Svårt med inlägg

Jag vill gärna ha med någon liten bild till varje inlägg men den biten blir svårare framöver. Först jobba hela dagen och sedan hem och ägna mig helhjärtat åt familjen tills killarna sover. Försöker att helt lägga undan mobilen de timmarna för att verkligen ta tillvara på tiden. Men samtidigt är det ju mobulen jag fotar och filmar små vardagsglimtar med så när jag inte har mobil blir det inga bilder. Hmmmm… Svår balans. 

Eftersom jag är iväg på Lola-uppdrag både onsdag och torsdag kväll la jag killarna idag för att avlasta mannen. Båda sov 19.25! J brukar i och för sig somna vid 19.15 men T håller ofta låda till strax innan 20. Detta var min bästa egna dubbelläggning ever… Antar att tidigare mornar och förskola hela dagen kanske börjar ta ut sin rätt så här två dagar in på nya livet? 

Högt och lågt

Första riktiga jobb- och förskoledagen kunde inte börjat bättre. Ingen stress hemma utan lugnt men ändå effektivt. Väckte killarna och på med kläder. På med ytterkläder och ut till vagnen. Bara glada miner och barn som samarbetade. Det gick finfint ända tills vi var framme vid förskolan och skulle gå in. Lämningen slutade med 100% gråtande barn och svettig mamma. Mini-mannen gråter ju alltid och idag grät Micro-mannen för första gången. Mest berodde det på att ett annat barn som lämnades samtidigt smittade med sin gråt men ändå. Det gör ju ont i hjärtat. Dubbelt ont när båda gråter. 

Och sedan när jag skulle moppa till jobbet hade den laddat ur och startade inte. Så jag fick fick stresscykla i regn istället. Jag haaaatar att komma svettig till jobbet. Kläderna och håret och sminket känns helt fel hela dagen då. Ska jag cykla vill jag vara förberedd. Ha träningskläder på och byta om. Piffa till mig. Blä. Och jag kände mig jobb-ringrostig och inte i fas. Ont i skallen. 

Men eftermiddagen blev bra. Hemma hela familjen redan från 16. Glada barn som haft kul på förskolan trots starten. Lugn kväll med pratig J och busig T. Många skratt. Om det är så här dagarna ska se ut framöver så funkar det för mig. Upp och ner och mittemellan. Livet. 

Så många

Så många – fina plagg i Lolas höstkollektion! Efter att ha sett och provat säsongens plagg brukar jag ha några klara favoriter (2-3) som jag köper. Jag vet inte om det är för att jag är på ”andra sidan” nu men det är så hiiiimla svårt att välja. Jag har beslutsångest deluxe.

Så många – fordon! Alltså mini-mannen har verkligen ett stort utbud av diverse fordon. Vi städade och rensade lite idag och det är så att jag skäms. En bil här och ett flygplan där blir mycket till slut och även om vi inte köper massor så fåååår han ju saker också, typ en låda från grannarna då och då. Det sjuka är ändå att han har koll på sina grejer och faktiskt leker med allt. Vissa saker är populärare än andra såklart, men han är duktig på att ge alla sina saker uppmärksamhet och kärlek. Dessutom har han ju en lillebror som också vill leka. (Konstigt att de alltid vill ha exakt samma grej trots det enorma utbudet.)

Mycket i kroppen

Det är nog inte alltid så lätt att vara 3,5 år.  Och när man har varit sjuk och går på antibiotika, äter dåligt, börjat förskola efter en lång sommarledighet och dessutom bytt avdelning är det inte konstigt att humöret inte är på topp. Den här veckan har varit mini-mannens värsta trots-vecka ever. Ojojojoj. Vi som varit så förskonade innan. Nu har han fått flera skrikattacker varje dag där han blir så arg så arg. Han lyssnar inte på oss och går inte att resonera med och efter ett tag har han nog glömt varför han var arg från början, han vet bara att han vill göra tvärtemot. Trösta går inte heller. Inget är bra. Inget funkar. Så vi övar upp vårt tålamod här hemma tills det värsta lägger sig igen och han kommer in i en ”lätt” period. 

Idag har varit en bra dag. Glad mini-man typ hela dagen. Det är dessutom lördag och då får man lördagsgodis! 

