Att gå över tiden

Den 11 januari i år blev jag och min sambo föräldrar. Tidigt på morgonen föddes vår son Jack. (Tänk att det snart gått 6 månader!) Enligt min sista mens skulle han egentligen kommit året innan, den 27 december. På ultraljudet som gjordes i vecka 13 för att bestämma längd på graviditeten fick vi ett nytt BF-datum, den 7 januari. När det var dags för RUL fick vi ännu ett datum, det slutgiltiga, som vi sedan gick efter. Den 3 januari. Vilket datum man än går efter gick jag över tiden.

Jag läser och har läst en hel del gravidbloggar och gemensamt för nästan samtliga är att alla typ avlider så fort BF har passerat. De tycker att varje extra dag känns som en extra vecka eller månad. De klagar, gråter och känner sig sprickfärdiga. Vill inte längre och bönar om igångsättning. Hatar alla som frågar och kommer med pepp. Lite generaliserat kanske, men i stora drag.

Så kände aldrig jag. Jag var mer rädd att föda för tidigt än att gå över tiden. Jag jobbade fram till 23 december. Sen var det ju jul och nyår och det tog ett tag innan jag hade landat i ledigheten. Jag tyckte att det var rätt skönt att få några extra dagar att vila upp mig på. När 3 januari kom och gick gjorde det ingenting. Jag passade på att bara vara och ta det lugnt. Vet inte om jag var så avslappnad och positiv för att jag hade en toppengraviditet eller för att jag aldrig la någon vikt vid datumet? Visst var jag också stor och svullen men jag visste ju att han skulle ut när han var redo. Och ut kom han ju. På sin födelsedag. 😉

Vill inte låta hurtig eller äckligt duktig nu men så här tänker jag:
Att gå över tiden är inte ett misslyckande. Det är en chans att göra det bästa av situationen, njuta av lugnet före stormen och ladda för förlossningen.

Här är Jack ca 9 timmar gammal. Min sambo har tagit bilden och det är en av mina favoritbilder på honom. Så liten, men så vaken och så hans stora lilla hand i ansiktet…

Film – en oväntad vänskap (⭐⭐⭐⭐⭐)

Vi (min sambo och jag) måste vara sist i världshistorien, men igår såg vi äntligen ”En oväntad vänskap”, eller ”Intouchables” som den egentligen heter.

Det känns som om alla har höjt filmen till skyarna. Jag har nog enbart hört positiva omdömen om filmen så jag hade höga förväntningar. Och jag blev inte besviken. Vilken film! Det fanns inte en scen som inte var bra, inte en replik som kändes onödig. Det var bara ren och skär njutning från början till slut. Om du inte sett den redan – gör det!!!

Första inlägget

Jahaja. Jag tänker mig att den här bloggen blir min ”pysventil”. Ett ställe där jag kan skriva av mig om det jag känner för lite då och då.

Nu i början kommer det handla mycket om träning. Jag tänker ge mig på TapouT XT (xtreme training). Det är ett träningsprogram under 90 dagar med kampsportsinspirerad träning som man kan göra hemma. Såg reklam om det för några veckor sedan och har inte kunnat släppa tanken på det sedan dess. Det kommer att bli tufft och det kommer att bli svettigt, men jag känner mig sjukt motiverad. Och om jag bloggar under mina 90 dagar blir det svårare att fuska, hehe. Alltid finns det någon ute i cyberspace som vill följa mig och jag kan alltid peppa mig själv genom att dokumentera hur det går. Win-win alltså. Ska bara välja en bra startdag för min utmaning men det bli inom en hyfsat snar framtid. Mer om det längre fram, mycket mer…

Livet är såklart mer än bara träning och jag kommer nog att pysa ur mig om både det ena och det andra. Det mesta och lite om allt. Det kommer säkert att bli en del familjeliv i allmänhet och min lilla son Jack i synnerhet. Det kommer bli lite om böcker eftersom jag är bokoman. Det kommer att bli lite om Göteborg eftersom jag bor här och älskar stan. Det kommer att bli lite om shopping eftersom jag shoppar en del, lite för mycket om ni frågar min sambo. Tankar om stort och smått. Välkommen hit!