Etikettarkiv: rädd

Ingen fegis

   
Den som läser här vet att Mini är en lugn och försiktig kille. Och många gånger en fegis skulle jag vilja säga, även om jag säger det kärleksfullt 😜. Han tycker att mycket är ”läskigt”, typ saker som rör sig eller låter. Saker han inte har koll på eller är bekväm med. Han vill inte åka bergochdalbana och ja….han är lite rädd helt enkelt. 

Det är inte Micro! Absolut inte. Snarare totalt orädd skulle jag säga. De är totala motsatser och jag tycker att det är så häftigt hur det kan bli. Är fortfarande helt fascinerad av att två blandningar av mig och mannen kan var så olika på många sätt men ändå så lika på många sätt…


Ska ge lite exempel:

  • Mini har ett elektriskt tåg som han i och för sig kör med nu men som han länge gråtit över när vi tagit fram eftersom det är just ”läskigt”. Det tuffar, har ljus, kan köra framåt och bakåt och låter. Nu kör han det alltså, men med väldigt mycket respekt. Micro är helt obrydd. Han går runt med tåget i handen samtidigt som det surrar. Han undersöker knapparna och stänger av och sätter på och mecklar nöjd långa stunder. Där Mini leker med vanliga lok och vagnar söker Micro upp det elektriska utan att tveka. 
  • Farmor och farfar har en hund. Båda våra killar gillar att ge henne godis = torkad blodpudding. De har dock lite olika teknik. Mini slänger godiset på golvet och låter henne slafsa upp det själv. Micro stoppar in hela handen i hennes mun och låter henne nafsa i sig det. En gång fick han av misstag ett litet bett och blev ledsen men han har inte ändrat taktik för det utan kör på. 
  • I lördags åt vi på Max. (Micro fick en burk om någon undrar.) De hade något jippo med ansiktsmålning för barn och en sån där lurvig hundmaskot ni vet. Med en människa i. Hunden delade ut småsmå godispåsar tillsammans med en anställd. Mini tyckte att det hela var så läskigt att han satt och darrade med underläppen och det slutade med att jag fick ta godis åt honom. Micro fick inget godis men sträckte sig med hela kroppen efter den utklädda hunden. 

Jag älskar Micros inställning men inser att det är rätt tacksamt för hjärta och nerver att ha en försiktig kille som Mini i familjen också. En som inte är så våghalsig. Kanske blir han det längre fram. Kanske håller han sig lugn hela tiden. Kanske lugnar Micro ner sig. Kanske fortsätter han att vara en utmaning. Framtiden vet jag inget om. Jag konstaterar mest att jag har en av varje nu. 😍

 

Annonser

Planering och lite fasa

Igår bokade jag flyget till och från New York. Samtidigt som jag fortfarande är asglad över att jag faktiskt ska iväg kändes det ändå jobbigt igår. Jag ska liksom dit helt själv (igen). Alldeles ensam. Kommer jag verkligen klara det? Det hjälpte inte när mannen sa att jag kommer att få minst ett bryt av hemlängtan efter mini-mannen. Jag är blödigare än honom och han tyckte att det var rejält jobbigt att vara borta nu en vecka på sommaren. Lägg till lite gravidhormoner på det och det är upplagt för minst en gråtattack. Idag känns det bättre igen, tack och lov. Jag har gjort resan förut och det gick bra. Och jag viiiiiiill ju få lite egentid, saknar att vara helt ensam ibland. Sova ostört flera nätter i rad, tills jag vaknar av mig själv. (Kommer säkert att sova kasst på grund av jetlag och ensamhet, men ändå.) Gå dit jag vill, göra det jag vill, åka dit jag känner för. Läsa massor, blogga massor, köpa take-out-mat och insupa stan.

IMG_7015.JPG
Bilder lånade från instagram och hashtaggarna #wellingcourt och #bowerywall. På min mini-padda blir bilden först gigantisk, men efter ett tag normal. Vet inte hur det ser ut för er?

