En svacka

Min lille T. När han är glad är han strålande fantastisk. När han är mindre glad är han rätt så jobbig för att tala klarspråk. Och nu efter sin sjukdom har han inte kommit riktigt i fas. Han är kort sagt inte den roligaste att ha att göra med. Bryter ihop för minsta lilla. Vill göra allt själv. Blir ledsen och arg när han inte kan. Blir ännu mer ledsen och arg om man försöker hjälpa. Blir ledsen när han inte får som han vill. Blir ledsen när man säger till honom. För att inte tala om hur arg han blir om vi råkar skratta år honom vid fel tillfälle. Vill inte mycket. Vill allt. Tur att vi älskar honom precis som han är. 😍

Kan det få hålla i sig

Eftersom Jack innehåller ”svåra” bokstäver har han börjat skriva Tim. Hur gulligt? Ganska megagulligt tycker ett styck mamma. 

Igår hade mannen haft en rätt tuff dag med en liten kille som grät och grät och grät och knappt åt något. (Alltså. Jack äter alltid yttepyttelite när han är sjuk så det har vi vant oss vid, men Tim har ätit okej tidigare så att han verkar följa i sin storebrors fotspår kom som en överraskning.) Tydligen hade tårarna sprutat, näsan runnit och inget hade varit bra och mannen var lite lätt dränerad när jag kom hem. Laddade alltså för en tuff dag idag men den kom av sig. På förmiddagen var han inte kaxig och det var mycket gnäll, ingen aptit och mycket bärande/vara i famnen. Men efter lunchvilan återvände ljuset i Micro-mannens ögon. Hans blick har inte varit som vanligt på hela veckan men nu på eftermiddagen återvände glittret så smått. Hurra! Vågar inte helt friskförklara honom ännu, men förhoppningsvis imorgon. Och nu hoppas jag att båda två (alla fyra) håller sig friska fram tills det blir lite julledigt. 

Mycket i kroppen

Det är nog inte alltid så lätt att vara 3,5 år.  Och när man har varit sjuk och går på antibiotika, äter dåligt, börjat förskola efter en lång sommarledighet och dessutom bytt avdelning är det inte konstigt att humöret inte är på topp. Den här veckan har varit mini-mannens värsta trots-vecka ever. Ojojojoj. Vi som varit så förskonade innan. Nu har han fått flera skrikattacker varje dag där han blir så arg så arg. Han lyssnar inte på oss och går inte att resonera med och efter ett tag har han nog glömt varför han var arg från början, han vet bara att han vill göra tvärtemot. Trösta går inte heller. Inget är bra. Inget funkar. Så vi övar upp vårt tålamod här hemma tills det värsta lägger sig igen och han kommer in i en ”lätt” period. 

Idag har varit en bra dag. Glad mini-man typ hela dagen. Det är dessutom lördag och då får man lördagsgodis! 

Inte helt lätt hela tiden

  
Det här med två barn alltså. Fantastiskt ibland. Inte så fantastiskt ibland. Riktigt jobbigt ibland. 😂 Just nu är det inte direkt semester i familjen. Det är inte så att det är kris eller panik på något sätt utan läget är helt under kontroll men det är mycket hela tiden ändå. Även om vi lever i vardagen är det fullt upp. Inte många lugna stunder förrän vilddjuren sover. 

Mini är rätt trotsig just nu och även om han inte alls får så farliga utbrott jämfört mot andra barn är han väldigt trotsig för att vara honom och det är påfrestande med hans utbrott och tester. Han vet precis vad han inte får göra och gör det ändå. 

Micro är Micro. Han är öööööverallt. Ställer sig mot allt. Ålar överallt. Kryper. Ska undersöka och är fullkomligt livsfarlig. Och han har en ny grej. När Mini tar tillbaka en leksak eller när vi säger nej eller lyfter bort honom börjar han tokgråta. Han har liksom kommit på att då får han tröst. Och eftersom han är som han är blir det många nej varje dag och många gånger vi lyfter bort honom från något och många duster med brorsan. Alltså blir det en del tokgråt.

