Det är inte lätt att vara Micro just nu. Han vill så mycket men får inte riktigt till det. Han är precis på gränsen till att krypa och kunna ställa sig upp obehindrat men är inte helt där ännu och därför blir det en del gråt. Lite av frustration och lite för att han slår sig.
Han militärålar ungefär hur fort som helst och drar sig upp på knä i en handvändning. Men även om han har stått i krypställning flera veckor har det inte lossnat. (Mini var exakt likadan men började krypa framåt ungefär i den här åldern). Och igår gjorde micro faktiskt sina första kryp där han flyttade händer och knän 3-4 gånger innan han ålade! Att ta sig upp från knästående till stående är inte heller helt enkelt. Fötterna viker sig eller så hamnar han för tight inpå det han ska stå mot eller för långt bort. När han lyckas ställa sig är han sjukt nöjd. När han inte får till det frustrerad.
Han ålar och vänder och sitter och vrider och provar. Och han slår sig flera gånger om dagen. Dels för att vi inte kan passa på honom hela tiden eftersom vi har två barn att hålla koll på och umgås med. Men också för att han inte är så försiktig som Mini var. Det är mer full rulle. Han gör face-plants. Slår i näsan. Pannan. Kinden. Bakhuvudet. Ramlar bakåt, åt sidan eller rakt ner. Gråter hjärtskärande. Ibland lättröstad, ibland tar det tid. Lilla liv…
Ser fram emot att han ska komma på hur man gör och hamna lite mer i harmoni tills det är dags att knäcka lära-gå-koden.
Bilden visar för övrigt ett riktigt Micro-signum. Hans tår! Han böjer och kniper och spretar med tårna hela tiden.
Jennys pysventil 