Böcker – Torka aldrig tårar utan handskar. 1. Kärleken, 2. Sjukdomen och 3. Döden (⭐️⭐️⭐️)

  Nu var det ett tag sedan jag skrev om någon läst bok och det beror på att jag läst ut tre stycken, nämligen Jonas Gradells hela Torka-aldrig-tårar-utan-handskar-serien. Delarna heter Kärleken, Sjukdomen och Döden. Jag såg aldrig den hyllade tv-serien utan ville läsa böckerna först. Sedan sparade jag dem under graviditeten eftersom jag räknade med gråt och var alldeles hormonell. Men nu så. 

Hade höga förväntningar och även om böckerna inte alls är dåliga blev jag ändå besviken. De var inte alls så bra som jag trott. Dels irriterar jag mig på stavfel, speciellt i den andra boken hittade jag flera stycken och i vanliga böcker är det sällan jag märker sånt. Sen tycker jag att alla delarna handlar om kärlek, sjukdom och död. Det är inte alls så uppdelat som jag föreställt mig innan. 

Serien handlar främst och det unga kärleksparet Rasmus och Benjamin. Rasmus från det lilla samhället Koppom i Värmland och Benjamin, ett Jehovas vittne. Men vi får också följa deras lilla ”bögkrets” med Paul, Reine, Seppo, Bengt och Lars-Åke och ta del av deras öden. Nutid blandas med dåtid och ibland dyker rena faktakapitel upp. Fakta om vad som stod i tidningarna och om den omotiverade skräcken för hiv i samhället innan (och efter) smittovägarna var kartlagda.

Hade ingen aning om att homosexuella i Stockholm levde så frisläppt och oskyddat som de uppenbarligen gjorde på 70/80-talet. Hade inte riktigt heller koll på exakt hur sjuk man blir i slutstadiet. Boken är hemsk i sin enkelhet. Speciellt eftersom det har hänt på riktigt. Samtidigt är den rolig. Paul är min favoritfjolla av de man får följa. Men ändå är det ingen fullträff. Läsvärd ändå och bra omväxling från mina vanliga deckare.  

Babyrytmik

Idag provade vi på babyrytmik på öppna förskolan jag och Micro. (Vanliga öppna förskolan känns lite väl stimmig och stökig och jag hänger hellre hemma hos kompisar när Mini inte är på förskolan.) Babyrytmiken är till för barn under 1 och känns både lugn och mysig. Kul att göra något tillsammans bara vi två. Micro skrattade och log som vanligt och kollade sig nyfiket omkring. Gillade nog musiken på sångstunden också. Men efter att vi hängt en stund blev han ledsen precis som min mammakompis dotter så vi drog slutsatsen att de fått tillräckligt med intryck på en gång och gick. Små utflykter i lagom dos är nog bäst. Men det blir garanterat rytmik fler gånger längre fram. 

Nu efteråt är han så trött så trött. Och sover så gott så gott. Passar bra då det är dags att hämta storebror från förskolan…  

Magläge

 Några gånger varje dag välter jag runt Micro så att han får öva på magläget. Han accepterar det ganska länge och stånkar och stönar av ansträngning innan han tröttnar och börjar gnälla. Han är riktigt stadig och orkar hålla huvudet högre och högre. Han växlar mellan att dregla, le och bli röd i ansiktet under tiden. Samtidigt som han lyfter huvudet lyfter han fötterna så att han ser ut som en gungande ostbåge. På bilden lutar han lite snett åt sidan och så är det i verkligheten också. Är beredd på att han när som helst kan tippa över och rulla runt till rygg igen. Jämför jag mot Mini så är Micro mycket stadigare och gillar att ligga på mage mycket mer. Mini protesterade nästan på en gång och var rejält svajig om huvudet. Däremot är Tim lite svajigare när man håller honom i famnen. Är hela tiden beredd att stötta huvudet som nickar till. Men det tar sig. Precis som det ska…

Testar gränser

Suck och phu. Mini är så sjuuuukt jobbig just nu rent ut sagt. Jag älskar honom till döds men ibland vill jag ändå strypa honom. De senaste dagarna testar han verkligen gränser och trotsar och jag vet inte hur jag ska göra för att få det bra. Han har väl alltid gjort lite som han vill men ändå lyssnat mer på mig än nu och inte alls trotsat som just nu. 

