Något jag gillar…


….är att krypa upp i soffan innan 08 och se vasaloppsstarten den första söndagen i mars. Kan jag följer jag hela loppet men starten är roligast att se. 


Nya möjligheter


Himla svårt att fota byxor på sig själv men paret jag hade på mig igår är hyfsat nya och redan favoriter. Varför? För att de är gött slappa med lagom häng men ändå i riktigt finbyxetyg och inte bara mjukistyg. Visst finns det en hel del dambyxor med häng nuförtiden men jag upplever att typ alla är i mjukistyg. Det funkar att ha på jobbet om man har rätt tillbehör till men jag har ändå känt att jag vill ha ”finare” byxor också. Byxorna på bilden är herrbyxor och kostade typ 120kr på kappahls rea. Score! Sedan jag kom på att herrbyxor är ett bra alternativ har det öppnats en helt ny byxvärld som jag utforskar lite i taget. Mer herrbyxor åt mig!


En svacka


Min lille T. När han är glad är han strålande fantastisk. När han är mindre glad är han rätt så jobbig för att tala klarspråk. Och nu efter sin sjukdom har han inte kommit riktigt i fas. Han är kort sagt inte den roligaste att ha att göra med. Bryter ihop för minsta lilla. Vill göra allt själv. Blir ledsen och arg när han inte kan. Blir ännu mer ledsen och arg om man försöker hjälpa. Blir ledsen när han inte får som han vill. Blir ledsen när man säger till honom. För att inte tala om hur arg han blir om vi råkar skratta år honom vid fel tillfälle. Vill inte mycket. Vill allt. Tur att vi älskar honom precis som han är. 😍


Bestämd dam


Pjuh. Att komma igång är ett kapitel för sig. Men nu har jag bestämt mig och när jag har gjort det ska det mycket till för att stoppa mig. Vinteridet är ett minne blott. Nu är jag ute ur grottan och nu kör jag. Skulle börjat förra veckan men rejält halsont satte stopp för de planerna. Så 1 mars blev mitt datum. Hemmatränade igår och har precis varit ute och sprungit idag. Det gick inte fort och det var inte skönt men det känns gött ändå. Jag är på g och jag vet ju att när jag väl får rutin på några pass i veckan så ger det så himla mycket. Mer energi. Piggare. Sover bättre. Gladare. Mindre ont i huvudet. Inte lika stel i nacke/rygg. Bättre mamma. Bättre sambo. Något kilo kan gärna slinka av mig men det är inte prio. Prio är att få träningen till vardag och njuta av det. 


Ingen hemlighet 

På fredag fyller mannen år. Varken han eller jag är inte mycket för att fira stort egentligen. Varken födelsedagar eller annat. Vi uppmärksammar dagarna i det lilla bara. 

Men killarna tyckte ju att det var JÄTTEkul både att fylla år och när brorsan fyllde år. Att få smyga, sjunga, fika och ha levande ljus på morgonen. Och allt för dem… Såklart. Alltså har vi bestämt att ”fira” våra födelsedagar också. Med en liten present och tillhörande födelsedagsväckning. Så igår fixade jag, J och T en present som vi slog in. Och gömde i en korg i tvättstugan tills det är dags. Och så fort mannen kom hem sprang J (och T) honom till mötes. ”Pappa vi har köpt present till dig”. ”Pappa vi har gömt den i tvättstugan”. Haha. Underbara barn. 


För övrigt min kanske bästa tågbana ever. Det går att köra överallt och det vet alla som bygger tågbanor att det inte alltid gör…


Över för denna gång


Jamennuså. Ingen mer feber och inget förkylningsåterfall så nu är vabbandet över för den här gången. Imorgon blir det förskola och jobb igen för hela familjen. Får se hur länge det varar eftersom vab är ett återkommande faktum i livet just nu. Speciellt med periodisk feber 😬


Inte ensamma


Det är visst inte bara här hemma som det är sjukdomssegt. När jag ringde förskolan idag visade sig att det är flera barn på Ts avdelning som också har långdragna förkylningar med en liten gnutta feber. Vissa hade kommit tillbaka och fått gå hem igen. Så det är visst något som går. Jag och killarna har ändå haft en ganska bra dag och om bara morgondagen inte bjuder på ett nytt feberbakslag kan det nog bli förskola på onsdag? Men ska inte ropa hej…

Jag somnade redan vid 22 igår och fick sova ända till 07.30 idag så jag har känt mig pigg och utvilad, kors i taket. På förmiddagen körde vi pysselverkstad och gjorde varsitt halsband. J kan ju det där och är fingerfärdig men för T krävs det djup koncentration för att lyckas med att trä på. Dagens halsband är det första som han faktiskt gjort från start till mål. Innan har han tröttnat och inte orkat fullfölja men nu valde och trädde han alla pärlor. Jag fick hjälpa till på slutet men han var ändå med. Och han ääääälskar sina ”smycken”. Vill gärna ha minst ett, helst flera, armband eller halsband varje dag. 


Lite hängig är han ändå min lilla skrutt…