Alfons-vakt

På Js avdelning på förskolan jobbar de med Alfons Åberg under terminen. Tidigare har de jobbat med att han är arg på olika sätt men nu har de nytt tema och då är Alfons glad. Tanken är att Alfons ska få följa med alla barn hem varsin dag och så ska vi ta kort på vad han blir glad av. J tyckte det var jättekul och var väldigt stolt. Vi inledde med att åka buss några hållplatser innan vi gick in. Sedan körde han biltrailer, satt med när vi åt middag och myste under en filt i soffan. Nu vaktar han när J sover. Kul grej. 

En svacka

Min lille T. När han är glad är han strålande fantastisk. När han är mindre glad är han rätt så jobbig för att tala klarspråk. Och nu efter sin sjukdom har han inte kommit riktigt i fas. Han är kort sagt inte den roligaste att ha att göra med. Bryter ihop för minsta lilla. Vill göra allt själv. Blir ledsen och arg när han inte kan. Blir ännu mer ledsen och arg om man försöker hjälpa. Blir ledsen när han inte får som han vill. Blir ledsen när man säger till honom. För att inte tala om hur arg han blir om vi råkar skratta år honom vid fel tillfälle. Vill inte mycket. Vill allt. Tur att vi älskar honom precis som han är. 😍

Engångsgrej

Och så har vi gått på jullov. Sköööönt. Ikväll handlade jag och hämtade ut paket och konstigt nog gick det både smidigt och fort. Hade räknat med hysteri och mycket folk men icke. Skönt att ha klarat av det tråkiga, för nu har vi en morgondag utan måsten, bara lite fix med mat inför dopparedagen. Och förhoppningsvis blir det lite sovmorgon också. Eller inte? Behöver inte ställa klockan. 

Imorse var det kors i taket vid lämningen på förskolan. Micromannen går nästan alltid smärtfritt att lämna medan Minimannen alltid är ledsen. Det skär i mig att lämna när han inte vill och när pedagogerna får hålla om och nästan fast för att han inte ska springa efter mig. Lämnar snabbt för att inte dra ut på det och vet att det går över på någon minut. Men ändå. Det är inte kul. De senaste veckorna har det successivt blivit bättre. Han blir fortfarande ledsen och vill fortfarande inte att jag ska gå, men han gnäller mer än gråter. Idag upplevde jag ett nytt scenario. Jack skuttar in och säger ”gomorron, gomorron” till pedagogen och pratar och visar halvmånen. Jag säger hejdå och han vinkar glatt och pratar vidare med henne. Inte ett uns ledsen. Bara glad. Och så glad jag blev av det! En helt annan känsla i magen att lämna två glada barn. Typiskt då att vi är lediga nu och Minimannen kanske återgår till att bli ledsen nästa år. Men nu vet jag att han kan….

Göra det bästa

Alltså. Det här jag skrev om igår… Det gäller att göra det bästa av situationen. Vi lägger ”vartannat barn varannan kväll” 😋 Micro är den ”jobbigaste” av dem eftersom det oftast tar en stund för honom att komma till ro och sedan komma ner i djupsömn medan mini somnar på några minuter. Ikväll tog det evigheter att lägga T och jag skulle träna när han väl somnat. Egentligen blir jag stressad och lite trött och irriterad inombords och vill bara att ongen ska somna så att vuxenkvällen kan börja. Men jag försöker slå bort det negativa och göra tiden det tar till en mysig stund. Gosa lite extra, hålla handen, pussas lite, busa lite lagom och verkligen njuta av honom, här och nu. Det funkar inte alltid men läggningen idag blev mysigaste på länge. Han är ett lyckopiller och jag vet ju med mig att jag liksom redan saknar honom nu när han ligger i sin säng och inte här bredvid mig. Men samtidigt som jag vill ha honom hud mot hud vill jag ha mitt space också. Småbarnsåren är verkligen dubbla och det är många gånger man både vill äta kakan och ha den kvar. 

Vet inte vad jag ville med detta. Snurriga tankar på kvällen….