Det är jobbigast när vi är utomhus. Han väljer medvetet att inte lyssna och gör tvärtemot vad han ska. Om jag säger ”stanna” så stannar han inte. Om jag säger ”kom” så kommer han inte. Jättejobbigt och jättefrustrerande, speciellt eftersom jag också har Tim att se efter. I vagnen eller bärselen. (Tycker nästan att det är lättast när han ligger i vagnen.) Jag försöker prata med Mini när han försvinner från mig till ställen han inte ska. Typ ut mot vägen eller in på någons tomt. Säger att han ska stanna och komma till mig. Han stannar på säkert avstånd men kommer inte tillbaka till mig. Jag har försökt vänta ut honom men han ger sig ju aldrig! Så där står vi och glor på varandra. Ibland går jag iväg. Men han följer inte efter och då måste jag tillslut vända tillbaka. Och hämta honom. Då vinner han och får som han vill. Ibland stannar han inte ens utan fortsätter och då måste jag skynda efter för att se så att inget händer honom. Och självklart är det det han vill. När jag ger mig och går mot honom SPRINGER han iväg ännu längre och skrattar. Han vill bli jagad. Då vinner han. Igen. Och får precis som han vill. Jag förklarar för honom att det inte är okej men han skiter i det och gör det igen. Det spelar för tusan ingen roll om jag pratar sansat eller i hård ton till honom. Han bara skrattar och gör det igen. 

Som i söndags. Han och granntjejen åkte in på en grannes stenlagda framsida med sina Bobbycars. Hennes mamma sa till henne och hon lyssnade och lydde. Men inte Mini. Han visste så väl att han inte fick men skulle åka in där igen. Jag sa till säkert fem gånger. Stod i vägen. Höll fast bobbycaren och förklarade. Men han vill inte lyda. (Granntjejen hjälpte också till genom att säga till honom. Jättegulligt!) Detta känns skitjobbigt, speciellt när jag är själv med killarna, så jag hoppas att det går över fort. Jag vet inte om det är en fas? Jag vet inte om det hänger ihop med att han inte pratar så mycket ännu? Nu ska vi i alla fall köra med ”bestraffning”. När han trotsar ska vi sätta honom i soffan. Utan leksaker, utan tv.  Förklara varför och så får han sitta där några minuter. Det är inget hårt straff men då kanske han förstår. Jag gissar att vi kommer att få släpa in honom x antal gånger nu i början. Någon annan som har andra tips?

Overkligt glad

    Micro är en sån himla, himla glad liten person att jag är helt förundrad. Enda gången han gråter är när han är hungrig. Men annars är han alltid redo att le mot mig. Så fort jag tittar på honom och möter hans blick skiner han upp. Och jag smälter varje gång. 

(Att han dreglar massor precis som sin storebror är lätt att förlåta då. Fast dregglisarna hjälper inte så mycket tycker jag…)

 

Bra förändring

 I flera månader har Mini varit väldigt kinkig och INTE velat smutsa ner händerna. Om han fått smuts, mat, vätska, snor eller egentligen vad som helst på handen har han kommit med handen utsträckt, gnällt och velat ha hjälp att få bort vad det nu är. Vi har torkat men också försökt lära honom att torka på tröjan eller gnida/borsta händerna mot varandra. Men icke. Han har fortsatt komma till oss som en liten primadonna. Hela tiden. Det enda bra med det är att han faktiskt velat ha vantar utomhus eftersom det skyddat händerna mot nedsmutsning och många barn verkar vägra vantar. Jag har mer än en gång funderat på hur han ska kunna leka normalt utomhus nu i vår då det är för varmt för vantar. 

Men det löste sig självt för några dagar sedan. Helt plötsligt är det okej att skita ner händerna. Riktigt mycket också. Han gräver i både jord och grus och njuter av det. Och kan skrattande borsta av det värsta genom att gnida händerna mot varandra. Skönt. Både att slippa hjälpa honom och att han inte blir begränsad i sin lek. Nu är problemet bara att han inte alltid är pigg på att tvätta sig när vi kommer in. Haha, alltid är det något!  