Nu är det klart

Någon var pepp på förskola imorse och någon annan var mindre pepp…

Idag hade vi sista inskolningsdagen på förskolan. På måndag jobbar både jag och mannen så då är det skarpt läge. (Tills vi får vabba…) Och nu är det jobb och förskola som gäller i flera år framöver. Det känns – bra. Ett nytt vardagsliv liksom. 

För att summera har inskolningen gått overkligt bra med Micro-mannen. Inga problem alls. Till och med pedagogerna var impade över hur bra han anpassat sig till exakt allt utan en min. Mini-mannen har hadt det tuffare. Han gråter vid lämning, men det har han faktiskt alltid gjort (förutom några veckor här och där). Han blir glad snabbt när jag lämnar och har det bra men det är inte kul att gå när han blir så ledsen. Det känns nästan värre nu när han förstår varför vi lämnar och kan uttrycka att han inte vill stanna kvar. Innan, när han pratade mindre var det bara gråt, nu är det så mycket känslor och vilja och ord också. Förklarar och pratar med honom om lämningen varje dag och hoppas att han kommer in i lunken. Skönt att en är glad i alla fall. Hade varit jobbigt om båda grät. 

Så på måndag – jobb! 

Som mig på morgonen

En bra sak som Micro ärvt av mig är morgonhumöret om jag får säga det själv. Jag är ingen snoozare. Går alltid upp så fort klockan ringer och även om jag är dödens trött kommer jag igång direkt. Kan prata och skoja och behöver inte tid på mig för att vakna och bli mig själv. Micro vaknar aaaaaaalltid glad och är vaken och med på sekunden (mannen och mini är mer av den sega sorten). 

Det gulligaste är att det första Micro vill göra är att gå in till mini. Han kastar dig typ ur sängen för att få se honom. Beroende på vad klockan är får han antingen väcka honom eller så ligger vi och myser tills det är okej att gå upp. Men sedan… När vi är uppe och han fått säga hej till sin storebror vill han aaaaaltid borsta tänderna. Han älskar det. Klättrar upp på pallen. Tar ut nappen, tar rätt borste och borstar. Och sen bajsar han 😂 

Bra rutin ändå. Glad busunge som säger godmorgon till sin bror, borstar tänderna och bajsar. 

Bok – Storsjöodjuret (⭐️⭐️)

I mitt senaste bokinlägg skrev jag att det är så kul att upptäcka en ny serie att läsa. Lära känna karaktärerna och uppslukas av att allt är just nytt. Motsatsen till det är att inse att en serie man läser har tappat stinget så pass att man börjar fundera på om man verkligen ska köpa nästa bok. 

Precis så kände jag för Jonas Modtröms åttonde bok om polisen Johan Axberg, Storsjöodjuret. Så himla synd. De första böckerna i serien sträckläste jag och längtade efter nästa. Men nu var hela boken en enda transportsträcka där jag bara ville bli klar. Trots att de är bekanta karaktärer känns de trötta och platta. Storyn griper aldrig tag och tar fart utan jag bara…läser… Tråkigt. Skulle inte rekommendera boken som fristående bok men om man följer serien och vill fortsätta får man bara ta sig igenom den. 

Slut som artist

Jag hinner inte med i svängarna. Helgen bara försvann. Hela lördagen spenderade jag själv (utan familjen alltså) i Stockholm. Var på house-of-lola-kick-off  så nu är jag fullmatad med inspiration och ser fram emot min första höst som säljare. Sååå mycket fina kläder i kollektionen som släpps på onsdag. Jag villhöver (vill + behöver) många plagg så det blir dyrt. Hehe. Men heldag i Sthlm innebar låååång dag för mig. Uppstigning innan 05 och sen kom jag hem strax efter 22 och innan jag varvat ner och somnat hade klockan blivit nästan midnatt. Sov inte på tåget heller, varken dit eller hem. Kunde inte. Töttmössa idag alltså och känner mig snuvad på en familjedag. 

Mini-mannens antibiotika har i alla fall ÄNTLIGEN kickat in. Han hade 40 grader igår men vaknade sval och feberfri idag och det har hållit i sig hela dagen. 3,5 dygn tog det den här gången. Som ”vanligt” är ett tydligt friskhetstecken att han är extremt gnällig eftersom han ätit dåligt och har noll energi. När han är sjuk orkar han inte gnälla på detta sättet. 