För er som hängt med är jag och mannen graffiti-nördar. Vi har ca 20-25 små tavlor i vardagsrummet på bilder av graffiti från olika resor vi gjort och platser vi besökt. Och fler kommer det att bli nu även om vi börjar få ont om plats på väggen. New York känns lite som ett mecka för graffiti. Googlar, kollar hashtaggar på instagram och kollar på kartan vart det ligger. Blir alldeles pirrig av att fota snygg graffiti eller street art. Har fyra ställen hittills jag vill kolla in, hehe. Ser ni tjejen med fåglarna runt, åhhhh. Och texten i en enda röra är en av få som inte har ett motiv som jag faktiskt gillar och som passar ihop med en vi redan har.

Har börjat fundera på exakt vad jag vill se och göra den här gången. The high line och central park är givna. Och jag tror nog att det blir empire state building igen om det är fint väder.</delNix. Bestämde idag att jag tar top of the rock istället. Och så vill jag till memorial plaza som var en byggarbetsplats sist jag var där. Och coney Island verkar knasigt och kul och jag kan ta min tunnelbanelinje hela vägen så det borde jag kunna offra en halvdag på. Och så vill jag gå över både brooklyn och williamsburg bridge. Och shoppa. Och köpa take-out. Har googlat och det verkar finns gott om restauranger i mina krokar. New York – jag längtar efter dig!


Worst ever

Alltså. Jag gillar egentligen oväder. När det blixtrar och åskar och man både ser ljuset och hör mullret. Men idag kom det ett oväder utan dess like. Det regnade som tusan och att säga ösregn räcker nästan inte. Vattnet öste ut från stuprännorna och det lät som om det regnade in någonstans i huset eftersom smattret lät så högt och så nära. Tyckte nästan att mullrandet blev otäckt också. Det värsta med hela ovädret var att killarna var iväg på cykeltur. Jag hoppades stenhårt på att de stannat kvar hos mini-mannens farmor och farfar och klarat sig undan. Ringde mannens mobil men fick inget svar. Det regnade så mycket att man hade blivit genomblöt på någon sekund om man inte haft skydd. Till slut ringde mannen upp. De var på hemväg och var inte mer än några hundra meter bort, men det gick verkligen inte att cykla så de hade tagit skydd under ett företagstak. Jag slängde mig i bilen och hämtade upp två stuck dränkta herrar. Mini-mannen hade tyckt att det var roligt först, men hade snabbt blivit ledsen, både av att han blev blöt och av åskan. Efter ett bad och mat var han dock glad igen. Men pjuh, det var väldans vilken skur….

20140803-201515-72915761.jpg


Viktigast i världen

Usch. Att Jack är viktigast i världen för mig och R är lika självklart som uppenbart. Han är det finaste vi har men ibland blir man lite extra påmind.

För 45 minuter sedan vaknade han och grät. Och det var inte den typen av gråt där det hjälper att stoppa in nappen eller ta upp i famnen. Nej, det var hysterisk och hyperventilerande gråt där inget hjälpte. Då är man inte fräck alltså. Nu hände ju exakt det här för några månader sedan. Då åkte vi in till akuten. Senare på natten blev Jack förkyld och vi kände oss lite lagom pinsamma när han ”bara” grät för att han tydligen hade slembubblor i halsen som inte ville spricka.

Då fick vi i alla fall med oss att han ska vara i upprätt läge och gärna få lite luft på sig. Så nu kände vi att vi hade lite koll och gjorde precis så, försökte vara lite lugna trots att pulsen rusade iväg. Bar ner honom till vardagsrummet och öppnade altandörren. Bara det att sist rapade han till och blev glad innan han satte igång att gråta otröstligt igen. Och gråtattackerna varade max 2-3 minuter. Nu höll han på i mer än 5 minuter utan att lugna sig en enda gång. Märkte på honom att han hade ont och att han var trött och att han hade panik. Lite skakigt om man säger så och kön till sjukvårdsrådgivningen kändes lååång. (Och så inser vi att vi inte har någon bil om vi behöver åka in eftersom den är på service.) Tillslut kommer jag fram. Får prata med världens goaste och trevliga kvinna som pratade med lugnande röst och bara var helt grym. Vi hade gjort allt rätt. Får ett till tips och det är att ge honom något sött att dricka. Samtidigt som jag häller upp juice kommer R med en superglad Jack. Han la av världens brakfis och det var visst det som var fel. Kunde han inte talat om det?!