En stor liten kille

 Idag drog vi ner till en Happy Homes-butik i Kungsbacka som hade vårkampanj med bra rabatt. Vi (jag skriver vi men menar mest mannen eftersom jag får passa barnen) ska måla om huset. Vi fick superbra service av kunnig personal och köpte färg, fasadtvätt, pensel och allt annat som behövs. Vi betalade lite över 8000 kr men fick mer än 3000 kr i rabatt. Och även om det är rätt mycket pengar hade det kostat bra mycket mer att leja ut ommålningen på en firma. Är som vanligt tacksam att jag kärat ner mig en en handy-man. Jag vet att han kommer att vara noggrann och göra det hur bra som helst. Själv ska jag försöka hjälpa till om det finns möjlighet för jag gillar faktiskt kroppsarbete.Vid flera tillfällen den senaste tiden har ”folk” reagerat på Mini. Att han ser större ut än vad han är gammal. I torsdags när vi handlade fick vi en kommentar, när vi beställde markiser en annan och idag undrade färg-säljaren också hur gammal han var. De som frågar har egna barnbarn och jämför storlek och gissar ålder utifrån det. Mini är lång för sin ålder. Så gissningarna blir 3-4 år. Vår lilla plutt som ”bara” är 2 år och 3 månader. Kul att han är lång som sin pappa men det blir lite knasigt när folk behandlar honom som om han är äldre eftersom han inte kan prata för sig ännu. 

Avslut och premiär

 Idag har jag och killarna varit på dejt i Botaniska med min kompis och hennes killar (2 och 4 år). Trevligt men samtidigt sorgligt. Trevligt för att vi kunde prata under tiden som barnen röjde runt och hade kul ihop. Men sorgligt eftersom de flyttar 130 mil norrut nästa vecka. Buhu. Även om vi inte ses ofta har det känts tryggt att ha henne på krypavstånd. Men no more alltså. Kommer att sakna henne. 

Nu på eftermiddagen landade vi hos farmor och farfar för glass, bus, hundklappande och sällskap. Mannen är nämligen på after work med sitt jobb så idag har jag för första gången varit själv över läggningen. Allt har gått bra. Hemma hann vi kolla lite på Bullerbyn (som är Minis nya storfavorit) innan vi flyttade upp till badrummet. Micro fick ligga i sitt babynest under tiden jag badade Mini. Inga problem. Nattningen gick ungefär som vanligt. Vid 20.45 sov båda killarna och nu väntar jag på att den yngre ska vakna igen och vilja äta. Skönt att veta att det funkar men det är tomt utan min bättre hälft… Menmen. De allra allra flesta kvällarna spenderar vi ihop så han är väl värd lite time-off.     

Lika ibland

Ett av mina favoritkort på Mini är när han som bebis ligger och sover på mitt bröst. Har tagit ett liknande på Micro och även om inte just det har blivit ett favoritkort på samma sätt jämförde jag korten idag när jag förde över mobilbilder till datorn. Och jodå, där är de verkligen lika mina små killar. Till och med två små plitor på näsan. Vet inte hur mycket det räknas eftersom man bara ser delar av deras ansikten men helt olika är de helt klart inte. Se själv (Mini överst och Micro underst):   

 

Första sprutan

 Idag fick Micro 3-månaderssprutan på BVC. Ojojoj vad ledsen han blev. Mini gick fort att trösta minns jag men så var det inte idag. Micro grät tills han fick bröstet instucket i munnen. Sen ammade han tills han somnade. Nu på eftermiddagen har han varit precis som vanligt så ännu märks inga biverkningar. Hoppas att resten av kvällen och natten går smärtfritt.
Annars har hans omogna tårkanal helt plötsligt börjat fungera. Sedan i lördags behöver vi inte torka klegg längre – jippie för det. Övrigt att nämna är att vår sköterska tycker att han ser stark, glad och välmående ut och hon påtalade att hon tycker att Micro och Mini är väldigt lika varandra, mer och mer för varje besök. Skönt att man alltid får beröm för sin bebis! Han väger nu 6225 g och mäter 62,5 cm. Även om han fortfarande är mindre än sin bror vid samma ålder knappar han in….