En svacka

Min lille T. När han är glad är han strålande fantastisk. När han är mindre glad är han rätt så jobbig för att tala klarspråk. Och nu efter sin sjukdom har han inte kommit riktigt i fas. Han är kort sagt inte den roligaste att ha att göra med. Bryter ihop för minsta lilla. Vill göra allt själv. Blir ledsen och arg när han inte kan. Blir ännu mer ledsen och arg om man försöker hjälpa. Blir ledsen när han inte får som han vill. Blir ledsen när man säger till honom. För att inte tala om hur arg han blir om vi råkar skratta år honom vid fel tillfälle. Vill inte mycket. Vill allt. Tur att vi älskar honom precis som han är. 😍

Gråa hår

Förstår mer och mer hur lätt vi haft det med mini-mannen. Hur ”enkel” han har varit och fortfarande är. Hur lite han trotsar. 

Micro-mannen är….inte lika enkel. Trotsar redan. Och ger mig gråa hår. Han kan själv. Allting. Och ska bestämma. Det är ”inte den” och ”hade den” mest hela tiden. Han vill välja kläder själv. Han vill klä på sig själv. Han vill ha allt J redan har. Imorse bröt han ihop för att han inte fick ha på sig pyjamas till förskolan. Och hans utbrott håller i sig länge. Det har de kommenterat på förskolan också. Det går inte att lura eller avleda honom utan han surar minsann. Och visar tydligt att han inte är nöjd. Oh myyyy. Det blir en tuff tid framöver för vi kan inte ge oss och låta honom bestämma allt utan måste lära honom. Sätta rätt gränser. Men. Låta honom få som han vill ibland. Ser till att alltid förklara för honom varför det blir nej. Varför han inte får bestämma. Varför han inte kan ta saker från någon annan. Pjuh. 😍☺️

Mycket i kroppen

Det är nog inte alltid så lätt att vara 3,5 år.  Och när man har varit sjuk och går på antibiotika, äter dåligt, börjat förskola efter en lång sommarledighet och dessutom bytt avdelning är det inte konstigt att humöret inte är på topp. Den här veckan har varit mini-mannens värsta trots-vecka ever. Ojojojoj. Vi som varit så förskonade innan. Nu har han fått flera skrikattacker varje dag där han blir så arg så arg. Han lyssnar inte på oss och går inte att resonera med och efter ett tag har han nog glömt varför han var arg från början, han vet bara att han vill göra tvärtemot. Trösta går inte heller. Inget är bra. Inget funkar. Så vi övar upp vårt tålamod här hemma tills det värsta lägger sig igen och han kommer in i en ”lätt” period. 

Idag har varit en bra dag. Glad mini-man typ hela dagen. Det är dessutom lördag och då får man lördagsgodis! 

Semestermåndag

Igår hade vi gamla grannar och deras barn på besök här hemma och då passade jag på att syskonmatcha. Och när jag väl gör det vill jag gärna få till en bild på mina gölliga små killar men det gåååår ju inte just nu. Sitta still, vara glad, inte bli suddig och titta in i kameran samtidigt är en omöjlig ekvation. Tillslut blev det någon bild där båda tittar på tv bara. Suuuuck. 😁😍

Idag inleddes min semester officiellt eftersom jag inte behövde gå till jobbet imorse. Vi har mjukstartat med att hämta hem alla kläder från förskolan inför avdelningsbytet till hösten. Sen var det meningen att vi skulle vaccinera oss mot tbe men där vi var vaccinerade de inte barn under 2 år så det får bli en annan dag. 

Annars då? Jo… Helt plötsligt har mini-mannen börjat med väldiga trotsutbrott. Han har alltid varit så lugn och fin innan. Visst har han trotsat han också men i korta perioder och utan större riktiga utbrott. Men nu fattar jag vad alla andra har pratat om. Jösses vilken vilja. Eller vilka olika viljor som finns i den lilla kroppen rättare sagt. Han vet inte vad han vill och efter ett tag har han glömt varför han blev arg och ledsen från början men skriker ändå och blir sååååå upprörd. Bara att vänta ut det innan vi kan trösta, prata igenom det och bli kompisar igen. Om vi är konsekventa hooooooooppas jag att det inte håller i sig så länge utan att det är en kortare fas som tidigare men räknar med att det kan ta tid. 

Inte helt lätt hela tiden

  
Det här med två barn alltså. Fantastiskt ibland. Inte så fantastiskt ibland. Riktigt jobbigt ibland. 😂 Just nu är det inte direkt semester i familjen. Det är inte så att det är kris eller panik på något sätt utan läget är helt under kontroll men det är mycket hela tiden ändå. Även om vi lever i vardagen är det fullt upp. Inte många lugna stunder förrän vilddjuren sover. 

