Etikettarkiv: napp

Blir det vad man gör det till?

 

I vanliga fall sover Micro i sin egen säng, men när storebror sov borta fick han ligga mellan oss. Dock i sitt Babynest så att mannen inte skulle mosa honom… 

Jag funderar en del på om bebisar blir på ett visst sätt beroende på vad föräldrarna gör eller är allt bara genetiskt och slumpen? Jag tror att vissa saker inte går att påverka hur man än gör som till exempel om amningen funkar/mjölken räcker, om det blir en kräkbebis, om tarmarna är omogna i början och om det blir en varje-dag-bajsare eller en mer sällan-bajsare. Men andra saker…. Går det att få olika utfall beroende på hur man gör? 

Som det här med napp… Är det verkligen så att vissa bebisar inte tar napp eller går det att få alla att göra det? Nu har ju vi två nappbarn så jag har inte varit med om att det inte funkar. Känns som att många bebisar har ett snuttebehov och istället för att suga på bröstet har våra fått vänja sig vid napp. Visst. Det är en annan sugteknik och visst åker nappen ut ofta i början. Micro liksom spottar ut den fortfarande när han är för ivrig. Men det är bara att pilla in den igen. Och om han kväljs eller får fel tag är det bara att ta ut den och börja om. Är det bara att vara ihärdig och ha tålamod för att de ska lära sig ”nappa”? Jag vill tro att lite beror på det. Eller? För om man ger upp och ger bröstet istället lär de sig ju inte att det finns alternativ när de inte är hungriga och bara vill mys-snutta. Och har de väl vant sig vid att få bröstet vill de kanske inte ta napp senare? 

En annan sak jag funderar på är det här med närhetstörstande barn. Som bara vill vara i famnen hela hela tiden. Har vi bara haft ”tur” som fått barn som kan ligga själva eller har vi gjort på något sätt för att få dem att vara nöjda med det? Kan det vara så att om man vänjer bebisen vid att vara i famnen heeeela tiden accepterar den inte att ligga solo? Vi myser och har våra barn i famnen – såklart! Men redan från början har vi lagt våra i egen säng på natten och i nestet eller vagnen på dagen. Ibland blir det bökande och stånkande men de har ändå kommit till ro efter en stund och för oss har det räckt att visa att vi är där med en hand på huvudet eller så. Likadant somnar våra ”av sig själv”. Kan det också vara något de lär sig? Om man håller på att skumpa runt och buffa i rumpan kanske det är så att man måste fortsätta med det? Eller har vissa barn svårare att komma till ro? 

Världsliga saker att fundera på eller hur? Fast samtidigt äääär barn olika och alla föräldrar känner just sitt/sina barn allra bäst. Det kanske inte går att göra något för att ändra ett beteende eller utveckla en vana? En annan sak – det här med krypa/gå. Kan man hjälpa till så att de lär sig snabbare eller blir det när barnet självt är redo oavsett? Tycker att vi verkligen kämpade och hjälpte Mini med att gå men det dröjde till 14 månader innan det släppte för honom. Och talet. Har vi pratat på fel sätt med Mini eller är han sen för att han inte är intresserad ännu? 

Osvsett är barn små egna individer som får vara och göra hur som helst – de är gölliga ändå!

Annonser

En spädis i hushållet

Alltså. Även om det ”bara” är två år sedan mini-mannen var nyfödd så glömmer man. Alla de där bebisdetaljerna. De typiska sakerna som alla (?) bebisar gör. Då var allt nytt. Nu återupptäcker jag allt och njuter eftersom detta är sista gången då vi båda är överens om att det räcker med två barn. Hela tiden kommer man på att ”ja just det, det var så här det var….”. Till exempel:

– Barnbecket är rätt äckligt. Som tjock, kletig olja. Fyra omgångar blev det. Jag slapp en eftersom han passade på i samband med vägningen efter förlossningen. Man får torka och torka och torka.
– Amningsbajs är inte heller superkul i och för sig. Så löst och rinnigt och det blir säkert en del olyckor framöver.
– Naglarna är så långa och mjuka i början. Och så river de sig överallt i ansiktet.
– Det där skällandet/gnällandet de gör i sömnen.
– När de ”ler” lite skevt.
– Det där pickandet med huvudet och smackandet på händerna när det är dags för mat.
– Reflexryckningarna. Mest händerna/armarna men med benen också.
– Att de är som små grodor i famnen.
– Navelstumpen luktar inte gott.
– Bebisar är sååååå mjuka och luktar sååååå gott.
– Hur ivrigt de gapar efter bröstet och ljuden som kommer när de suger.
Listan kan göras lång….

Nu ska vi iväg och kolla hörsel och ta pku-prov. Håll tummarna för att det går bra.

2015/01/img_9259.jpg


En stor och en liten kärlek

IMG_8259.JPG
Den här filuren är inne i en period med mycket vilja och svårighet att acceptera ett nej just. Det blir en del gråt för att testa oss. Han vill gääääärna ha napp hela tiden, men vi försöker begränsa det till när han sover och ser på Astrid Lindgren på tv eller padda. När vi ber om nappen ger han den till oss. Under protest i och för sig, men vi får den. Bara det att 1 minut senare har han stoppat in den i munnen igen. Skitonge! Förskolan flyter på fint och nu gråter han nästan aldrig när jag lämnar. I förrgår kom han hem med en bula vid ögat efter att ha ramlat och igår hade han klösmärken i ansiktet. Hehe. Det är en hård skola. ☺️

Jag och min stora man har årsdag idag. 6 år. 😍 En evighet och ingen tid alls. Han är min andra halva, min bättre halva och jag kan inte tänka mig en vardag utan honom. Samtidigt som han är så självklar i mitt liv är jag fortfarande helt förundrad att han är min, min och mini-mannens. Visst har vi kanske gnällt liiite mer på varandra nu sedan vi blev föräldrar, men någon nära-att-göra-slut-kris har vi inte haft. Tack för det. Jag hoppas att vi lever lyckliga i alla våra dagar!


Mömsigt

20140613-194211-70931116.jpg
Mamma undrade om mini-mannen tappat nappen… Tja, man tager vad man haver…


På bättringsvägen

Här hemma blir vi piggare för varje dag, men det går fasans långsamt att bli av den här envisa förkylningen. Jag har enorma mängder grönt snor i näsan, hostar fortfarande och rösten är inte heller helt hundra. Tack och lov hjälpte huvudvärkstabletterna som läkaren skrev ut åt mig och det känns viktigast.

När det gäller mini-mannen är han mycket gladare och piggare, dock med lite snorkråkor i näsan. Sviterna av hans förkylning är annars att han har blivit helt nappberoende. Letar upp en napp och stoppar in i munnen och gnäller om man tar den. Tidigare hade han ”bara” napp i vagnen, i bilen och när han skulle sova men nu är det betydligt mer än så. Vi ska försöka jobba bort det när han är helt frisk. En annan sak är att han inte vill somna själv längre, gråter vid läggning och att han vaknar på natten och vill sova mellan oss. Och så vet jag inte om det har med förkylningen att göra men han vill INTE bada längre, gråter och klamrar sig fast i famnen. När han väl kommit i baljan gillar han det, men att få honom dit är en kamp. Innan har han alltid älskat vatten. Knasiga idéer han får….

20140409-204000.jpg