Etikettarkiv: Gråt

En svacka


Min lille T. När han är glad är han strålande fantastisk. När han är mindre glad är han rätt så jobbig för att tala klarspråk. Och nu efter sin sjukdom har han inte kommit riktigt i fas. Han är kort sagt inte den roligaste att ha att göra med. Bryter ihop för minsta lilla. Vill göra allt själv. Blir ledsen och arg när han inte kan. Blir ännu mer ledsen och arg om man försöker hjälpa. Blir ledsen när han inte får som han vill. Blir ledsen när man säger till honom. För att inte tala om hur arg han blir om vi råkar skratta år honom vid fel tillfälle. Vill inte mycket. Vill allt. Tur att vi älskar honom precis som han är. 😍


Högt och lågt

Första riktiga jobb- och förskoledagen kunde inte börjat bättre. Ingen stress hemma utan lugnt men ändå effektivt. Väckte killarna och på med kläder. På med ytterkläder och ut till vagnen. Bara glada miner och barn som samarbetade. Det gick finfint ända tills vi var framme vid förskolan och skulle gå in. Lämningen slutade med 100% gråtande barn och svettig mamma. Mini-mannen gråter ju alltid och idag grät Micro-mannen för första gången. Mest berodde det på att ett annat barn som lämnades samtidigt smittade med sin gråt men ändå. Det gör ju ont i hjärtat. Dubbelt ont när båda gråter. 

Och sedan när jag skulle moppa till jobbet hade den laddat ur och startade inte. Så jag fick fick stresscykla i regn istället. Jag haaaatar att komma svettig till jobbet. Kläderna och håret och sminket känns helt fel hela dagen då. Ska jag cykla vill jag vara förberedd. Ha träningskläder på och byta om. Piffa till mig. Blä. Och jag kände mig jobb-ringrostig och inte i fas. Ont i skallen. 

Men eftermiddagen blev bra. Hemma hela familjen redan från 16. Glada barn som haft kul på förskolan trots starten. Lugn kväll med pratig J och busig T. Många skratt. Om det är så här dagarna ska se ut framöver så funkar det för mig. Upp och ner och mittemellan. Livet. 


Inte helt lätt hela tiden

  
Det här med två barn alltså. Fantastiskt ibland. Inte så fantastiskt ibland. Riktigt jobbigt ibland. 😂 Just nu är det inte direkt semester i familjen. Det är inte så att det är kris eller panik på något sätt utan läget är helt under kontroll men det är mycket hela tiden ändå. Även om vi lever i vardagen är det fullt upp. Inte många lugna stunder förrän vilddjuren sover. 

Mini är rätt trotsig just nu och även om han inte alls får så farliga utbrott jämfört mot andra barn är han väldigt trotsig för att vara honom och det är påfrestande med hans utbrott och tester. Han vet precis vad han inte får göra och gör det ändå. 

Micro är Micro. Han är öööööverallt. Ställer sig mot allt. Ålar överallt. Kryper. Ska undersöka och är fullkomligt livsfarlig. Och han har en ny grej. När Mini tar tillbaka en leksak eller när vi säger nej eller lyfter bort honom börjar han tokgråta. Han har liksom kommit på att då får han tröst. Och eftersom han är som han är blir det många nej varje dag och många gånger vi lyfter bort honom från något och många duster med brorsan. Alltså blir det en del tokgråt.

Även om familjen är viktigast är det extremt skönt och välbehövligt att jobba. Hade aaaaaldrig orkat vara föräldraledig på heltid nu. Behöver få andas för att orka med. Är jag ensam om detta?


Inte min bästa dag som mamma

Jag vet att jag är den bästa mamman för Mini- och Micro-mannen. Ingen annan hade kunnat göra det bättre. Men idag har jag inte haft min bästa dag som mamma och det får lov att vara okej. Mannen var iväg på motorcykel-fika-träff och alltså var jag själv med båda killarna. Inget konstigt egentligen. Men idag blev det jobbigt eftersom Mini var tokpigg och inte alls ville somna efter lunch. Vi höll på i nästan 1,5 timme innan han somnade och under tiden grät både Jack, Tim och jag. Fy vad jobbigt det var. 

Jag har aldrig och skulle aldrig slå Jack men idag kastade jag hans mjukiskanin på honom. Ganska hårt. Inte så att han fick ont men han blev rädd och jag också. Så gör man inte. Bakgrunden var att jag la Micro på sängen för att stoppa om Mini (för tredje eller fjärde gången) och då sparkade han av sig täcket och fortsatte sparka med benen. Jag tog tag i benen och sa att man aldrig får sparkas precis som jag alltid gör. Extra viktigt när Tim låg nära. J fortsatte sparka, jag fortsatte hålla i hans ben och förklara att han inte får sparkas. Mini bara skrattade och fortsatte. Flera gånger. Jag blev arg och flyttade bort Micro bort från sängen. Mini slängde sin snutte på golvet och då slängde jag tillbaka den på honom. Jag ångrar att jag tappade humöret men samtidigt måste han veta vad som är okej och vad som inte är det och han får inte bete sig hur han vill.  Vi är vänner nu men usch vad jag har dåligt samvete ändå. Önskar att mannen varit hemma så att han kunde löst av mig.    Middagen var god i alla fall, hamburgare. Äntligen börjar grillsäsongen!