Mini är rätt trotsig just nu och även om han inte alls får så farliga utbrott jämfört mot andra barn är han väldigt trotsig för att vara honom och det är påfrestande med hans utbrott och tester. Han vet precis vad han inte får göra och gör det ändå. 

Micro är Micro. Han är öööööverallt. Ställer sig mot allt. Ålar överallt. Kryper. Ska undersöka och är fullkomligt livsfarlig. Och han har en ny grej. När Mini tar tillbaka en leksak eller när vi säger nej eller lyfter bort honom börjar han tokgråta. Han har liksom kommit på att då får han tröst. Och eftersom han är som han är blir det många nej varje dag och många gånger vi lyfter bort honom från något och många duster med brorsan. Alltså blir det en del tokgråt.

Även om familjen är viktigast är det extremt skönt och välbehövligt att jobba. Hade aaaaaldrig orkat vara föräldraledig på heltid nu. Behöver få andas för att orka med. Är jag ensam om detta?

Bra period

  
Min stora lilla mini-man. Min förstfödde. Storebrushan. Jack. Även om han är jobbig ibland (nääähääää?!) är vi inne i en härlig period just nu. I och för sig är han vääääääldigt blyg i början när han träffar i princip alla människor och gömmer ögonen bakom händerna, men förutom det är han glad och lätt. Leker självständigt och med andra, skrattar och pratar. Jodå. Det blir allt vanligare med 2- och 3- ordsmeningar och mammahjärtat blir lika stolt varje gång. Han härmar ord på sitt sätt och vi läser två böcker innan läggning. Hade han fått välja – ännu fler. Han vill numera gärna att vi sjunger och försöker sjunga själv. Utvecklar sina lekar och använder sin fantasti. Är fortfarande försiktig men tar för sig mer och mer. Får bättre och bättre kroppskontroll, snart kan han gå balansgång utan hjälp. Ibland är han jätteirriterad på lillebror, ibland världens gulligaste mot honom. Och så är han så mysig. Nu får man riktiga hårda kramar, riktiga pussar och gnugga näsan. Det är klart att han haft några trotsutbrott, men de har inte varit extrema. Jag tror faktiskt att hans sena språkutveckling kanske bidrar till att han inte trotsar sådär supermycket, tack för det i så fall. Det finns fördelar med allt… Hehe. 

Så allt är bra förutom en liten detalj. Imorse var han lite varm men hade ingen feber (37,4) och åt som vanligt. Nu efter förskolan kändes han ungefär lika varm som på morgonen men åt mindre mellanmål och var lite låg och lugn. Och då hade han faktiskt feber ändå. 38,5. Inte mycket, men feber. Så ingen förskola imorgon för vi kör med feberfritt dygn innan vi friskförklarar. Eftersom jag jobbar resten av veckan får mannen känna på ”vabbandet”. Hoppas att det inte blir så farligt. Kände på honom nu precis och han känns inte kokhet utan mest sömnvarm. 

Rastning av unge

   
När vädret inte är det bästa får man anpassa aktiviteterna lite efter det. Igår gjorde vi en utflykt till Biltema och Bäckebol för att komma hemifrån lite men ändå vara inomhus. Vi var inte ensamma! Idag åkte vi till Ikea för lunch – vi var verkligen inte ensamma! Så mycket folk som idag har jag nog aldrig varit med om på Ikea. Men det gick bra ändå. Först gick vi ett varv för att röra på oss och som vanligt ville Mini springa med en gul säckakärra. Han är både snabb och bra på att manövrera den så det bli en del omkörningar…

Efter maten körde vi på en lagom utomhusaktivitet. Slottskogen! Det kom liiiite regn men det hindrade inte oss från att titta på sälar, pingviner, hönor och klappa getter.  

    
Både igår och idag har Mini fått härliga trotsutbrott där han gråter och skriker högt när något inte passar och han inte får som han vill. Innan vi fick barn trodde jag att jag kanske skulle skämmas när det hände bland folk men det gör jag inte. Inte alls. Det är bara att antingen rida ut stormen och vänta på att han lugnar ner sig eller att bära iväg med honom samtidigt som han vrålar för fulla lungor. Vi har gjort båda. Hehe. Efteråt förklarar vi alltid och pratar igenom det som hänt. Mini pratar ju inte men vi berättar för honomvarför vi gjort på ett visst sätt. Till slut kommer han att lära sig. Jag tycker ändå att han börjar förstå att han inte kan få allt och göra allt han vill. I en affär kan han ta upp något han vill ha men när vi säger nej och att han ska lägga tillbaka det gör han det utan protester. 

Micro är som vanligt världens lättaste att ha med. Men om två år kommer han att vara den ”jobbiga”….

