter. Och på bättringsvägen är han nog inte utan febern kanske går över innan eller under helgen? Jag ville skrika. Gå därifrån. Blev helt röd om kinderna och kände mig som en hypokondrisk hönsmamma som sökt i onödan. När jag säger att periodisk feber i värsta fall håller i sig i flera år säger han att Js feber kommer att gå över snart. Alltså. Det var så mycket. Så många små detaljer…. hela mötet upplevde jag som en katastrof. Blodprover och halsprov var bara att glömma för det skulle inte visa någonting och att det inte visade någonting betydde inget. Inte ens om vi skulle ta prover och de visat något betydde något. Hängde ni med?Som sagt. Det enda som var bra var att han ansåg att en allmänläkare inte kan bedöma om mandlarna har något med febern att göra och därför fick vi en remiss. Var helt färdig efteråt. Blä och usch för honom. Hoppas att jag inte stöter på fler av hans sort under den här utredningen. Men jag tar fighten. Allt för J!