Micro-mannen är trevligt nog peppad på förskolan imorgon. Nickar när vi frågar om han vill dit och säger pedagogernas namn. Gulligt!

Det blir aldrig som planerat

Bokläsning för mamman medan T sov efter maten. 

Hehe. Ingen idé att planera för mycket eftersom det aldrig blir som man har tänkt sig med småbarn. Borde veta bättre vid det här laget… Vi har två inskolningsveckor. Denna och nästa. Min plan var att liksom bli klar med inskolningen nu för att kunna öva på lämningar av både J och T nästa vecka. Jag såg framför mig några timmar hemma varje dag där kunde sitta med barnens fotoböcker. Bara mata, mata, mata och ”komma ikapp” lite. Kanske unna mig någon timmes läsning också. Vara stand-by och ha det lite lyxigt. 

Micro-mannens inskolning går precis som vi trodde skitbra. Han bondar med pedagogerna, lullar runt, äter bra och somnade där idag. Eftersom vi var hos doktorn i onsdags och det var studiedag igår har det bara blivit tre dagar för honom, men det har varit tre bra dagar så honom ska jag säga hejdå till nästa vecka. Räknar med lite tårar, men inget sammanbrott. 

Men mini-mannen fick ju halsfluss… Och även om han är förskolevan så räcker det inte med de tre timmarna han fick i måndags för att han ska känna sig trygg på sina nya avdelning. Behöver nog stötta honom lite nästa vecka så där ryker måndagen. Om han är frisk då vill säga… För trots 2,5 dygn med antibiotika är febern kvar. Segt att det tar så lång tid till effekt. Vi var inne på vår VC på eftermiddagen och kollade sänkan idag igen och den hade tack och lov gått från 101 till 81 så det går åt rätt håll. Men även om han blir feberfri och kan fortsätta inskolningen får han antibiotika 3 gånger om dagen och de ger inte på förskolan. Det betyder att även när jag kan övningslämna honom också måste jag dit efter lunch och ge mittendosen. Ännu mindre hemmatid…

Nu är jag ju föräldraledig så jag ska inte klaga och inte räkna med egentid men jag hade ju ändå trott lite på det. Hehe. Bara att inse att det viktigaste är att få J frisk igen och se till att de har det bra på förskolan. Alla egna minutrar jag får är bonus.  

Dåliga mandlar

Min stackars sjukling. 

Det var inte så bara att få till det med vårdcentralen. Om man har halsfluss kan man inte gå dit för tidigt för då visar proverna ingenting. Alltså blev det inget besök igår, utan idag. Och jodå. Höööög sänka och utslag på halsprovet och tredje omgången antibiotika inledd. Men inget halsprov på övriga familjemedlemmar. För om vi (förmodligen mannen som ofta har ont i halsen) bär på något spelar det ingen roll om vi behandlar med antibiotika för det kommer bara tillbaka hela tiden ändå. 

Stackars min mini-man. Han hatar att gå till doktorn. Hatar sticket i fingret, hatar spateln som ska ner i halsen och avskyr medicinen. Men han gör det ändå. Läkaren såg att halsmandlarna är förstorade och om J får feber igen om några veckor ska vi avvakta 2 dygn och sedan höra av oss för ny provtagning. Om det är halsen då också blir det remiss till öron-näsa-hals. Vi återkommande halsinfektionen (mer än 3-4 inom 2 år) görs en bedömning om mandlarna ska opereras bort. Och nu finns allting i journalen. Det känns skönt att veta att det är halsen som bråkar. Det känns mindre skönt att jag känner mig helt säker på att han kommer att bli sjuk igen. J har två konstaterade halsinfektionen på mindre än 2 månader, kanske 3 beroende på hur man räknar. Har det varit halsen varje feberomgång nu under våren/sommaren?  Undrar hur lång tid remissen tar? Och sedan väntetid på operation? Tror att jag vill ha en operation trots att det är läskigt för jag vill att mini-mannen skaft vara så frisk som det går. 

Öron-barn hör man ju talas om, men hals-barn?