Än så länge

Efter middagen brukar vi varva ner i soffan med Netflix eller Barnkanalen. Och än så länge är jag mysfavoriten. Micro vill alltid alltid ”muysa mamma”. Mini också.  Tar tacksamt emot och myser gärna med båda två men bland kan mini föredra sin pappa och vi försöker jämna ut det. Hur som helst. Jag njuter så länge jag får mysa, för eftersom tiden går så läskigt fort är de snart tonåringar som tycker att jag är det mest pinsamma som finns. Hehe. 

Mammig

Egentligen ända sedan jag kom hem från New York har mini-mannen varit vääääldigt mammig. Innan har både jag och mannen funkat bra men nu i höst har det varit mamma mamma mamma för (nästan) hela slanten. Det är jag som ska trösta, klä på, bära, duscha, mysa och som varit förstahandsvalet när det gällt typ allting. Även om det kanske varit fel har jag låtit honom hållas och verkligen gett honom närheten han behövt. Jag har tänkt att han inte har ensamrätt på mig så länge till och att det gäller att skämma bort honom det sista. Och när han står och sträcker upp armarna mot magen går han ju inte att motstå…. Jag vill ju ge honom allt och alltid finnas där.

Men. Snart är lillebror här och mammigheten blev inte bättre utan det gick snarare åt andra hållet och blev rätt påfrestande. När mannen haft honom i famnen och han ändå sträckt sig förtvivlat efter mig har det känts jobbigt. Precis när jag började fundera på hur vi skulle vända spiralen vände det av sig själv. Mamma är fortfarande bäst (hehe) men nu duger mannen nääästan lika bra och det känns såklart jätteskönt. De myser och har det bra och det är precis så det ska vara och har varit förut. Jack har väl bara haft någon fas där han behövt mig lite mer. Han fattar inte att det ligger en bebis i magen men kanske ändå undermedvetet vet att något är på gång? Ska bli sååå spännande att se hur han reagerar på bebisen.

När jag var den roliga

R har alltid varit mini-mannens favorit här i hushållet. Klart att jag som mamma är den största tryggheten och den som duger allra bäst när livet känns riktigt jobbigt med bebis-mått mätt. Men annars är det R för hela slanten. Han är den som lockar fram flest leenden, mest skratt. Som är roligast att busa med och som får mest uppmärksamhet. Jag har inte varit lika rolig eftersom jag alltid funnits ett litet pip bort.

Idag var J tydligen gnälligheten personifierad när jag jobbade och drog in pengar till hushållskassan. Inget var bra. Gnöl och tårar. När jag kom hem fick mannen vila upp sig med egentid. Så jag och J hängde. Och jag kände mig som en kung för idag tyckte J att jag var roligast. Vi gick en promenad med vagnen och lekte hemma och han var glad hela tiden. Skrattade åt mig. Han diggade mig helt enkelt.

Och så har det nog blivit mer sedan jag började jobba. Att J är gladare med mig. Att jag är roligare nu än förr. Sen jag började jobba har jag fått tillbaka energin för J. Känner mig mer engagerad i honom och det känns inte jobbigt. Svårt att förklara men allt känns mycket lättare nu. Och R inser också att även om man är ”ledig” så är det inte slappt. Att dela på ledigheten är verkligen bra för alla parter.