Även om familjen är viktigast är det extremt skönt och välbehövligt att jobba. Hade aaaaaldrig orkat vara föräldraledig på heltid nu. Behöver få andas för att orka med. Är jag ensam om detta?

Rastning av unge

   
När vädret inte är det bästa får man anpassa aktiviteterna lite efter det. Igår gjorde vi en utflykt till Biltema och Bäckebol för att komma hemifrån lite men ändå vara inomhus. Vi var inte ensamma! Idag åkte vi till Ikea för lunch – vi var verkligen inte ensamma! Så mycket folk som idag har jag nog aldrig varit med om på Ikea. Men det gick bra ändå. Först gick vi ett varv för att röra på oss och som vanligt ville Mini springa med en gul säckakärra. Han är både snabb och bra på att manövrera den så det bli en del omkörningar…

Efter maten körde vi på en lagom utomhusaktivitet. Slottskogen! Det kom liiiite regn men det hindrade inte oss från att titta på sälar, pingviner, hönor och klappa getter.  

    
Både igår och idag har Mini fått härliga trotsutbrott där han gråter och skriker högt när något inte passar och han inte får som han vill. Innan vi fick barn trodde jag att jag kanske skulle skämmas när det hände bland folk men det gör jag inte. Inte alls. Det är bara att antingen rida ut stormen och vänta på att han lugnar ner sig eller att bära iväg med honom samtidigt som han vrålar för fulla lungor. Vi har gjort båda. Hehe. Efteråt förklarar vi alltid och pratar igenom det som hänt. Mini pratar ju inte men vi berättar för honomvarför vi gjort på ett visst sätt. Till slut kommer han att lära sig. Jag tycker ändå att han börjar förstå att han inte kan få allt och göra allt han vill. I en affär kan han ta upp något han vill ha men när vi säger nej och att han ska lägga tillbaka det gör han det utan protester. 

Micro är som vanligt världens lättaste att ha med. Men om två år kommer han att vara den ”jobbiga”….

 

Gnäll deluxe

Alltså… Mini-mannen är så sjuuuukt gnällig nu och det beror nog på den härliga blandningen av storebrorskap, att han varit sjuk, att han är frustrerad eftersom pratet inte kommit igång och så gammal hederlig trots. Allt är fel. Idag har han till exempel gnällt för att:

• Han inte fick ha på sig sin pyjamaströja med bilar-motiv på dagen. 
• Jag inte kan bära BÅDA barnen ner för trappan och gick ner med Micro först. 
• Jag inte satte på tvn när han kom med fjärrkontrollen. 
• Han inte ville klä på sig ytterkläder och hag klädde på hono ändå. 
• Han inte fick ihop ett brio-lok och en brio-vagn med magneter som han vände åt fel håll. 
• Han inte fick använda paddan. 
• Han inte fick sitta kvar i bilen. 
• Han inte fick äta middag i mitt knä. 
• Han inte ville gå och lägga sig. 

Och så vidare. Och så vidare. Ibland är han rejält jobbig. Ibland kan jag inte hjälpa att jag skrattar åt honom. Det är inte lätt att växa och utvecklas….



Inte gladast i stan

Att bli storebror är nog inte lätt alla gånger. Oftast bryr sig J inte så mycket om sin lillebror men några gånger varje dag vill han gärna klappa och lägga huvudet mot Tims och mysa. Han verkar inte svartsjuk och jag tror att ju större och mer ”med” Tim blir desto lättare kommer det att gå och desto roligare kommer det att bli. Det svåra för J är att inte få 100% uppmärksamhet längre. Att dela mamma och pappa med en liten bebis. Att balansen här hemma är förändrad.

Mini-mannen är därför inte sitt bästa jag just nu. Han är såååååå gnällig. Om han inte får ha napp gråter han. Om han inte får hålla på med en mobil/padda gnäller han. Om han inte får se på tv gnäller han. När vi ska vara ute gråter han. Om han leker med sina bilar och till exempel ett släp hakas av är det som att världen går under. Lägg till att han är förkyld och att vädret inte har varit det bästa vilket gjort att vi varit mycket hemma…. Kort sagt – han är rätt så jobbig just nu och gnäller eller gråter mest hela dagarna eftersom vi inte låter honom få som han vill hela tiden. Vi försöker sysselsätta honom och leka med honom och pussa ihjäl honom men det räcker inte. Även om jag inte ångrar att han varit hemma med oss nu de första dagarna behöver han få vara på förskolan också. Få leka lite. Springa av sig. Umgås med små mini-kompisar. Så det ska bli skönt med vardag på tisdag när mannen börjar jobba. Och idag ska han faktiskt sova hos mormor och morfar. Tror och hoppas att han kommer att ha görkul som vanligt.

