Mors dag

 Nöjd att få vakna med den här och mina två andra killar varje dag. Och på den här bilden tycker jag att Tim är lik Jack…
Min inställning till mors dag är ungefär likadan som min inställning till alla hjärtans dag. Jag bryr mig inte. Det är en dag som vilken som helst. Jag är kär alla dagar på året, året runt och jag är mamma (och har en mamma) varje dag. Jag är tacksam för både ock, men varför fira en specifik dag? Inser dock att jag är relativt ensam om min inställning då många verkar både fira och få presenter både till höger och vänster. Jaja. Alla får göra som de vill. Köpte i och för sig lite gofika bara för att göra nåååååågot lite speciellt men hade överlevt utan…

Annars då? Mannen har mycket på jobbet så han jobbade hela dagen igår (lördag) och bara därför känns det som om det knappt varit helg. Och det känns inte som att det har varit maj heller. Dels har tiden gått fort, och dels har det varit så KALLT. Imorgon välkomnar vi juni och jag hoppades mer sol och att dagarna inte går så fort så att sommaren blir lång!

Går med lätta steg

Det syns kanske inte men där borta på gångvägen går det en stor man med en liten man i en vagn. Mina män. Min familj. Mannen gör så ibland. Möter mig på väg hem från jobbet. Det blir lite extra lätt att gå hem då och jag går lite extra snabbt. Undrar om det syns på mig att jag är på väg mot det finaste jag har eller om jag ser ut som en vanlig människa på promenad?

Vi firade för övrigt inte mors dag igår. Jag är ju mamma varje dag. Precis som vi skiter i alla hjärtans dag eftersom vi är kära varje dag. Tycker nästan att alla högtider håller på att spåra ur. Det görs reklam och det ska spenderas pengar. Det ska vara störst, bäst och vackrast på FB, instagram och andra sociala medier. Ju finare presenter/uppvaktning, desto ”bättre” har man det. Yäyä säger jag…

(Lite lättare läggning idag, men det gick inte smärtfritt. Mini-mannen grät förtvivlat innan han lugnade sig i min famn där han snyftade uppgivet. Efter tre försök att lägga honom i sängen som resulterade i ny förtvivlad gråt lyckades jag genom att fortsätta stryka honom över hår och rygg och visa att jag var där. Idag lät vi honom inte vara uppe och leka utan höll oss på hans rum, i hans säng. Det är något med avståndet nu tror jag. Att han känner att han är själv. Nu sover han i alla fall lille plutten och vi kan slappa.)