Inte gladast i stan

IMG_9379
Att bli storebror är nog inte lätt alla gånger. Oftast bryr sig J inte så mycket om sin lillebror men några gånger varje dag vill han gärna klappa och lägga huvudet mot Tims och mysa. Han verkar inte svartsjuk och jag tror att ju större och mer ”med” Tim blir desto lättare kommer det att gå och desto roligare kommer det att bli. Det svåra för J är att inte få 100% uppmärksamhet längre. Att dela mamma och pappa med en liten bebis. Att balansen här hemma är förändrad.

Mini-mannen är därför inte sitt bästa jag just nu. Han är såååååå gnällig. Om han inte får ha napp gråter han. Om han inte får hålla på med en mobil/padda gnäller han. Om han inte får se på tv gnäller han. När vi ska vara ute gråter han. Om han leker med sina bilar och till exempel ett släp hakas av är det som att världen går under. Lägg till att han är förkyld och att vädret inte har varit det bästa vilket gjort att vi varit mycket hemma…. Kort sagt – han är rätt så jobbig just nu och gnäller eller gråter mest hela dagarna eftersom vi inte låter honom få som han vill hela tiden. Vi försöker sysselsätta honom och leka med honom och pussa ihjäl honom men det räcker inte. Även om jag inte ångrar att han varit hemma med oss nu de första dagarna behöver han få vara på förskolan också. Få leka lite. Springa av sig. Umgås med små mini-kompisar. Så det ska bli skönt med vardag på tisdag när mannen börjar jobba. Och idag ska han faktiskt sova hos mormor och morfar. Tror och hoppas att han kommer att ha görkul som vanligt.

IMG_9389


Utepremiär och att leva med en italienare

Idag gjorde mini-mannen utepremiär. Han har såklart varit ute förut men idag var första gången vi hängde på lekplatsen precis utanför tillsammans med gatans andra barn och föräldrar.

20140313-175749.jpg
J kan inte gå med skor ännu och att krypa fullt påklädd var lite bökigt. Vantarna var mest i vägen så de åkte av och på. Men han var glad och nöjd och hittade både barnvagnar och andra saker med hjul att pilla på och så fanns det ju grus att stoppa i munnen. (Trodde att sand skulle bli ett problem men det käkade han inte.)

20140313-180145.jpg
Efter en stund kändes det lagom att gå in eftersom J blivit lite kall om händerna. Det uppskattades inte och han drog igång värsta skrikfesten och låg på golvet och tyckte synd om sig själv. Nästa utbrott fick han när jag försökte ta kort på honom. Jag försöker använda kameran hyfsat ofta eftersom det bli bättre kvalité med den. Men nu går det knappt att ta fram den eftersom J bara vill pilla på alla knapparna. Om man bara lägger undan den börjar han skrika. Försökte tre gånger innan jag gav upp och lät honom undersöka den lite. Är rädd att han ska komma åt linsen men nu gick det bra och han blev äntligen nöjd. Jag skrattar mest åt utbrotten men är i hemlighet glad att jag jobbar. Det är lättare att klara av dem i några timmar istället för dagarna i ända. Mannen är iväg och bowlar med sitt jobb nu så han får lite andrum och vi är ensamma ikväll. Än så länge har jag sluppit mer utbrott, hehe….

20140313-180938.jpg


Viktigast i världen

Usch. Att Jack är viktigast i världen för mig och R är lika självklart som uppenbart. Han är det finaste vi har men ibland blir man lite extra påmind.

För 45 minuter sedan vaknade han och grät. Och det var inte den typen av gråt där det hjälper att stoppa in nappen eller ta upp i famnen. Nej, det var hysterisk och hyperventilerande gråt där inget hjälpte. Då är man inte fräck alltså. Nu hände ju exakt det här för några månader sedan. Då åkte vi in till akuten. Senare på natten blev Jack förkyld och vi kände oss lite lagom pinsamma när han ”bara” grät för att han tydligen hade slembubblor i halsen som inte ville spricka.

Då fick vi i alla fall med oss att han ska vara i upprätt läge och gärna få lite luft på sig. Så nu kände vi att vi hade lite koll och gjorde precis så, försökte vara lite lugna trots att pulsen rusade iväg. Bar ner honom till vardagsrummet och öppnade altandörren. Bara det att sist rapade han till och blev glad innan han satte igång att gråta otröstligt igen. Och gråtattackerna varade max 2-3 minuter. Nu höll han på i mer än 5 minuter utan att lugna sig en enda gång. Märkte på honom att han hade ont och att han var trött och att han hade panik. Lite skakigt om man säger så och kön till sjukvårdsrådgivningen kändes lååång. (Och så inser vi att vi inte har någon bil om vi behöver åka in eftersom den är på service.) Tillslut kommer jag fram. Får prata med världens goaste och trevliga kvinna som pratade med lugnande röst och bara var helt grym. Vi hade gjort allt rätt. Får ett till tips och det är att ge honom något sött att dricka. Samtidigt som jag häller upp juice kommer R med en superglad Jack. Han la av världens brakfis och det var visst det som var fel. Kunde han inte talat om det?!