Som mig på morgonen

En bra sak som Micro ärvt av mig är morgonhumöret om jag får säga det själv. Jag är ingen snoozare. Går alltid upp så fort klockan ringer och även om jag är dödens trött kommer jag igång direkt. Kan prata och skoja och behöver inte tid på mig för att vakna och bli mig själv. Micro vaknar aaaaaaalltid glad och är vaken och med på sekunden (mannen och mini är mer av den sega sorten). 

Det gulligaste är att det första Micro vill göra är att gå in till mini. Han kastar dig typ ur sängen för att få se honom. Beroende på vad klockan är får han antingen väcka honom eller så ligger vi och myser tills det är okej att gå upp. Men sedan… När vi är uppe och han fått säga hej till sin storebror vill han aaaaaltid borsta tänderna. Han älskar det. Klättrar upp på pallen. Tar ut nappen, tar rätt borste och borstar. Och sen bajsar han 😂 

Bra rutin ändå. Glad busunge som säger godmorgon till sin bror, borstar tänderna och bajsar. 

Olika men lika mycket kärlek

Jag har som bekant fått två olika typer av killar. Båda lika perfekta, men ofta varandras motsatser. Fortsätter att förundras över hur olikheterna (och likheterna) inte spelar någon som helst roll för kärleken. Som jag älskarälskarälskar båda två.
Micro-mannen är en liten mjukis som gillar att mysa. Han sitter i och för sig inte still i så långa stunder eftersom han har myror i brallan men när man bär eller lyfter honom slingrar han gärna armarna om halsen och riktigt gosar in sig som en liten koala. Myyyys! Och när man ska lägga honom kan han lägga sina små bebishänder på båda kinderna och pussas igen och igen och igen. Mer myyyys. (Jag vet att vissa inte tycker att man ska pussa sina barn men så länge mina är små gör jag det, jag kan inte låta bli.) Han gillar liksom att klappa, krama och gosa TILLBAKA och så länge han gör det är jag mer än gärna med på noterna. 

Mini-mannen har alltid haft integritet och låter inte vem som helst komma nära. Han kramas inte jättegärna. Eller pussas. Klart att han också vill och får närhet men han är ingen person som ger tillbaka på samma sätt. Mysa lite i soffan går bra men inte så mycket mer. Alltså blir hans närhet mer koncentrerad för mig eller hur jag ska förklara. En Jack-puss är som tio Tim-pussar. Typ. Just nu är han faktiskt inne i en väldigt kärleksfull period för att vara honom. När jag kommer från jobbet, eller hem efter att bara ha handlat, släpper han allt han har och spriiiiiiinger så fort han kan och slänger sig i min famn samtidigt som han i glatt ropar maaaaa-mmmmmaaaaa. Det är helt fantastiskt. Och om jag frågar om han vill pussas får jag riktigt ofta en riktig smällkyss istället för ett nej. 

Jag vill krama och röra vid båda hela tiden och gör det ofta. Flera gånger om dagen. Lägger en hand på ryggen/axeln eller stryker över kinden/håret. Jag vill att de ska veta att jag finns där. Alltid. Men jag vill inte kväva dem med varken närhet eller ömhetsbetygelser. Det är en svår balansgång men jag tror att vi har en bra nivå. Jag räknar iskallt med att jag får mindre och mindre mys ju äldre de blir. Om några år kommer jag bara att vara pinsam och töntig. Hehe. 

Omväxlande

Den här lilla Micro-mannen bjuder på ett väldigt omväxlande humör just för tillfället. Korta stunder är han superglad och går omkring och piper och skrattar högt (och falskt, så där att man hör hur han pressar fram skrattet). Men långa stunder är det myyyyycket gnäll. Inget är bra. Han vill göra allt han inte får eller kan och när han inte kan eller får tjuter han högt och slänger sig och spelar över. Mycket krokodiltårar och anklagande blickar. Nästan så att världen verkar gå under. För att bli lite mer nöjd och lite mindre gnällig vill han ha napp. Jämnt. Och vi som egentligen bara kör napp när han sover och i vagnen annars. Den här fasen kommer jag inte sakna.. 