Mycket att ta in

Att möta mannen och mini-mannen på flygplatsen igår var fint. Jack såg så himla stor ut! Inte för att han vuxit på en vecka utan för att nu när jag inte sett honom varje dag har jag liksom ”vant mig av honom”. Det var som att upptäcka honom på nytt igen. Alla hans gester och ljud och han såg verkligen ut som en mini-människa. Det var som att se honom med nya ögon där i början. Han är fortfarande liten, men ändå inte.

När jag kom sken han upp i världens leende som aldrig slutade. Men samtidigt blev han blyg och klängde på mannen. När vi gick till bilen hjälpte han glatt till att rulla resväskan med mig. Väl i bilen gnällde han massor och när vi parkerat och skulle gå hem till huset började han gråta hysteriskt. Mest åt resväskan, men inget var riktigt bra. Resten av dagen var han glad ibland, men väldigt ledsen också. Resväskan grät han åt när han såg den så jag packade upp fort som tusan och så fick han ett paket med bilar som han höll på att pilla med resten av dagen. Jag tror att det blev mycket för hans lilla hjärna när jag väl kom hem och han insåg att jag varit borta. Lite försenad separationsfas. Han visste inte hur han skulle bete sig. När jag gick för att hämta en bobbycar som han struntat i en bit bort bröt han ihop. Som om han trodde att jag skulle lämna honom igen. Lille gubben…. Sen hör det nog till att han bara sov 15 minuter på hela dagen också och att han tydligen är i en fas där han gråter om han inte får som han vill. Vi myste och kramades mycket i alla fall och nu känns han okej igen, även om jag tror att förskolelämningen blir tuff imorgon. Det var sååååå mysigt att få pussa ihjäl honom och kittla honom och bada och lägga honom igen. New York i all ära, men det är hemma jag vill vara.

Igår somnade både jag och mannen vid 21.30. Vaknade gjorde vi 08.30. 11 timmars sömn!!!!! Shit, vet inte när det hände senast. Tack för det Jack, det behövdes. Känner mig lite resesliten fortfarande men ändå okej. Idag har vi varit och kikat på syskonvagn och nog gjort en helomvändning, men mer om det längre fram. Mini-mannen hittade en bil med två rattar och skrek som en dåre när vi bar bort honom. Jösses…..

Att leva med en italienare del 2

Vår lille mini-man börjar bli riktigt duktig på att gå. Han har liksom hittat sin jämnvikt och behöver inte hålla ut armarna för att hålla balansen (så mycket) längre. Idag har han gått runt mycket mer mest bara för att stå och gå. Och det är fortfarande så himla sött. Så sött att jag både får hål i tänderna och dör söthetsdöden. Typ.

Men gnälleriet…. I perioder under både kvällen och dagen är han skitjobbig. Idag var vi och köpte en cykelsits åt honom på XXL efter att jag kommit hem. Först började han skrika för att han inte ville sitta i vagnen. Sen började han skrika när han inte fick pilla med det han ville. Och med skrika menar jag gallskrika. Phu.

Väl hemma ville han som vanligt smaka på min kvällsmat. Hade honom i knät och han gapade och åt jättefint. När jag drack mjölk ville han ha det också. Han tog en klunk och silade ut allting på både sig själv och mig. Då lyfte jag ner honom på golvet och sa att man inte leker med maten eller spottar ut mjölk. Ojojojojoj som han skrek och grät. Resten av min måltid var inte direkt en njutning. Men han måste lära sig.

Som sagt, vi kallar honom vår lilla italienare…

Och så var helgen slut…

Igår kändes det som söndag hela dagen. Idag är det söndag på riktigt. För min del hade det gärna fått vara söndag imorgon.