Lite off

Det blev en bloggpaus på några dagar. Och jag vet inte riktigt hur jag gör i fortsättningen. Sluta helt, blogga mer sällan eller fortsätta men välja mina texter? Hmmm. Anledningen till att jag funderar är att jag inte vet hur mycket jag vill fortsätta skiva om J och T här. De är två egna individer. 2 och 4 år. Vad kan jag berätta och inte? Vart drar jag gränsen vid privat? Skitsvårt och jag har funderat förr och ju äldre de blir desto mer funderar jag. Vill dela med mig lite lagom. Om utflykter, utveckling och kärlek. Uppfostran, funderingar och tankar. Men kan jag bedöma vad som är okej? Barnen är det absolut finaste jag har. Mitt viktigaste i livet. Vill skrika ut hur speciella och grymma de är till alla som vill lyssna. Men borde jag inte? Tror att ni som läser här återkommer mest på grund av barnen. Hur kul är det att läsa om böcker och house Of lola och allmänt vardagsliv egentligen? Läser själv föräldrabloggar och vill själv att bloggarna ska uppdateras i alla fall 4-5 gånger i veckan… Får se.  Väljer ju dessutom redan att mest lägga upp ”fula” bilder. Alltså. Sällan bilder där ansiktena syns utan snarare bilder bakifrån. Fastän jag vill visa upp dem gör jag det inte. Det är lite tråkigt att begränsa sig både i bild och i text. Funderar vidare…

Kan i alla fall visa upp dagens shopping utan att det är att dela för mycket…. I helgen kom våren och med den insåg vi att J vuxit massor. Hans skaljacka i Stl 104 som var lagom eller nästan lite stor i höstas är helt plötsligt liten. Typ pytteliten. Och när kappahl hade ta 2 betala för 3 gällde det att passa på. Så han fick jacka och byxor i stl 116. På köpet fick T ett par byxor i 98 som han kan ha till hösten. Och så blev det dessutom en overall i samma storlek (98) som var nersatt 70%. Kunde inte låta bli. Speciellt som overallen han kommer att få ärva av J är Stl 104 och vi misstänker att den kommer att vara väl stor nästa vinter. Och på tal om att ärva. T ärver i princip 90% av sina kläder från J. Det kommer såklart inte alltid att vara så men just nu när kläderna är i så fint skick är det det. Idag var T med i affären och han är inne på spiderman just nu. Så han fick en keps. Och en mössa. Och en T-skirt. Han var egentligen glad för kepsen men det var ju 3 för 2 så han blev mer än nöjd istället kan man säga. Kul att köpa till bara honom och lite kul att det inte bara är fordon som gäller i hushållet!

KUB-test

I förra graviditeten gjorde mitt MVC ett ultraljud i vecka 13 för att bestämma graviditetslängd och kolla att allt såg bra ut. Himla bra var det men nu har de tagit bort den ”tjänsten”. Och i Göteborg/Mölndal måste man ha fyllt 35 år innan sista mens för att bli erbjuden KUB. Alltså skulle rutinultraljudet varit den första kollen av bebisen i magen. Av flera olika anledningar valde vi att betala för ett privat KUB-test. Dels för att kolla upp eventuella missbildningar såklart men främst för att kolla att bebisen/fostret levde och för att försäkra oss om att det bara var en. (Mannens pappa är tvilling.) Jag ångrar det inte en sekund.

KUB-ultraljudet gjordes utanpå magen precis som vid RUL. Och då fick jag veta att jag har en bakåtlutande livmoder. Det betyder ingenting för graviditeten i sig men det är svårare att göra tidiga ultraljud då. Jo tack. Hon tryckte och pressade hur hårt som helst med den där ultraljudsstaven och eftersom jag skulle vara kissnödig var det riktigt jobbigt. Jag fick spänna mig för att inte kissa på mig och eftersom livmodern låg så ”långt bak” var det svårt att se ordentligt. Hon försökte och försökte mäta fostret länge och flera gånger innan vi bytte till vaginalt ultraljud. Tack för det. Fick kissa innan och det vaginala ultraljudet kändes ingenting. Hon behövde inte pressa utan helt plötsligt syntes fostret tydligt. Vi såg armar, fötter, hjärta, ryggrad, hjärnhalvor och näsa. Inte lika tydligt och utvecklat som vid RUL men allt fanns där och allt såg bra ut. Så himla coolt att det ligger en mini-människa därinne och växer till sig!

Och själva testet var också bra.
Risken för trisomi 21 (Downs syndrom) var 1:5000. Risken för trisomi 18 var 1:13000 och för trisomi 13 var det 1:20000. Bra siffror med tanke på min ålder och tydligen är min livmoder som en 15-årings. Nu ser jag fram emot RUL i augusti.

Ny på Vimedbarn

Jahapp, så har jag bytt portal…. Från ”ensam” på wordpress till att vara en del av vimedbarn-familjen. Har tagit med mig alla mina gamla inlägg och kör helt enkelt på. Hoppas att jag ska trivas här och hoppas att du som hittat hit gör detsamma hos mig och blir kvar. Välkommen!

Min blogg är uppbyggd så att jag försöker blogga 1 gång varje dag. Ibland blir det 2 inlägg, ibland inget alls. Tycker själv att det är jobbigt med bloggar som uppdateras 4-5 gånger dagligen, då hinner man ju inte med att läsa! I och för sig är 1 inlägg i veckan är inte heller så kul. Nä, lagom är bäst helt klart… När det gäller bilder är min åsikt att det är roligare med en ”dålig” iPhone-bild än ingen bild alls. Kamera släpar jag sällan med mig och för att publicera riktiga bilder måste jag blogga från datorn och det gör jag väldigt sällan, typ aldrig. Så jag har utgått från mina egna åsikter och bloggar efter det, sen är det upp till dig som läser om det håller måttet eller inte.

Jag som skriver heter Jenny. Jag är född -79 (!) och bor i Göteborg, eller Mölndal för att vara helt korrekt. Många av mina inlägg handlar om min son som föddes 130111. Han heter Jack, men det blir ofta att jag kallar honom J, mini-mannen eller mini-människan. Min sambo kallar jag R eller mannen, men vi är inte gifta. Annars blir det lite bokrecensioner, lite shopping, lite jobb, litelite träning, lite inredning, lite göteborgstips. Lite allt möjligt helt enkelt.

Och så här ser jag ut just i detta nu. Jag haaaaaatar att vara med på bild. Blir aldrig bra och känner mig obekväm. Jag ser alltid så trött ut på bilder och det hoppas jag inte att jag gör på riktigt. Jag får alltid höra att jag är pigg och positiv med massa energi så det är lite tvärt om. Och så ser jag ofta sur ut eftersom mina mungipor går lite neråt. Men jag är en glad skit i verkliga livet. Jobbigt glad ibland till och med. Och håret ser alltid så trist ut och ögonen blir så stora och ja… Jag gillar alltså inte att vara med på bild och selfies tar jag typ aldrig. Men ibland bjuder jag ändå på en glimt av mig.

(Jag håller på att luska lite i om det går att förstora alla bilder i gamla inlägg i ett svep. Om någon vet får ni gärna hojta häråt.)