En glad skit

  
Mini är oftast lugn, försiktig och blyg. Men när han känner sig trygg är han glad, busig och social. Han skrattar mycket och är väldigt kontaktsökande. Interagerar och kollar in den han hänger medför tillfället, studerar reaktioner. Duktig på att dela med sig och låna ut sina saker. (Men OBS! Bara till kompisar, absolut inte till sin lillebror!!) Han har också en egen vilja och säger till om han inte går med på något. Men han är verkligen i en härlig period rent socialt nu, han ler och skrattar mycket och känns så himla glad och positiv. (Vilket inte stämmer helt mot verkligheten ändå, haha, för samtidigt som han utåt sett är en solstråle får vi föräldrar tjata på honom massor av gånger för varje liten grej. Som att tvätta händerna, borsta tänderna, komma och äta och klä på kläder. Allt. Så även om han är glad blir det tjat men så är det ju. Vem minns det om hundra år?)

Nu när det äntligen är ljust ute blir det en del utehäng och lek (barnen) och samtal (vuxna) med våra grannar. Mini leker mycket med A och A som båda två också är födda 2013. Det märks så tydligt att han har kul och att han känner sig trygg både med sina mini-kompisar men också med deras föräldrar och syskon. Säger hej och liksom flirtar och busar lika mycket med dem som med kompisarna. Kan deras namn och är just glad, blir inte blyg och inåtvänd. Han håller verkligen på att blomma ut och det känns fantastiskt att våren och sommaren är på väg vilket innebär massor med lektid med grannarna framöver. 

Vad är detta?

  

Jag skulle inte säga att varken Mini eller Micro varit extremt mammiga. Pappa och andra släktingar och bekanta funkar fint, i alla fall när den första blygheten gått över. Däremot är jag den som är allra allra bäst för tröst om de kan välja och så får det gärna vara. Jag vill vara deras trygghet och jag vill mysa så mycket jag får. 

Men nu vet jag inte riktigt vad som hänt för Micro är inne i en supermammig period. I alla fall på kvällarna hemma. På dagarna bryr han sig inte utan spexar och flirtar med alla och bryr sig inte om mig överdrivet mycket men på kvällen kan jag inte lämna rummet utan att han gallskriker. Vi brukar lägga vartannat barn varannan kväll. I förrgår fick vi byta eftersom Tim inte slutade gråta och bara blev mer och mer upprörd. Han lugnade sig inte vad mannen än gjorde och blev helt svettig och varm av allt gråtande. Så fort han kom till mig lugnade han sig. Igår var det min tur att lägga honom. Man skulle kunna tro att det var lugnare då men icke. Han skrek som en besatt under hela tiden jag och mini duschade. Hjälp! Inatt kom han över vid 23.30 och sedan har han nuddat vid mig hela natten. Så fort jag släppte kroppskontakten för att gå upp och jobba vaknade han. Sedan hörde jag honom gråta under tiden jag gjorde i ordning mig. Det är ju hemskt! Han somnade om tillslut och på morgonen var mannen kung och inte ett pip. Vad är detta? Separationsfas deluxe? Hoppas på snabb övergång…

Det tog visst slut igår ändå!

  
Jippie! Igår tog det visst slut ändå (efter 4 dagar), men det visste jag ju inte förrän imorse. Blev såååå glad när jag insåg att jag inte behövde pendla till toaletten. Har alltså varit frisk i 36 timmar nu. För att inte jinxa något har jag bara ätit snäll ”mat” som rostat vitt bröd, rån och pasta idag och det har gått bra. Firade att jag är frisk med att äntligen ta på mig annat än mjukisar och sminka mig lite. Och gå ut. Nu hoppashoppashoppas jag att jag slipper bli mer sjuk den närmsta tiden.

(Men detta amningshår är verkligen HEMSKT. Har en bad-hair-day varje dag. ”Luggen” ser inte klok ut och syns både med utsläppt och uppsatt hår. Polisongerna spretar vid öronen. Nackhåret är skitfult och hur jag än sätter upp håret ser det hafsigt och slafsigt ut. Kan det inte bara växa? Är såååå sugen på att klippa mig kortare till en frisyr men vägrar. Nu ska jag ha långt tills jag blir gift. Sen ryker det, men det kan nog dröja, hehe….)