 

Gnäll deluxe

Alltså… Mini-mannen är så sjuuuukt gnällig nu och det beror nog på den härliga blandningen av storebrorskap, att han varit sjuk, att han är frustrerad eftersom pratet inte kommit igång och så gammal hederlig trots. Allt är fel. Idag har han till exempel gnällt för att:

• Han inte fick ha på sig sin pyjamaströja med bilar-motiv på dagen. 
• Jag inte kan bära BÅDA barnen ner för trappan och gick ner med Micro först. 
• Jag inte satte på tvn när han kom med fjärrkontrollen. 
• Han inte ville klä på sig ytterkläder och hag klädde på hono ändå. 
• Han inte fick ihop ett brio-lok och en brio-vagn med magneter som han vände åt fel håll. 
• Han inte fick använda paddan. 
• Han inte fick sitta kvar i bilen. 
• Han inte fick äta middag i mitt knä. 
• Han inte ville gå och lägga sig. 

Och så vidare. Och så vidare. Ibland är han rejält jobbig. Ibland kan jag inte hjälpa att jag skrattar åt honom. Det är inte lätt att växa och utvecklas….



Första dagen på nya året

Den här 1 januari går nog inte till historien som en av de bättre i vår familj. Snarare tvärtom. Mini-mannens utbrott när han inte får som han vill och vi säger nej har återkommit i förnyad styrka. Igår hade han ett längre. Idag har han haft ett långt och två kortare episoder. Skriker och gråter och dreglar och snorar så att han knappt kan andas och är så arg så arg i hela sin lilla kropp. Asjobbigt är det. Vi pendlar mellan att låta honom vara och försöka trösta men inget av det funkar på en gång utan man får vänta ut attacken. Mellan utbrotten kan han vara världens goaste. Sån som man vill att han alltid ska vara. Läggningen idag ska vi inte prata om heller. Han somnade 21.58 och då var han illpigg ända tills han slocknade på några sekunder. Jag har skrivit det förut va – oh ljuva småbarnsliv!

Nu är i alla fall lillebror välkommen ut till livet utanför livmodern precis när som helst. Jag ser gärna att han kommer innan 15 januari men räknar med att gå över tiden denna gången också.

Gonatt på er!

Så jobbig och så göllig på en och samma gång.

Att leva med en snart-22-månaders

Jag och mannen säger till varandra varje dag hur göllig mini-mannen är och det har vi gjort sen han föddes. Och sen brukar vi använda lite andra ord också. Vi säger ofta att han är stor. För att han är det. En stor liten kille på en och samma gång. Och att han är cool. Och rolig. Och jobbig. Och fantastisk. Och underbar. Han får oss att både skratta och sucka varje dag.

Annars är livet med en snart 22 månader ung liten man såhär:
– han har svårt att acceptera att vi säger nej. Slänger sig och får utbrott.
– samtidigt är han gosigare nu. Kramas, pussas och visar tillgivenhet på ett annat sätt än innan.
– han pratar fortfarande inte många riktiga ord men är mer verbal hemma på sitt eget sätt. Däremot förstår han mycket mer av vad vi säger och lär sig fort.
– han äter bra, men bara det han själv vill. Pålägg till macka, alla grönsaker och såser/grytor går bort. Det är mest bara potatis, ris och pasta men han verkar nöjd med sin ”diet”. Han dricker okej och ääääälskar att dricka ur vinglas precis som sin far. Och han är en riktig godisgris….
– han är väldigt blyg mot andra. Även folk han ”känner”. Han behöver lite tid på att känna in omgivningen innan han slappnar av. Gömmer sig bakom oss, tittar ner och håller upp händerna som skydd.
– han äääääälskar bussar. Vi har åkt buss minst en gång i veckan ett tag och då är han som ett ljus. Men. Så fort vi går av blir han otröstlig och det räcker att en buss kör förbi för att han ska börja gråta. Bara på väg till förskolan ser vi 2-3 bussar så det blir en del gråt.
– han är lite lurig och full i fan. Gillar att springa och klättra och göra sånt han vet att han inte får.
– bilar och fordon är fortfarande hans grej. Han pillar och undersöker fortfarande men nu kök han mer runt sina bilar än vad han gjort innan. Runt saker. Upp och ner för saker. Och så puttar han iväg dem.
– vi är inne i en kass sova-ensam-period. Han vägrar spjälsängen och vi har inte köpt en större säng ännu utan fixar det när han får nytt rum. Det blir så fort vi hinner göra i ordning bokrummet men innan jul i alla fall. Inatt provar vi gästsängen direkt på golvet men annars sover han nästan bara mellan oss. Han är pigg vid läggning och vill inte alls sova.
– duscha har blivit en ny favorit. Innan grät han bara men nu älskar han det. Bada är fortfarande kul och det är skönt att kunna växla.

Det är roligt att vara mamma till en större kille och jag saknar inte bebistiden för fem öre. Hade gärna hoppat direkt till 2-årsdagen med lillebror men ska nog kunna njuta av att göra allting en gång till ändå.